En rikare modernism

– Estetik som politik hos Backström & Reinius

LENA VILLNER
Associate Professor
School of Architecture, KTH
S-100 44 Stockholm
Sweden
Phone +46 (0)8 790 9167
lena@arch.kth.se

Abstract
AESTHETICS AS POLITICS – BACKSTRÖM & REINIUS AND CRITICAL MODERNISM
The last decade’s critical discussion on modernism questions prevalent simplifications, as
expressed in the metaphor of modernism as a tabula rasa, the heroic picture of
propagandists as Giedion, Hitchcock and Pevsner.

The paper discusses modernism and its relation to the decorative, ornament, and art,
starting in theories formulated of e.g. Joan Ockman and Sarah Goldhagen. Postwar
architecture, in the Swedish version labelled “New Empiricism”, can be read as a critique of
modernism’s neglect of social and human values, and focus on form and rationality. This
critique could be read as political, but formulated in an aesthetic frame of reference. It also
connects to questions as the autonomous, the utopian, the avant-garde, the societal
responsibility of the architect and architecture as a remedy for social problems, then
represented by e.g. Adorno and Benjamin; today by writers as Jacques Rancière.

The focus of the discussion is Sven Backström and Leif Reinius and their postwar work in
Gröndal. Their aim could be described as solving problems produced by the social
development – on a material plane, housing shortage and problems; on a psychological,
alienation and rootlessness. Here they tried to compensate political problems with aesthetic
contributions. The architectonic means are subtle and personal; however, if scrutinised,
analytically well anchored in contemporary theories, of social medicine and sociology, of
Gestalt psychology, of architecture and art. By extending the concept of art, the everyday
became richer, in presenting aesthetic experiences, surprises and unexpected encounters.
Against modernism’s claims for unity, integration, monotony and avoidance of ornament, as
expressed by Hitchcock, Backström & Reinius introduced complexity, richness, variation,
decoration, and ornament.

Internationally Backström & Reinius became honoured for renewing for the modern dwelling.
In Sweden, on the contrary, the “New Empiricism” met a sharp critic, among colleagues as
Nils Ahrbom. Once again, architecture was discussed as morality.

En rikare modernism 1(12)

Bakgrund Hagapaviljong,3 som under 30-talet genomgick en
I tidigare artiklar har jag behandlat influenser från restaurering som i hög grad intresserade
1700-talet i svenskt 30- och 40-tal.1 Bland de Backström & Reinius.
arkitekter jag där intresserat mig för är Sven
Backström och Leif Reinius. Två exempel kan Arkitektoniska kvaliteter från 1700-talet som den
illustrera deras förhållande till 1700-talet, där det långa filen, ljuset och kontakten med naturen finns
som lånas från historien inte är avläsbart som bild tydligt avläsbara i 30-talets formspråk. Ytligt har
eller pastisch, utan som arkitektoniska kvaliteter paviljongen och villan den gula färgen gemensam,
eller principer som låter sig transponeras till ett i puts respektive tegel, och ett plant tak. Liksom
modernt sammanhang eller formspråk. på Haga kommer besökaren in i Villa Engkvist
genom en entré vid norra gaveln och får en direkt
upplevelse av naturen genom hela husets längd.
Som i Hagapaviljongen finns i Villa Engkvist en
speglande vattenyta, genom vinterträdgårdens
bassäng. Ett tydligt drag i båda är strävan att
upphäva gränsen mellan ute och inne genom en
öppen fasad mot söder.

Backström & Reinius’ aktiva intresse för 1700-

talet uppmärksammades i samtiden. När
Casabella Continuità presenterade deras
kollektivhus i Nockeby 1959 drog man parallellen
mellan planen och det historiska Bath: ”Efter mer
än 150 år tycks serpentinformen från Landsdowne
Crescent i Bath från 1794 kunna användas som en
giltig förebild för denna arkitektur, typisk för
Backström & Reinius’ senare produktion.”4

Villa Engkvist 1938/Gustaf III:s paviljong 1787.

Villa Engkvist i Västberga ritades för Signhild och

Olle Engkvist, byggmästare och mångårig Kollektivhus i Nockeby, Backström & Reinius
uppdragsgivare. I uppdraget, som det 1950–52.
formulerades av beställaren, låg ursprungligen ”att
skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska Den halvmåneformade planen utnyttjas i ett nytt
huset”, något som Engkvist inte ansåg sammanhang. Men liksom i Bath blir resultatet en
förverkligades.2 Men man kan trots detta hitta anpassning efter topografin, som tillvaratar
historiska förebilder, förmedlade genom 1700- utsikter och som skapar enhet, kanske också
talets nyantik, exempelvis genom Tempelmans monumentalitet.

2(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008

En rikare modernism att tekniska framsteg inte utgjorde någon garanti
Rubriken refererar till den forskning som vuxit för mänskliga värderingar.6 Ockmans
fram under de senare decennierna. På den beskrivningar är relativt bekanta och generella,
internationella scenen har viktiga forskare som men intressant i sammanhanget är antologins
Reyner Banham, William Jordy, Alan Colquhoun, företrädare för en integrering av mänskliga
Christopher Reed, Joan Ockman och Sarah aspekter och återknytning till förmodernismen.
Goldhagen, gjort mycket för att problematisera Först av dessa är Frank Lloyd Wright med In the
den tidigare bitvis mycket förenklade bilden av Nature of Materials: A Philosophy 1943. Andra
modernismen som en tabula rasa; till stor del representanter för 40-talet är Bruno Zevi och den
uppbyggd som en självbild av modernismens engelska Townscape-rörelsen.
förespråkare. Den bilden är välbekant: frigörelse
från tidigare traditioner; viljan att skapa ett nytt Men intressantare är Ockmans val av en annan
samhälle för en ny människa i stället för det text från 1943, med rubriken ”A Swede looks at
raserade gamla; heroiska– synonym manliga – Sweden”. Författaren presenteras som en av de
pionjärer; och en närmast propagandistisk mest begåvade ur den yngre generationen av
lansering av skickliga förespråkare och svenska arkitekter. Det författaren, som är Sven
historieskrivare som Sigfried Giedion, Henry Backström, presenterar i en artikel från
Russel Hitchcock och Nicolaus Pevsner. Architectural Review är bakgrunden till den
svenska uppgörelsen med funktionalismen och
När Hitchcock år 1929 i Modern Architecture: artikeln blir inledningen till den uppmärksamhet
Romanticism and Reintegration formulerar vad den svenska efterkrigsarkitekturen väcker i
han kallar ”de nya pionjärernas helt nya Europa, särskilt i England, Italien och Tyskland.
gestaltningsprinciper” utgår han från Det är också Architectural Review som några år
motsättningar till föregångarna. Det nya är att senare myntar begreppet ”The New Empiricism”
komponera med volymer och plan, att söka en för den svenska samtidsarkitekturen. Artikeln
sträng integrering, monotoni och knapphet; allt för innehåller ett par nyckelmeningar efter att
att idén om ytan som volymens geometriska gräns Backström konstaterat, att människorna inte
skall bli klart uttryckt. Undvikandet av ornament passade funktionalismens ”objektivitet”:
beror inte enbart av att ornamentet lätt blir banalt
genom mekanisk upprepning, snarare är skälet, att ”De saknade också de skönhetsvärden och de små
om studiet av volymer och plan förs tillräckligt bidrag till trevnad, som vi människor är så
långt skulle ornament i dess traditionella mening beroende av och som vår traditionella arkitektur
inte försköna utan omöjliggöra en full integrering, och boende utvecklat. […] Och för att verkligen
genom att bryta ytorna.5 Frågan om att motverka kunna förstå våra medmänniskor krävs både
ytlig – i dubbel bemärkelse – dekor och ornament känsla och kunskap av konstnären. Det är inte
är alltså en viktig fråga för Hitchcock. tillräckligt för arkitekten att vara ingenjör, han
måste också vara konstnär.”
Joan Ockman beskriver den omvärdering av
modernismen som kom till stånd efter krigsslutet i Arkitekten som ingenjör eller konstnär – det blev
sin inledning till Architecture Culture 1943–1968 en kärnfråga i den hetsiga strid som utvecklades
från 1993. Ockman definierar efterkrigsperioden bland arkitekter i svensk efterkrigsdebatt, ibland
som ett interregnum mellan modernism och representerat av Apollon och Dionysos. Men för
postmodernism, en period när modernismen Sven Backström var det viktigt att betona
ifrågasattes, samtidigt som den ännu dominerade. syntesen, inte konflikten. I arkitekturens värld var
Medvetenheten växte, också bland arkitekter, om Apollon och Dionysos jämbördiga.

En rikare modernism 3(12)

I antologin Anxiuos Modernism: Experimentation frånstötande. Denna relativisering av
in Postwar Architectural Culture utgiven 2000, skönhetsbegreppet öppnar för ett införande av det
för Sarah Goldhagen och Réjean Legaut in mer subjektiva, mot den av intressen obundna
specifika begrepp än Ockman, begrepp som skönheten, därmed för definitioner som utgår från
populärkultur/vardagskultur, anti-arkitektur, motsättningar som klass och kön. Utvecklingen
demokratisk frihet, den lekande människan, inom estetiken påverkade i hög grad också
primitivism, autencitet, arkitekturhistoria och arkitekturen, som en förutsättning för den
plats, för att klassificera en kritisk hållning till omvärdering av modernismen som analyserats av
modernismen bland efterkrigsårens arkitekter.7 exempelvis Ockman och Goldhagen.
Alla dessa begrepp skulle också kunna prövas i
förhållande till just Backström & Reinius. I Sverige var under efterkrigstiden den
Goldhagen avslutar antologin med en Coda för en finlandssvenske lundafilosofen Hans Ruin en
omtolkning av modernismen, där hon pekar på viktig aktör, i lanseringen av vad som har kallats
behovet av en ny tolkningsram efter uppgörelserna en ”emotionalistisk estetik”. Ruin formulerar sig
med modernismens hegemoniska anspråk. Den utifrån sitt intresse för psykoanalys,
dynamiska referensram som kan beskriva gestaltpsykologi och Henri Bergsons nuflöde, la
modernismens historiska realitet och komplexitet durée, när han sammanfattar sin grundhållning:
som Goldhagen efterlyser, utvecklar hon själv, ”Konstens historia är historien om hur människan
baserad på de sammanvävda kulturella, politiska erövrar nya själsliga territorier och kartlägger
och sociala dimensioner som skapade grunden för dem, eller historien om hur nya själsklanger trollas
modernismen inom arkitekturen.8 fram.”10 För Ruin är estetik ett förhållningssätt,
som han beskriver med utgångspunkt från Marcel
Estetik Duchamps’ ready-mades: det är tillräckligt att
Den franske filosofen Jacques Rancière hör till de välja ut ett föremål och bestämma att det är konst
samtida filosofer som diskuterar vad estetik är. för att det ska bli det. Men Ruin syftar längre.
Han framhåller hur Alexander Baumgartens och Även om det är betraktaren som tillför de estetiska
Kants koppling av estetik till sinnlighet öppnade aspekterna så får skönhetsupplevelsen en praktisk-
för en förskjutning av verkets roll. I stället för en etisk funktion:
värdering efter motiv eller utförande kom
konstverket att värderas efter sitt ”sinnliga sätt att ”Den estetiska meditationen fungerar som ett slags
vara”. Detta nya, utvidgade skönhetsbegrepp ger stoppsignal: vi hejdar oss i begrundan, i en
en ny grund för upplevelse och tolkning av rannsakan som också är självrannsakan. Vi lär oss
vardagliga fenomen: det vardagliga blir vackert att säkrare skilja mellan sant och falskt i det
som berörande, som spår av sanning, när det rycks estetiska, förhoppningsvis också i det etiska.
ifrån sitt givna sammanhang. Efter denna estetiska Perspektiven som öppnas gör oss känsligare,
revolution finns varken höga eller låga ämnen, vidsyntare, erfarnare.”11
utan allting är ett ämne för konsten, också
vardagslivets former och föremål.9 Här öppnar Ruin för en möjlig väg för konsten –
och arkitekturen – som helande kraft, för
Det Rancière skildrar är alltså inledningen till och individen och för samhället.
förutsättningen för hela den revolutionerande
omvärdering av skönhetsbegreppet ”skönheten Estetik som politik
ligger i betraktarens öga” som också är en Frågan om estetikens förhållande till politiken är
förutsättning för modernismens intresse för det grundfrågan i flera av Rancières skrifter, av vilka
vardagliga och det banala, det fula och det ett urval publicerats på svenska 2006 i antologin

4(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008

Texter om politik och estetik där han orättvisor. De uppmärksammar särskilt
problematiserar det till synes motsägelsefulla i bostadsvillkoren, både som ett exempel på och
tolkningen av förhållandet mellan estetik och som en orsak till sociala problem.
politik. Konstens politiska roll framträder när
måleri och skulptur inte längre uppträdde som Inghes konstaterade att både sociala störningar
separerade objekt utan projicerades rakt in i livet – som kriminalitet, missbruk och fysisk och psykisk
detta upphävde konsten som ett ting, skilt från vår sjukdom var vanligare bland inflyttade till
omgivande miljö. Mot detta ställer Rancière storstäderna, och angav själva inflyttningen som
Theodor Adornos inställning, att – förenklat – orsak. Intressant är den socialpsykologiska
konstens sociala funktion är att inte ha någon. I förklaringsmodell som presenterades: individens
stället är löftet om jämlikhet inneslutet i verkets känsla av identitet rubbades genom förflyttningen,
självtillräcklighet; i dess likgiltighet inför varje byte av bostadsmiljö innebar också byte av
särskilt politiskt projekt och i dess vägran att grupptillhörighet, därmed risk för ändrad
medverka till dekorationen av den prosaiska självvärdering. Med urbaniseringen följde
världen. Rancière sammanfattar Adorno: Mot den beteendestörningar av skiftande slag, delvis av
konst som är politisk genom att den avskaffar sig allvarlig karaktär.14 Det var alltså både ett själsligt
själv som konst, står alltså den konst som är och ett materiellt armod som präglade
politisk genom att den bevarar sin renhet från bostadsmiljöerna, ett armod som Sverige delade
varje politisk intervention.12 med Europa, trots att Sverige inte varit direkt
krigsdrabbat.
Hilde Heynen argumenterar för att modernismen
var ett uttryck för en kritisk arkitektur. Många I en lång artikel med rubriken ”Strövtåg” i
arkitekter startade med en allvarlig kritik av de Byggmästaren 1949 beskriver Leif Reinius sin
existerande sociala förhållandena och hur de förtvivlade vanmakt vid åsynen av en värld som
avspeglade sig i den byggda miljön. De såg sina drivs mot katastrof och undergång:
egna förslag, särskilt vad gäller bostäder, som en
väg att etablera nya levnadsvillkor, som alternativ ”Människan känner i våra dagar en isolering och
till rådande exploatering och sociala orättvisor. hjälplöshet utan gränser, i det mörker, som omger
Den moderna arkitekturen var ett socialt projekt, och som blir allt mörkare och i ett samhälle som är
med utopiska övertoner, grundad i en kritisk allt svårare att överblicka och finna en meningsfull
attityd till det existerande samhället. Arkitekterna plats i. Vi har inte längre några fixstjärnor och
utgick från att det fanns ett direkt samband mellan perspektivpunkter. Vi är utlämnade åt vargen.”
arkitektur och social verklighet, och att deras
arbete bidrog till ett bättre, rättvisare, samhälle.13 Problemen bottnar enligt Reinius bland annat i
Heynen använder här kritisk arkitektur i vad som industrialisering, krigsteknik och ökade
skulle kunna sägas vara en europeisk kontext, för kommunikationer:
en socialt inriktad rörelse, som strävar att upphäva
gränsen mellan konst och vardag. ”Västerlandets tekniska intresse är storartat men
dess människointresse är ringa och vårt andliga
Hos Backström & Reinius intresse är ännu mindre. För den enskilda
Efterkrigstidens bostadsmarknad, den Olle människan leder detta till ångest och neuroser, där
Engkvist, Sven Backström och Leif Reinius människorna rusar genom världen med teknikens
verkade i, beskrev socialmedicinarna Maj-Britt hjälp, istället för att lära känna sig själva och
och Gunnar Inghe 1967 i Den ofärdiga välfärden, varandra.”
en svidande uppgörelse med tidens sociala

En rikare modernism 5(12)

Bristen på människokunskap finner Reinius också återfinna också i många andra av Backström och
vid arkitektskolorna som saknar ämnen som Reinius’ verk och hos kollegor som bröderna
fysiologi, psykologi och fördjupat Ahlsén.
människostudium. Men efter denna svartmålning
ger sig Reinius ut på titelns strövtåg, i ett sökande Det folkliga och det primitiva
efter levande intressen, sympatier och Stjärnhusen och terrasshusen är som form nya i
glädjeämnen – i konsten och i den levande sin tid. En del av inspirationen till dem kan sökas i
arkitekturen, den som är ”en del av hela jordens intresset för det folkliga och primitiva byggandet,
kulturarv”.15 Denna inspiration får sitt kanske framlyft genom exempel i Reinius’ artikel
tydligaste uttryck i Backström & Reinius’ arbeten ”Strövtåg”:
i Gröndal.
”Jag vet ingenting roligare och mer stimulerande
Gröndal har beskrivits som ett mönstersamhälle, än att studera och lära av den s.k. primitiva
en modern bruksort.16 En betydande del av arkitekturen, den ursprungliga, den naturliga. Där
förklaringen till den parallellen ligger i ingen formalism eller ortodox förstelning ännu
byggherren Olle Engkvists aktiva roll, inte minst finnes.”
demonstrerat genom hans flyttning från den
exklusiva villan i Västberga till 1700- Tydligast ger sig kanske intresset för en folklig
talsmalmgården Charlottendal. Erik Hovlin har i byggnadskultur till känna i planerna. De
ett examensarbete, Mönsterstaden Gröndal, tagit sammansatta planformerna från stjärnhusen har
fasta på Engkvists sociala ambitioner, med förebilder i Orienten:
integration mellan bostäder, arbetsplatser,
fritidslokaler och affärer. Hovlin citerar också ”Orienten visar insektslätta tältläger och fastrotade
arkitekterna: ”Ingen annan byggmästare kunde ha sammanvuxna städer, som ger intryck av
gjort det Olle Engkvist gjorde i Gröndal”, säger organismer, mjuka och rörliga. Husen med sina
Sven Backström, och Leif Reinius fortsätter: ”Det små kringbyggda gårdar sammanbyggas vägg i
var väl så att Olle Engkvist hade visionen och vi vägg till en vaxkakeliknande massa. Det finns en
var hans konstnärer.”17 gräns uppåt, storleken kan inte nå mer än en viss
grad, annars blir det kaos. Då får en ny grupp
Om målet för den miljö Backström & Reinius bildas. Samma sätt, som man kan spåra i modern
skapade under 40- och 50-talen i Gröndal kan stadsplanekonst. Eller i ett utopiskt
beskrivas som ett svar på problem skapade av samhällsideal.”
samhällets utveckling – på ett fysiskt plan
bostadsbrist och misär, på ett psykologiskt Terrasshusen har också de en uppbyggnad som
utanförskap och alienation – så är de till synes Reinius mött i Italien, i citat från en annan artikel i
personliga och subtila arkitektoniska medlen Byggmästaren 1949, ”Italiensk förnyelse”:
analytiskt väl förankrade, i samtida socialmedicin,
gestaltpsykologi, sociologi, arkitektur- och ”Men den allra finaste arkitekturen genom tiderna
konstteori. Genom att använda konst i ett utvidgat är nog den folkliga arkitekturen. Dessa bergsstäder
begrepp blev vardagen rikare på estetiska och byar, dessa tidlösa små terrasstäder vid havet
upplevelser, överraskningar och oväntade möten. eller dessa bondgårdar på Po-slätten eller på
Goldhagens aspekter – populärkultur och Sicilien är det mest stimulerande man kan se.
Enkelt och mjukt organiskt och klart, anonymt och
vardagskultur, anti-arkitektur, demokratisk frihet,
utan självhävdande later.”18
den lekande människan, primitivism, autencitet,
arkitekturhistoria, plats – är alla möjliga att

6(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008

Geometrisk plan: Orientaliska tältläger och
stjärnhusen.

Terrasshus i Italien – och Gröndal.

En rikare modernism 7(12)

Naturen Galjonsbildens trapphus, målade i geometriska
Naturen inkorporerades i arkitekturen som Frank mönster, med färgsammansättningar som
Lloyd Wright predikat, bokstavligt och som en varierades mellan de olika våningsplanen. Färgen
förstärkning av terrassernas grönska. Men också skapade inte bara glädje, utan också orienterbarhet
de irreguljära, brutna skulpturala ytorna i och identifikation.
terrasshusens fasad växer fram som en del av
berget, kanske en anti-arkitektur i Goldhagens
mening.

Det byggda anpassas efter det växande: muren till

trädet, terrasserna till grönskan.

Dekor, konst och skulptur

En rikt varierad användning av material skapade
Galjonsbilden.
spänning och variation genom färg- och
ytkontraster: natursten, tegel, puts, kopparplåt,
målad plåt, trä.
Intresset för den dekorerade ytan hade Sven
Backström belåtet formulerat i sin anmälan av en
Konst och skulptur fick sin plats. De bildmässiga
tävling om nya tapetmönster 1941: ”Vi ha
associationerna kunde illustreras som i kvarteret
tydligen kommit så långt i utvecklingen sedan
Galjonsbilden, där det dominanta punkthuset fick
1930 att vi kunna tillåta oss en mönstring av
sin bokstavliga beskrivning genom skulpturen, en
väggytan – då var den ju helt slät.”19 Nu fick
kopia av galjonsbilden på 1700-talsskeppet La
trapphus och tvättstugor, de mest triviala
Coquette.
utrymmen, en konstnärlig gestaltning.

Skulptur som utsmyckning var trots allt ett ganska

I enkel form användes dekorationsmåleri som i
konventionellt sätt föra in dekorativa element i
källarvåningen vid tvättstugan. Det muralmåleri,
miljön. Mindre konventionellt var den rena,
som Corbusier förordat i Bridgewater 1947 som
tydliga dekorationsglädjen bakom dörrbladen i
en väg att lösa motsättningen i modernismens

8(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008

arkitektur, blev ett återkommande inslag det Objets Trouvés
svenska 40-talet, om än sällan på så undangömda Utplacerade fragment, objets trouvés, som den
platser som här. Det måste ha varit en önskan – historiska, skulpterade detaljen från
och en ganska rörande sådan – om att skapa Riksdagshuset, flyttade ett föremål från högt till
skönhet, ett oväntat möte för husmodern med lågt, satte in det i ett nytt sammanhang och
tvättkorgen. nödvändiggjorde både ett betraktande och ett
ställningstagande. Om man vill kan man tolka
Intresset för arkitekturhistoria detta som ett symboliskt val: den upphöjda
Backström & Reinius intresse för historien gällde skulpturdetaljen från Riksdagshuset görs
inte bara det äldre och kanske mer lättaccepterade obegriplig utan sitt sammanhang, men förs
1700-talet, utan också det nyligen passerade 20- samtidigt in i ett direkt möte, synligt och taktilt –
talet. och objets trouvés är ju effektiva just genom att de
”Disponentbostaden”, Charlottendal, restaurerades berövas sitt sammanhang.
efter Backström & Reinius ritningar 1947 som
bostad för Engkvists. Det utsatta läget krävde en
tydlig avgränsning och tomten hägnades med
enkla trästaket, där markerande små
hörnpaviljongerna med valmat tak ger den
oregelbundna tomten stadga. Omslutningen har en
mer utarbetad parallell i hägnaden av Asplunds
nödbostäder i kvarteren Tumstocken och Stativet
på Söder.

Från Riksdagshusets tak till Gröndal.

En gipsavgjutning är infogad i punkthusets

bostadsentré. Också den ger de boende ett dagligt
möte, öga mot öga, med konsten, där den för in ett
avlägset förflutet, en avlägsen plats och en socialt
annorlunda situation i förortens vardag.

Charlottendal: hägnad och hörnpaviljonger.

En rikare modernism 9(12)

 och en bar komplettera. Det behövs möjlighet för
att kulturhärdar skall uppstå. Arkitektur och
livsinställning hänger ihop som ler och långhalm;
arkitektens arkitektur och arkitektens
livsinställning.”20

Relief i entré.

Demokratisk frihet
Att skapa samlingsplatser för en integrerad kultur
var en viktig ambition för tiden och för Olle
Engkvist. Också för arkitekterna var detta en
central fråga, att ge möjligheter till en blandning
av kultur och mänskliga möten, i den storstad och
den tid de upplevde som hektisk och krävande.
Leif Reinius reflekterade över hur central
uppgiften var för arkitekten i avslutningen till
artikeln ”Strövtåg”:

”Vi har ett behov av kloster i vår tid, åtminstone

jag. I en allt hetsigare stadsomgivning. Det skulle
behöva ordnas alldeles lugna öar i den omgivande
malströmmen, kloster med klostergårdar, fridfulla
oaser, för att bara gå in och lugna ned sig eller för
att sitta och samtala. Ett bibliotek och en
Den lekande människan: teater, butiker och
konsertsal och en teater borde angränsa. Ett
samlingsplatser.
museum bör likaså ingå i anläggningen, ett bad

10(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008

Så med omsorg utformades Gröndals affärs-, Almqvist] uppvisade en provkarta på meningslösa
kultur- och nöjescentrum, med apotek och butiker variationer och krampaktiga försök att skapa något
och en ambitiös lokal för teater, film och föredrag, nytt, samtidigt som det ytligt traditionella och
opera och konserter. Den stora salongen rymde stilimiterande blivit allt tydligare skönjbart.22 Det
400 personer och fick form och material med provocerande för en renlärig modernist som
hänsyn till de olika användningssätten. Teaterns Ahrbom låg i att det som skapats inte var äkta,
utformning var raffinerad, den skrovliga utan genom ”lånade” detaljer skapade falska
bergväggen bildade vägg i scenutrymmet. De övre sammanhang och en dekorativ yta. Motsättningen
delarna och taket var målade i mörkt blått, man fick sitt allra starkaste uttryck, inte i samband med
kan ju tänka på Skandiabiografen. Ridån var Gröndal utan några år senare, i Ahrboms
”färgrik”, i foajén fanns dekorativ glasmosaik och förgörande kritik mot Backström & Reinius Farsta
schablonmåleri.21 centrum 1960. För Ahrbom var byggnaderna i
Farsta centrum inte arkitektur utan tillfälliga och
Exemplen har gemensamt att de beskriver modebetonade dekorationer; det som utspelar sig i
motsatsen till de principer som Hitchcock hävdat Farsta är arkitektonisk prostitution.23 Arkitektur
som avgörande för en modern arkitektur: enhetlig blev än en gång en moralfråga.
volym, integrering, monotoni och undvikande av
ornament; till förmån för komplexitet, rikedom, Sven Backström och Leif Reinius var förankrade i
variation, dekor och ornament. De tydliggör en sin tid. Det som kritiserades för ytlig dekoration
estetisk hållning hos Backström & Reinius som och ”påhängda” attribut, utan sammanhang med
bottnade i en politisk vilja att skapa bättre arkitekturen, var väl integrerat i en tydlig,
levnadsvillkor i vardagen, för den lilla människan. samhällelig och social avsikt, nämligen att med
Genom att föra in skönhet, sinnlighet och hjälp av arkitektoniska medel och uttryck skapa
upplevelse i arkitekturen, genom dekor och färg, miljöer som kompenserade brister i samtidens
genom det orena och det oväntade, ibland som politiska och ekonomiska struktur. Backström &
provokationer, ibland som ironiska kommentarer; Reinius var en del av internationella strömningar,
skapar de oväntade möten och väcker nyfikenhet, även – eller kanske snarare särskilt – när de
men de skapar också sammanhang och använde sig av små, lokalt anpassade, medel.
kontinuitet. Deras hållning är också politisk i den betydelsen
att de för ut konsten från dess eget rum, ut i
samhället.
Receptionen
På den internationella scenen möttes Backström &
Reinius som förnyare av den moderna bostaden.
Stjärnhusen och terrasshusen publicerades bland
annat i italienska Casabella Continuità och
Architettura, i tyska Baumeister och Werk,
engelska Architectural Review, franska
Architecture d’aujourd’hui och Architecture
francaise och finska Arkitekten.

Men kritiken i Sverige lät inte vänta på sig. 1950

hävdade Nils Ahrbom att den yttre bilden av 40-
talets arkitektur med några lysande undantag
[nämligen Sigurd Lewerentz och Osvald

En rikare modernism 11(12)

1 20
L. Berg Villner, ”Transitions in Time and Space: A L. Reinius, ”Strövtåg”, Byggmästaren, 1949:17, s.
New Tune in Swedish Modernism”, Nordic Journal of 380.
21
Architectural Research 2003:4; ”Nature, Nationalism S. Backström & L. Reinius, ”Kv. Akterspegeln,
or Nostalgia: On the Concept of Nature in Swedish Gröndal”, Byggmästaren 1947:26, s. 379–90.
22
Modernism”, Nordic Journal of Architectural Research N. Ahrbom, ”Vi passera ett halvsekel”,
2004:4. Byggmästaren 1950:1, s. 3.
2 23
O. Engkvist, Olle Engkvist Byggmästare, Stockholm: N. Ahrbom, Sv. Dagbladet, okt.–nov. 1960.
Bonniers 1949, s. 162.
3
L. Berg Villner: Tempelman. Arkitekten Olof
Tempelman 1746–1816. Stockholm: Stockholmia 1997.
4
Förf. översättning. ”Alcune Opere Recenti di Sven
Backström e Leif Reinius”, Casabella Continuità
1959:225, s. 4.
5
H.R. Hitchcock, Modern Architecture: Romanticism
and Reintegration, New York 1929, s. 160-161.
6
J. Ockman (red.), Architecture Culture 1943–1968,
New York: Columbia Univ. 1993, s. 13.
7
S. Goldhagen & R. Legault, ”Introduction: Critical
themes of Postwar Modernism”, i Goldhagen &
Legault (red.) Anxiuos Modernism: Experimentation in
Postwar Architectural Culture, Cambridge, Mass. &
London: MIT Press 2000 s. 15–21.
8
S. Goldhagen, ”Coda: Reconceptualizing the
Modern”, a.a. s. 301–307.
9
J. Rancière, Texter om politik och estetetik, Lund:
Propexus, 2006.
10
H. Ruin, I konstens brännspegel: Från
impressionismens konst till diktaturernas, Lund:
Gleerup 1949.
11
H. Ruin, Det skönas förvandlingar, Stockholm:
Wahlström & Widstrand 1962.
12
J. Rancière, Texter om politik och estetetik, Lund:
Propexus 2006.
13
H. Heynen, Architecture and Modernity: A Critique,
Cambridge, Mass. & London: MIT Press 1999.
14
G. & M.B. Inghe, Den ofärdiga välfärden,
Stockholm: Tiden/Folksam 1967.
15
L. Reinius, ”Strövtåg”, Byggmästaren 1949:17, s.
357–380.
16
S. Backström & L. Reinius, ”Kv. Galjonsbilden
Gröndal”, Byggmästaren 1954:A8, s. 196–200.
17
E. Hovlin: Mönsterstaden Gröndal. Examensarbete,
Arkitekturhistoria, KTH 1991.
18
L. Reinius, ”Italiensk förnyelse”, Byggmästaren
1949:9, s. 185.
19
S. Backström, ”Tävlan om tapetmönster/Utställning
på Nordiska museet”, Byggmästaren 1941:6, sid. 76-
78.

12(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008