Istabygravfältet Tony Björk ∙ Thomas Persson ∙ Helene Wilhelmson Istabygravfältet Istabygravfältet Tony Björk ∙ Thomas Persson ∙ Helene Wilhelmson Istabygravfältet Text: Tony Björk, Thomas Persson & Helene Wilhelmson Grafisk form: Catherine Svensson Tryckt med bidrag av Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur & Sydsvensk Arkeologi AB Tryck: JMS Mediasystem AB, Vellinge, 2011 © Blekinge Museum 2011 ISBN 978-91-979807-1-5 Förord 7 Om Lister och Listerlandet 9 Thomas Persson Gravarna 26 Tony Björk Föremålen och dateringarna 41 Tony Björk Perspektiv och tolkningar 85 Tony Björk Osteologisk analys 105 Helene Wilhelmson Sammanfattning 151 Tony Björk, Thomas Persson & Helene Wilhelmson Litteratur 161 Författarna 166 Innehåll Istaby från öster. På fältet i förgrunden syns tältstommen på platsen för undersökningen. Foto K-A Björkquist 1978. H östen 1974 skaffade Bertil Bengtsson i Istaby ny traktor. Nu skulle äntligen betesvallen invid gården plöjas upp. Det visade sig lättare sagt än gjort. Gång på gång blev det tvärstopp då plogen stötte på ansamlingar av sten. Då stenpackningarna rimligen inte kunde vara naturliga och fynd av krukskärvor påträffades kontaktades så småningom landsantikvarien. Året därpå genomförde Blekinge museum en mindre provundersökning på platsen. Misstankarna bekräftades. Det rörde sig om lämningar från förhistorisk tid. En stensättning över en skelettgrav från århundradet efter Kr.f. undersöktes. Men inte nog med det. Under stensättningen fanns också talrika spår av en äldre bosättning med grophus, härdar, stolphål med mera. Fynden visade på en datering till bronsålder. Då de ytligt liggande lämningarna riskerade att förstöras av jordbruksarbetet inleddes följande höst mera omfattande undersökningar på platsen, nu i Riksantikvarieämbetet UV Syds regi. Arbetena finansierades via arbetsmarknadsmedel och bedrevs säsongsvis, under senhöstvinter, fram till 1978. Resultaten blev över förväntan. Delar av ett gravfält med ett 80-tal gravar från i huvudsak äldre romersk järnålder undersöktes. Gravfältet överlagrade boplatslämningar med bl a stolpburna långhus från bronsålder. Senast under förromersk järnålder utnyttjades platsen som åker. Under gravfältets stensättningar hade sammanhängande ytor med årderspår bevarats. Sammanlagt blev det möjligt att intensivundersöka en yta om ca 3 000 m2. Genom sitt omfång, komplexitet och rika fyndmaterial är undersökningarna i Istaby en milstolpe i blekingsk arkeologi. Långhusen från tidig bronsålder var tillsammans med de samma år undersökta husen i Köpingebro de första i sitt slag i landet. Den sammanhängande ytan med årderspår har ett agrarhistoriskt intresse. Framför allt intar det stora antalet gravar med sitt omfattande keramikmaterial en särställning. Med de under 2011 genomförda stora arkeologiska undersökningarna vid Ljungaviken och längs E 22:ans nya sträckning har en ny bild av Listerlandets förhistoria börjat ta form. Istabyundersökningen har därmed fått förnyad aktualitet. Det är därför med stor tillfredsställelse vi nu samlat kan publicera resultaten av undersökningarna av gravfältet vid Istaby. Tryckningen av publikationen har blivit möjlig genom bidrag ur länsstyrelsens 7:2-medel och genom bidrag från Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur samt Sydsvensk Arkeologi AB. Ett stor tack till Anders Althins stiftelse, vars bidrag möjliggjorde den osteologiska analysen, till Ebbe Kocks stiftelse för medel att skriva avsnitten om gravarna och föremålen samt till Hildebrandsfonden, till Vitterhetsakademien, och Arkeologiska institutionen vid Lunds Universitet för medel till 14C-analyser. Bertil Helgesson, Regionmuseet, har välvilligt svarat för expertgranskning av manus i samband med ansökan om medel till projektet. Torbjörn Förord 8 Brorsson tackas för initierade synpunkter på hur keramik klassificeras och presenteras. Bernd Gerlach, konservator vid Lunds Historiska Museum, har tålmodigt gett råd kring konserveringen av tandpreparaten. Vi vill även tacka IMCD Sweden AB i Malmö som generöst tillhandahöll prover på sin produkt Piolo-form BL16 (Poly-vinyl-buteral, PVB). Denna möjliggjorde konserveringen av även de känsligaste tandpreparaten. Slutligen vill vi framföra ett tack till Ancela Backman, som under sin anställning inom Access-projektet katalogiserade det omfattande fyndmaterialet, Christer Albinsson, Blekinge museum, för skanning av dokumentationsfoton, Stefan Flöög, Blekinge museum, för digital bearbetning av kartor och planer, till Ann-Christine Åkesson för renritning av fältritningar samt till Catherine Svensson, Regionmuseet, som svarat för redigering och layout av skriften. Tony Björk, Thomas Persson & Helene Wilhelmson 9 Det flacka odlingslandskapet NV om Mjällby med Ryssberget i fonden. Foto Th. Persson, 2008. Om Lister och Listerlandet Thomas Persson 10 Listerlandet var ännu under 1800-talet präglat av vidsträckta våtmarker. Parti av den utdikade Vesan nedanför Lussabacken. Foto Th. Persson, 2010. 11 I staby är beläget på Listerlandet i sydvästra Blekinge. Idag används beteckningen Listerlandet ofta om hela Sölvesborgs kommun. Området är naturligt avgränsat i öster och söder av havet, mot Skåne i väster av det skogklädda Ryssberget. Endast i norr är gränsen mera flytande men ansågs i äldre tid sammanfalla med Ö. Orlundsån med angränsande våtmarker (jfr Milton 1994). Mot denna vidare definition hävdar bland annat Benson att Listerlandet av hävd endast omfattat Mjällby socken medan den angränsande Ysane socken med byarna Ysane, Norje och Pukavik och förmodligen inte heller Sölve by setts som ingående delar (Benson 1996) Listerlandet är ett folkligt geografiskt begrepp och har aldrig haft någon administrativ funktion. Den ursprungliga beteckningen är Lister, första gången belagd i Kung Valdemars jordebok 1231, som ett eget område mellan Villands härad och Blekinge. Denna särställning bibehölls av allt att döma fram till mitten av 1300-talet, då Lister tillsammans med Västra, Medelsta och Östra härad lades under Sölvesborgs slottslän. Sannolikt har Lister ursprungligen betecknat ett folkland, ett av våtmarker geografiskt väl avgränsat område. Utsträckningen är inte helt entydig men troligen har det i väster begränsats av sjön Vesan och omfattat Mjällby socken och åtminstone södra delen av den angränsande Ysane socken. (Benson 1996). Geologiskt hör Listerlandet samman med Kristianstadsslätten. I likhet med detta område består berggrunden av sedimentära, kalkrika Den låglänta åkermarken mellan Mörby, Istaby och Stiby. Vy från Mörby med Stibyberget i bakgrunden. Istaby syns till höger i bilden. Foto Th. Persson, 2011. bergarter överlagrade av morän. Den dominerande jordarten är sand avsatt i samband med Östersjöns transgressioner, vilket skapat goda åkerjordar framför allt lämpade för odling av råg och potatis. Högt över det flacka slättlandet reser sig ett antal urbergsryggar med på sydsidan avsatta stråk av blockrik morän. Dessa så kallade restberg, Hjärthalla bjär, Istaby bjär, Stiby backe, Getabjär och Listershuvud, har i alla tider varit viktiga referenspunkter i landskapet. Listerlandet är Blekinges enda fullåkersbygd med stora sammanhängande odlingsarealer. Redan i slutet av 1600-talet var det ett hårt utnyttjat kulturlandskap. I princip all odlingsbar mark hade redan då tagits i anspråk. De begränsade skogsområdena vid kusten och på restbergen var hårt skattade i samband med bland annat kalkbränning (Björnsson 1946). Närmast belägna större skogsområden fanns på Ryssberget. Den stora allmänningsskogen på berget bestod enligt en beskrivning 1710 över Augerums m fl byars utmark dels av bokeskog, dels sidlänt och skiön betesmarck med ek- och björkeskog. Listerlandet var ett vattenland där stora arealer upptogs av kärr- och mossmarker, här och var med blankvatten. Den igenvuxna sjön Vesan i nordväst var den mest omfattande. I söder fanns Fulasjö och Istaby mosse, även kallad Norre kärr, i nordost Lörby mosse. En mera detaljerad bild av landskapet får vi först med skiftena under 1700-talets andra hälft. Sankområden och kärrängar hade då en stor betydelse i bondeekonomin som slåtter- och betesmarker men också för vasstäkt. På de omgivande magra sandområdena odlades råg och bovete. Betydande arealer utgjordes av s k kastejord som måste ligga i träda flera år mellan skördarna. Vid mitten av 1700-talet skriver Christoffer Cronholm: I Mjällby socken är 12 knappt någon jordbit, som icke gör nytta, ty utom de vanliga åkergärden som årligen brukas, delas vid var by hela utmarken i lyckor (Cronholm omkr. 1750). De lätta sandjordarna dominerade med sandflykt som återkommande problem. I en reseskildring 1756 står det om Ysane: Här kunde man se hela terrainen vara bortblåst. (Tidström 1756). Listerlandet var före skiftet ett utpräglat bylandskap. Byarna var stora med 30-40 brukare och låg tätt ute på slätten. Åkermarken och delar av ängsmarken var tegskiftad. (Björnsson 1946). Det rörde sig om ett oregelbundet tegskifte som kan vara av förhistoriskt ursprung men åtminstone bör ha tillkommit under tidig medeltid (Connelid 1998). Ett välbevarat parti med tegskiftad åkermark finns i Lörby skog. (FMIS Mjällby 9:1). Storskiftet och framför allt det följande enskiftet kom i grunden att förändra landskapsbilden genom omfattande utflyttning av byarnas gårdar till nya lägen. Störst konsekvenser fick de många dikningsföretagen, som 1818 påbörjades på initiativ av det då nybildade Kungl. Hushållningssällskapet i Blekinge. Arbetet inleddes i Fulasjö och i Lörby mosse, där breda floddiken grävdes för att leda bort vattnet. Ungefär samtidigt började torrläggningen av Norre kärr i dalsänkan mellan Istaby och Mörby byar. I mitten av 1800-talet var det dags för den stora försumpade och igenvuxna sjön Vesan mellan Ysane och Gammalstorp. Först efter flera misslyckade försök kunde på 1920-talet utdikningen här slutföras. Resultatet blev 3000 tunnland produktiv åkermark (Persson 1998). 13 Det forntida & tidigmedeltida Lister Östersjön fluktuerande strandlinjer efter istiden har i hög grad styrt bebyggelseutvecklingen i ett slättland som Lister. Sedan inlandsisen drog sig tillbaka ca 13 000 f Kr har havsnivån varierat mellan 55 meter över och 20 meter under nuvarande medelvattenyta. Endast de högsta delarna av Ryssberget och krönen av restbergen, Hjärthalla, Stibyberget och Listerhuvud, stack ursprungligen upp ur havet. Efter avtappningen av Baltiska issjön ca 9 000 f Kr försköts strandlinjen flera kilometer söder om den nuvarande. Under de följande transgressionerna under littorinatid, ca 6 000–3 000 f Kr varierar havsytans nivå mellan 4 och 7 meter över den nuvarande. Stora delar av Lister var då täckt av vatten. Dagens vidsträckta åkrar i Vesanbäckenet var tidvis ett sund, som skar av det egentliga Listerlandet, tidvis lagun respektive insjö med sötvatten. Förändringarna har givetvis påverkat jakt och fiske men också förutsättningarna för jordbruk och bosättning i området. Att döma av data från det angränsade Villands härad sker under senneoliticum en ny transgression med en högsta höjd av 4 m.ö.h. Den följs av en snabb regression på någon meter, varefter en mera stabil, fortgående sänkning av havsnivån sker (Gedda 2008). Vid tiden kring Kr.f. ligger havsytan ca 2 meter över den nuvarande. Vid samma tid förändras klimatet med sänkta medeltemperaturer, förhöjda nederbördsmängder och allmänt högre luftfuktighet. Detta har inneburit att grundvattennivåerna höjts och att stora, låglänta områden har försumpats, vilket i sin tur haft en avgörande inverkan på bosättnings- och odlingsmönster. Före 1800- och 1900-talens stora omvandling styckade de många våtmarkerna upp landskapet och skapade avgränsade landskapsrum, som var lämpliga för bosättning och odling. På samma sätt fann kommunikationsstråk som vägar och vadställen tidigt naturliga lägen och kom att bilda linjer och noder i landskapet. Dessa topografiska förutsättningar har resulterat i en påfallande kontinuitet i landskapets utnyttjande. Dagens bebyggelse i Hörby-Mjällby-Hosaby, Lörby, Stiby, Istaby, Mörby och Siretorp ligger i samma terrängavsnitt som de agrara byarna före 1800-talets jordskiften. Det är också inom dessa stråk spåren efter den yngre järnålderns bebyggelsen i första hand kan förväntas återfinnas. Namnen på -by anses numera allmänt ha tillkommit redan före vikingatid. Bebyggelseenheterna Hörby, Mjällby, Hosaby Lörby, Stiby, Istaby och Mörby kan således förutsättas ha etablerats redan under yngre järnålder, vilket stöds av byarnas storlek och före skiftet ålderdomliga, tegskiftade inägomark. Förhistoriskt ursprung anses också bynamnen Sölve, Ysane och Norje ha. Samtliga torde vara naturnamn. Bebyggelseenheterna med suffixet -torp som Siretorp, Kullarp och Gammalstorp antas ha tillkommit under vikingatid/tidig medeltid i samband med en omstrukturering av bygden (Benson 1996). Som ett tydligt bygdecentrum framträder de tre byarna Hörby-Mjällby-Hosaby, belägna cen- tralt på Listerlandet endast en knapp kilometer från varandra. Hörby bör enligt Brink innehålla ordet harg (hörg) sanolikt med betydelsen ”hednisk offerplats” (Brink 1998). Hosaby, eller Husaby som det benämndes på en karta 1684, har förknippats med den tidiga kungamakten och dess organisation (Stenholm 2009). Sannolikt var husabyarnas funktion att administrera och förvalta skatteuppbörden i området. Husabyarna verkar redan under 1100-talet ha mist sin position till de danska kongeleven (Andrén 1983). På Lister, som vid denna tid inte hörde till Blekinge, omnämns inget kongelev, men i jordeboken från 1230-talet, anges att kungen förfogade över vissa ägor i området och det är nära till hands att anta att dessa tidigare varit knutna till Hosaby. Sockenkyrkan uppförs i Mjällby mitt emellan Hörby och Hosaby. I början av 1200-talet förses den med ett brett västtorn och blir en tydlig markör ute på den flacka slätten. Om den förmodade förvaltningsgården i Hosaby och stenkyrkan i Mjällby är tecken på en framväxande centralmakt och riksbildning under tidig medeltid representerar de tre kända runstenarna från Gummarp, Stentoften och Istaby en äldre lokal maktkonstellation. Samtliga inskrifter tillkom på 600-talet på initiativ av en Listerlandet omkring 1000 e Kr. Områden under 3 m ö h är rastrerade och visar utbredningen av blankvatten och sankmark. Bytomter, runstenar och kustlandsvägens äldre sträckning är markerade. Vägsträckningen är av allt att döma identisk med medeltidens Via Regia och kan förutsättas ha förhistoriskt ursprung. 14 där framför allt Siretorpskomplexet gett viktiga bidrag till förståelsen av relationen mellan den mellersta stenålderns olika kulturer. Endast i undantagsfall har lämningar från brons- och järnålder berörts av undersökningar. Också lösfynden från dessa perioder är påfallande fåtaliga. Undersökningarna vid Istaby innebar något nytt. Också här fanns spår av verksamhet under stenålder men framför ett gårdskomplex från tidig bronsålder, avlöst av en åkeryta som i sin tur överlagrades av ett gravfält från tiden kring Kr. F. Istabyundersökningen understryker tillsammans med undersökningarna vid Ljungaviken samt längs den planerade nya sträckningen för väg E 22 vikten av framtida större arkeologiska insatser. Istabystenen. ATA. man benämnd Hådulv. På den sedan länge förkomna stenen från Gummarp har han tre gånger ristat runan f, tecknet för rikedom. Den långa inskriften på Stentoftenstenen innehåller dels en förbannelseformel dels en inskrift som enligt Lillemor Santessons nytolkning närmast återger ett blotsoffer: Med nio bockar och nio hingstar gav Hådulv gott år (Santesson 1989). Ristningen på Istabystenen slutligen är en traditionell minnesinskrift: Hådulv, ättling av Hjorulv, ristade runorna över Härjulv. Runstenarna bör betraktas som maktmarkörer i landskapet genom vilka Hådulv hävdat sitt såväl världsliga som religiösa ledarskap. Runstenarnas belägenhet är intressant. Samtligt står perifert i förhållande till ett 15 förmodat bygdecentrum i anslutning till Hörby. Stenen i Istaby placerades i södra delen av Lister. Ortnamnet har tolkats som den yttersta byn (Benson 1996). Stentoftenstenen stod nära Sölveviken invid allfarvägen som ledde vidare mot Blekinge respektive Villand medan stenen från Gummarp var placerad väster om Vesan. I sammanhanget kan även nämnas ytterligare en runsten, den så kallade Sölvesborgstenen tillkommen under 800-talet, som även den var placerad utmed allfarvägen längst i väster. Kunskapen om Listerlandets forntid är ännu ofullständig. Tidigare arkeologiska insatser på Listerlandet har i hög grad varit fokuserade på områdets många kustbundna stenåldersboplatser Fornlämningar och landskap Den översiktliga bilden av Listerlandets förhistoriska landskap får för närvarande till stor del byggas på fornminnesinventeringen. En förstagångsinventering i Riksantikvarieämbetets regi genomfördes 1972. Ett 100-tal förhistoriska lämningar registrerades. Flertalet var boplatslokaler i åkermark medan de synliga lämningarna, som väntat i ett fullåkerslandskap var förhållandevis fåtaliga. Vid revideringsinventeringar, som genomfördes 2001 och 2010 i Gammalstorps socken samt i delar av Sölvesborgs socken uppmärksammades inte minst tidigare förbisedda agrara lämningar i form av röjningsröseområden. Tillsammans med ett flertal nyfynd av anslutande gravar har dessa gett en helt ny bild av människans utnyttjande av landskapet un- der brons- och järnålder. Genom fornlämningsmaterialet framträder Ryssberget som en viktig markresurs fr o m den yngre bronsåldern. Lämningarna från äldre bronsålder är fåtaliga. Hittills är boplatslämningarna med långhus vid Istaby de enda undersökta i området. En nyligen undersökt skärvstenshög på västsidan av Lussabacken vid Ysane, som genom 14C-datering kunnat knytas till perioden, indikerar en närbelägen bosättning. Av de synliga gravmarkeringarna kan rösen och högar i huvudsak antas ha tillkommit under äldre bronsålder (Björkquist/ Persson 1979a; Persson 1984). I markanta krönlägen ligger på Mörby backe ett större röse, på Stibyberget, Getabjär och Listerhuvud större stensättningar, som samtliga torde ha tillkommit under bronsålder förra del. Ett 26 x 14 meter stort, rektangulärt röse på Månsaholm och en stor högliknande stensättning på Björkenabben kan även räknas hit. Inom Ysane socken ligger längs gamla kustlandsvägen, som delvis sammanfaller med nuvarande väg E 22, en räcka gravhögar upp till Norje. Den största Signills bur på Lussabacken delundersöktes av T J Arne 1920, varvid bland annat en sekundärgrav från yngre bronsålder framkom. På den flacka höjdryggen öster därom i anslutning till Klockskogs Ovan: Vid de omfattande arkeologiska undersökningarna längs den nya sträckningen för väg E 22 har en mängd tidigare okända fornlämningar påträffats längs Vesans östra strand. Nedanför Lussabacken har en gårdsanläggning från folkvandringstid undersökts. Mellan två långhus framkom lämningar av ett båthus. Foto Th. Persson, 2011. Nedan: Högarör på Mörby backe. Foto Th. Persson, 1984. 16 Registrerade fornlämningar från äldre bronsålder. 17 Registrerade fornlämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder. Registrerade fornlämningar och fynd från yngre järnålder. Registrerade agrara lämningar från förhistorisk tid/medeltid. 18 kyrkogård mellan Ysane och Lörby finns uppgifter om minst ett halvdussin i flera fall namngivna gravhögar. Högarna är nu bortodlade men lägena kan identifieras i kartmaterialet. Christoffer Cronholm beskriver 1750 området på följande sätt: Märkvärdigheter i socknen är vid Lörby: norr om byn en ansenlig hop ättestenar, som dock till större delen är uppbrutna och lagda på platsen under en nybyggd väderkvarn; men märkligast är, att från dessa stenar ligga intill bonden Oluf Knutssons gård i besagda by, stora kullriga stenar 2 och 2 tillhopa, med 40 à 50 stegs avstånd mellan paret. Samma ordning av stensättning fortfares med från berörda gård sydost ut i marken en halv fjärdingsväg och med de förra göra en stubbig vinkel av 120 till 130 grader, bort till 3ne ättehögar av laglig storlek och i en av dem är 4 sådana stenar lagda. I en fyrkant och en slik mitt uti (Cronholm, C. 1750). Rader av stenar eller stolpar, som leder fram till gravhögar från bronsålder, liknande den här beskrivna ”stensättningen”med sina parvis lagda klumpstenar, har nyligen behandlats av Raymond Thörn. Utgående från undersökningar i malmöområdet refererar Thörn till flera paralleller i bland annat England, Nordtyskland och Danmark. Som en tänkbar tolkning föreslår han att stenraderna utgjort en fysiskt kontakt mellan grav och boplats (Thörn 2007).Oavsett tolkningen illustrerar den nu försvunna fornlämningsmiljön i Klockskogsområdet dilemmat att i en fullåkersbygd utan omfattande arkeologiska undersökningar tolka det forntida landskapet. Stensättning med mittröse på krönet av Stibyberget. Foto Th. Persson, 2007. 19 Den vanligaste fornlämningstypen inom området är runda, fyllda stensättningar. Detaljutformningen varierar men flertalet har större eller mindre jordinblandning i fyllningen. Synlig kantkedja förekommer. Anläggningarna ligger dels ensamma eller i grupper om 2-3, dels bildar som i Istaby och vid Ljungaviken gravfält. Lägre höjdsträckningar eller höjdpartier är återkommande lägen. På Ryssberget ligger runda stensättningar i flera fall i direkt anslutning till röjningsröseområden. Fornlämningstypen är väl företrädd i övriga länet och undersökningar visar där att flertalet dateringar ligger i yngre bronsålder/äldre järnålder (Björkquist/Persson 1979a; Persson 1984, se även Carlie 1994). På Listerlandet har runda stensättningar undersökts i Istaby, vid Ljungaviken och längs nya E 22:an, i samtliga fall med datering till äldre järnålder. I sammanhanget kan även nämnas fynd från en förmodad skelettgrav vid Stensborg i Ysane socken. Fynden påträffades vid borttagandet av en ca 10 m st stensättning och låg i mörk jord under en stenhäll. I fyndet ingår bl a en halsring i brons och delar av ett bältegarnityr från förromersk järnålder (BlM 3710) Fyndplatsens exakta läge är inte känt. Vid de arkeologiska undersökningarna utmed väg E 22 undersöktes 2011 ett omfattande gravfält från yngre bronsålder/förromersk järnålder med urnegravar och gropar med brända ben. Inom ett välbevarat parti fanns gravmarkeringar i form av rundade stensättningar samt en fylld skeppssättning. I gravfältet låg dessutom ett så kallat kulthus. Urnegravar från yngre bronsålder är kända från ytterligare fem platser i området. Alla har påträffats slumpvis och har inte blivit föremål för någon regelrätt arkeologisk undersökning. På en strandterrass omedelbart NV om Lussabacken har under sommaren 2011 en gårdsanläggning med flera långhus, grophus och ett båthus undersökts. Tillgängliga 14C-daleteringar från ett av långhusen visar på en datering till folkvandringstid. Också de arkeologiska beläggen från yngre järnålder är fåtaliga i området. Bylägenas förmodade långa kontinuitet stöds av nyligen påträffades vikingatida boplatsfynd inom Mjällby gamla bytomt (Rapport 2009 Blekinge museum). Från Mjällby kommer även en vikingatida armring, sannolikt från en förstörd grav (SHM 10070). Ett gravfynd är sannolikt också en lansspets hittat vid Norje (SH 4596). De tre runstenarna från tidig vendeltid har nämnts ovan. Till dessa kan läggas en vikingatida runsten från Sölvesborg. Uppgifter om nu försvunna gravfält finns från Sölve och Lörby. Vid Tredenborg resp. Hörby har vikingatida skattfynd påträffats (SHM 2291; 3497). Agrara lämningar Förhistoriska agrara lämningar kan endast i undantagsfall identifieras i dagens starkt uppodlade landskap. Även i detta avseende lämnade istabyundersökningen viktiga bidrag. Här kunde fossila odlingsspår i form av kryssärjning dokumenteras inom en ca 1500 m2 stor yta. Årderspåren överlagrades av stensättningar från förromersk/äldre romersk järnålder och skar i sin tur över anläggningar tillhörande bronsålder. En datering till förromersk järnålder synes således rimlig. Synliga fossila odlingslämningar har under senare år uppmärksammats inom impediment och skogspartier. Vid revideringen av fornminnesinventeringen har ett flertal områden med fossil åkermark påträffats. På Ryssberget har ett drygt 40-tal lokaler med låga, delvis övertorvade röjningsrösen registrerats. I flera fall finns gravar i form av rösen och stensättningar i nära anslutning vilka antyder att odlingsexpansionen kan ha inletts redan under yngre bronsålder. Vid de pågående undersökningarna längs väg E22 har några liknande lokaler delundersökts. Det rör sig dels om ett par begränsade odlingsytor belägna på blockbundna moränholmar ute i Vesan dels om fossil åkermark längs den tidigare östra strandterrassen. Hittills tillgängliga 14C-dateringar visar på folkvandringstid–yngre järnålder. Längs strandvallen vid Lörby skog finns ställvis bevarade åkersystem med långsmala parceller. Lokalerna är uppdelade av äldre grustäkter men har sannolikt ursprungligen hängt samman. I norra delen är ett ca 6 hektar stort område med ett 60-tal, 15-140 meter långa parceller åtskilda av låga stensträngar (Elemesiöö/Öberg 1990). I samband med grustäkt undersöktes delar av området 1978, dock utan daterande resultat (Rapport 1978 UV-syd). På strandvallen inom och 20 Undersökningen genomfördes vintertid i skydd av tält. Foto K-A Björkquist, 1977. i omedelbar anslutning till åkerområdet finns två mindre gravfält samt några stensättningar. Gravarna torde ha tillkommit under yngre bronsålder/äldre järnålder. De fossila bandparcellerna vid Lörby skog kan enligt Connelid antas avspegla en tidig reglering av åkermarken och kan ha tillkommit redan under vikingatid–tidig medeltid (Connelid 1998) I de äldre lantmäteriakterna återfinns bandparcellerna i princip i samtliga byar, vilket styrker teorin om ett tidigt tegskifte på Listerlandet. Istabyundersökningen Hösten 1975 genomförde Blekinge museum en begränsad arkeologisk undersökning i Istaby. På 21 en åker strax öster om byn hade ytligt liggande stenpackningar påträffats tillsammans med keramikskärvor och sotfärgad sand. Inom en ca 30 m2 stor yta frilades en i huvudsak enskiktad stensättning över en skelettgrav från tidig romersk järnålder. Det stenfyllda gravschaktet var orienterat i N-S. Vid gravens norra ände stod invid en stor jordfast sten ett menaderornerat lerkärl samt hartstätningen till en lockförsedd barkask. I asken låg en skära, en läderkniv och två sylar, samtliga av järn. Av skelettet fanns inga bevarade rester däremot syntes färgningar efter en stockkista. Stensättningen vilade på ett kulturlager med mängder av krukskärvor, bitar av lerklining, flintavslag m.m. Ett grophus, stolphål, härdar och gropar avtecknade sig mot den gula bottensanden. Det påfallande rika fyndmaterialet visade på en datering till bronsålder (Björkquist/ Persson 1977; Björkquist/Persson 1979b). Resultatet av den begränsade provundersökningen var över förväntan. Listerlandets förhistoria har som framgått av det föregående i hög grad varit fokuserad på stenålder med ett flertal större och mindre undersökningar alltsedan det tidiga 1900-talets utgrävningar i Siretorp. Istaby kunde förväntas ge nya aspekter på områdets forntid. Då dessutom de ytligt liggande stensättningarna men också det underliggande kulturlagret skulle förstöras vid fortsatt odling bedömdes en vidare undersök- Undersökning av en skelettgrav. Foto Th. Persson, 1978. ning angelägen. Via AMS utverkades medel och redan vintern 1976 kunde undersökningarna i Istaby återupptas med en fortsättning de två följande åren. Då undersökningen skulle genomföras med arbetsmarknadsmedel ställdes som villkor att arbetet förlades till senhöst/vinter. Detta innebar att den i princip i sin helhet måste genomföras i skydd av tält. Formellt blev Riksantikvarieämbetet UV-Syd huvudman för projektet men fortsatt med K-A Björkquist och Th. Persson som ansvariga arkeologer. Till projektet knöts fem anvisade grovarbetare. Några av dessa deltog under samtliga tre säsonger och fick därigenom en god grävningsvana och blick för arbetet. Undersökningen var således Två spruckna kärl – lämningar efter en misslyckad bränning. Foto K-A Björkquist, 1977. en räddningsgrävning och målsättningen var att så långt möjligt undersöka samtliga de av jordbruket hotade lämningarna. Den villkorade vintergrävningen ställde särskilda krav. Inom den begränsade tältytan skulle sju man samsas. Vid varje förflyttning av tältet måste den tjälade jorden tinas upp. I princip all avbaning måste göras manuellt. Stora sammanhängande undersökningsytor var inte möjliga att ta upp, vilket försvårade en överblick. Dessa nackdelar uppvägdes i viss mån av det gynnsamma mikroklimatet i tältet, där den förhållandevis jämna luftfuktigheten gjorde att också diffusa färgningar efter årderspår, stolphål och andra anläggningar var möjliga att urskilja. När Istabyundersökningen våren 1979 avslutades hade en sammanhängande yta om ca 3 000 m2 med drygt 1 000 anläggningar undersökts. Fynden spänner över en vid period med enstaka fynd från neoliticum till omfattande boplatsfynd från bronsålder, fossila odlingsspår från förromersk järnålder till ett gravfält från i huvudsak äldre romersk järnålder. Den här skriften avser att presentera de undersökta gravarna. För boplatsfynden lämnas i detta sammanhang därför endast en kortfattad redovisning (jfr Björkquist/Persson 1979b). Som väntat är fyndmaterialet komplext. Fynden från stenålder är begränsade och består av trattbägarkeramik, bitar av slipade yxor, skrapor, tväreggade 22 Under gravfältets stensättningar hade odlingsspår i form av kryssärjning bevarats (ovan t.v). En grund hålväg med hjulspår tangerade odlingsytan. Det välbevarade långhuset från äldre bronsålder (ovan). Årderspåren skar över boplatslämningarna från bronsålder och överlagrades av stensättningarna från äldre romersk järnålder (t.v). Foto Th. Persson, 1978. 23 pilspetsar med mera. Av anläggningar märks en skelettgrav med en oval stenram. Av skelettet återstod endast en färgning i sanden samt tandemaljen. Graven saknade gravgåvor men var sekundärt genomgrävd av en grop med keramik av bronsålderskaraktär. Boplatslämningarna från bronsålder var desto mer påtagliga. Minst fem stolpburna hus undersöktes. Det största var ett 25 meter långt och 6 meter brett långhus med rundade gavlar och en rad takbärande stolpar. Inom huset fanns tre härdar av vilka åtminstone den centrala kan förmodas vara samtida med huset. Några 14C-dateringar föreligger inte från något av husen men det större av dem kan genom jämförelse med senare undersökta huslämningar i Skåne och Halland närmast dateras till äldre bronsålder, period 1b (Artursson 2005). I Istaby var samtliga hus hårt åtgångna av odling och saknade bevarade golvskikt. Däremot påträffades bitar av lerklining inom stora delar av undersökningsytan. Från kulturlager och övriga anläggningar finns fynd från sannolikt en stor del av bronsåldern och möjligen även från förromersk järnålder. Inte heller här finns dock några 14C-dateringar att stödja sig emot. Det är boplatsfynd av sedvanlig karaktär, keramik, såväl rabbig som av äldre typ, vävtyngder och sländtrissor, degelfragment och bronssmältor men också en bronsten med kvarsittande gjutskägg. Bland anläggningarna märks ett flertal härdar, några ugnar samt grävda brunnar. I en av de senare påträffades ett 30-tal små bärnstensbitar som närmast får tolkas som ett offer. Liknande små bitar av bärnsten med en eller ett par klyvytor hittades också sporadiskt i kulturlagret. I anslutning till en stor härd, som för övrigt låg innanför det ovan beskrivna långhusets vägglinje tillvaratogs smidesslagg. Möjligen finns ett samband med det utplöjda slaggvarp, som registrerats i den sanka dalbottnen vid Kullarp några hundra meter söderut (FMIS Mjällby 52:1). Delar av det bevarade kulturlagret visade sig ha odlats redan under förhistorisk tid. Inom stora delar av den undersökta ytan kunde spår av kryssärjning dokumenteras. De var bäst bevarade under stensättningarnas skyddande täcke men fanns även utanför. Årderspåren skar tydligt över härdar och gropar tillhörande bosättningen från bronsålder och överlagras av gravfältets stensättningar. Den fossila åkern bör således senast ha brukats under förromersk järnålder. Odlingsytornas storlek kan inte avgöras men stråk med parallella årderspår och en möjlig rest en stensträng visar att det rör sig om skilda ytor. Öster om den fossila åkern dokumenterades en grund hålväg, som diagonalt tvärar undersökningsområdet. Vägen var 1,5-2 m bred och intill ett par decimeter djup. Sedan botten framrensats framkom flera parallella spår av vagnshjul. Hålvägen tangerade åkerytan och skar i likhet med denna över boplatslämningarna samt överlagrades av gravfältets stensättningar. Undersökningen omfattade ett 80-tal gravar, varav 58 är skelettgravar. Gravarna har med något undantag tillkommit under yngre förro- mersk/äldre romersk järnålder. Det är därmed det i Sydsverige största undersökta gravmaterialet från denna tid. Gravmarkeringarna utgjordes av flacka, översandade stensättningar, som bildat ett skyddande täcke över såväl gravar som underliggande kulturlager. Invid några brandgravar fanns packningar för en trästolpe. Intill en påträffades gropen efter en rest sten. Gravarna från Istaby uppvisar flera särdrag. En påfallande stor andel av gravarna innehåller gravgåvor, där framför allt den högklassiga keramiken med ett flertal meanderornerade kärl är anmärkningsvärd. Vidare finns fyra gravar med vapen och förhållandevis många barngravar. Gravfältets snäva datering och det stora antalet undersökta gravar på platsen ger utgångspunkter för en uppskattning av populationens storlek (se nedan). En viktig förutsättning är dock att vi kan bedöma hur stor del av gravfältet som i realiteten blivit undersökt. Då undersökningarna grenomfördes vintertid var det som ovan nämnts inte möjligt att bana av stora sammanhängande ytor. Med smärre sökschakt lokaliserades i görligaste mån rester av stensättningar och stenpackningar, vilket styrde valet av undersökningssytor. I SV var det tydligt att stensättningar överlagrats av vägen mot Kullarp. Norr om undersökningsytan var matjordsskiktet tunt och alla ytligt liggande stenpackningar sedan länge förstörda i samband med odling. I ett försök att avgränsa fornlämningsområdet genomfördes 2008 en undersökning med georadar (Rapport 2009 Riksantikvarieämbetet 24 UV). Inga otvetydliga arkeologiska lämningar kunde identifieras och tolkas. Däremot dokumenterades ett väl avgränsat område med omfattande geofysiska anomalier omedelbart öster om 1970-talets undersökningsyta. Det förefaller vara ett antal, 2–2,5 m st gropar. Några stenpackningar, som kan antyda gravschakt liknande de hittills undersökta, kunde dock inte beläggas. Huruvida de eventuella groparna är gravar eller härrör från boplatsen kan inte avgöras. Utgrävningsområdet ligger på en markerad terrass. Utifrån topografin och resultatet av den ovan relaterade georadarundersökningen synes det rimligt att anta att merparten av gravfältet fångades upp vid undersökningen på 1970-talet men att det kan sträcka sig ett stycke längre mot Ö resp. N och att ytterligare ett antal gravar kan finnas i detta område. Utan arkeologisk undersökning kan detta dock inte med säkerhet beläggas. Fornlämningsmiljön i Istaby Vid enskiftet 1826 var bebyggelsen i Istaby samlad till nordspetsen av den höjdrygg, som utbildats på norra och södra sidan av Istaby bjär. Två gårdar låg utanför bykärnan, Bondegården i N och Kullarp i SO. Vid skiftet flyttades ett Pågående undersökning av härdkomplex i långhusets östra del (överst). I förgrunden A 56. Foto K-A Björkquist, 1977. Vy över Istaby med Istaby bjär i förgrunden (nederst). Undersökningsytan med tältstommen i bildens mitt. Foto Th. Persson, 1978. Karta over Istaby by med registrerade fornlämningar och fyndplatser (nästa sida). 25 tiotal gårdar ut till nya lägen. Större delen av bebyggelsen kom dock att ligga kvar och ger således fortfarande en god bild av den gamla bytomtens terrängläge. Höjdryggen omges idag av odlad mark. Den låglänta sänkan i V, Istaby mosse, dikades ut under 1800-talets förra del. De lägre partierna norr och öster om byn var vid skiftet sidvallsäng och bör vid tiden kring Kr f delvis ha varit sankmark. Höjdryggen med anslutande terrasser utgjorde således i förhistorisk tid ett av topografin väl definierat område. Undersökningsytan var belägen sydöst om bykärnan utmed vägen till Kullarp. Här finns en markerad terrass, som i öster övergår i en slänt ner mot de låglänta partierna mellan Istaby och Stiby. I väster stiger marken upp mot Istaby bjär. Inga synliga fornlämningar finns idag i anslutning till byn. I Rannsakningarna om Antiquiteterna 1667–1668 omtalas en hög, som kaldis Silchenhöij. Högen är idag försvunnen men har troligen legat uppe på höjdryggen, där byns väderkvarn var belägen vid enskiftet. Vidare beskrivs en.steen…,huorpaa finnis trende radher bogstäfver paa siden… (Wallin 1945). Det som avses är den s k Istabystenen, som fram till 1878 var placerad inom bytomten. I nära anslutning till stenen uppges urnegravar ha påträffats. Urnegravar ska också ha framkommit vid jordbruksarbete i norra delen av höjdryggen. Enligt obekräftade uppgifter ska en halsring av brons ha påträffats i Istaby mosse i samband med jordbruksarbete. Från Istaby kommer även en lösfunnen holkyxa (KM i1072). I samband med schaktövervakning inom bytomten 1985 framkom boplatslämningar i form av härdar och gropar med fynd av keramik från romersk järnålder (Rapport 1985 UV-syd). Vid utredningar 2001 och 2003 i samband med planerad nybebyggelse noterades boplatsindikationer av liknande slag omedelbart söder om bytomten (Rappport 2003 Blekinge museum). Området mellan de senare och 1970-talets undersökningsyta visar förhöjda fosfatvärden och ställvis plöjs skärvig sten upp. Sammanfattningsvis kan konstateras att det inom och söder om bytomten finns talrika indikationer på omfattande förhistorisk verksamhet under brons- och järnålder. Istabyundersökningen har visat på ett lång kon- tinuerligt utnyttjande, där boplatsytan avlösts av åker, som i sin tur ersatts av en gravplats. Händelseförloppet kan skisseras enligt följande: Under bronsålder ligger en eller några gårdar på terrassen sydost om byn. Senast under förromersk järnålder överges gårdstomten här och används som åker. Den tillhörande bebyggelsen kan redan då antas ha förlagts närmare eller inom den historiska bytomten. Under sen förromersk järnålder börjar gravläggningarna på platsen. Indikationer på förmodligen samtida boplatslämningar finns inom och i anslutning till bytomten. Senast under yngre järnålder bör gårdslägena här vara väl etablerade, något som styrks av Istabystenens placering. 26 Fig. 1. Översiktsplan med alla gravar numrerade samt övriga anläggningar på gravfältet. Stensättningarnas rekonstruerade utbredning markeras av grå cirklar. Streckade linjer visar bevarade partier. 27 I stabygravfältet undersöktes år 1975–78. Totalt undersöktes en yta om cirka 2900 m2. Studerar vi en plan över gravarnas utbredning så syns det en tydlig tendens till att gravarna avtar i undersökningsytans västligaste del (fig. 1). Omkring 50 meter norr om undersökningsytan finns ett ganska markant hak med en nordsluttning ned mot lågläntare terräng, som utgör en naturlig begränsning norrut av gravfältet. Däremot är det inte möjligt att avgränsa gravfältet åt öster och söder. Det kan genast sägas att Istaby passar väl in i ett generellt mönster när det gäller de Sydsvenska äldre järnåldersgravfältens gravformer och gravgåvor. Men gravfältet har också många särdrag, som till en del säkert beror på att det är beläget i en del av landet där vi har litet jämförelsematerial, vilket gör att vi har svårt att tydligt särskilja den regionala egenarten. Vår Istabystudie får betraktas som en början på att göra det och vi får anledning att återkomma till dessa resonemang efter en detaljerad genomgång av gravarna, deras uppbyggnad och innehåll. Beskrivningen av gravmarkeringar, gravform och gravskick följer i allt väsentligt klassificeringarna i författarens lic-arbete (Björk 2005 s. 51f, 193f). På gravfältet framkom rester efter minst nio stensättningar och en rest sten. De synliga gravmarkeringarna hade skattats hårt av jordbruket, vilket visade sig inte minst genom den stora mängden ytligt stenmaterial inom undersökningsytan. Jordmånen på platsen är annars sandig, med ett relativt litet inslag av sten. Det fanns också omfattande lämningar av årderspår från förromersk järnålder på platsen. Sammantaget visar detta dels att stensättningarna blivit hårt åtgångna av jordbruket i historisk tid, dels att det ursprungligen kan ha funnits fler synliga gravmarkeringar än vad som gick att konstatera vid undersökningarna. Merparten av gravarna från den undersökta delen av Istabygravfältet utgörs av skelettgravar – det vill säga gravar där de döda har jordats. Totalt rör det sig om 58 stycken, och av dem har merparten varit täckta och/eller fyllda med sten i varierande grad och storlekar. Trots att brandgravarna är betydligt färre än skelettgravarna så uppvisar de en större variationsrikedom. Brandgravar finns i form av allt från brandlager till regelrätta urnegravar med bikärl. Istabygravfältet innehåller lågt räknat 82 gravar. Anledningen till att jag svävar på målet är osäkerheten i antalet gravlagda i stensättningarna, att det finns några stensättningar som inte lämnat spår av några gravar samt att för några brandgravar kan det diskuteras huruvida de faktiskt är gravar eller om de är rester av gravbål eller andra aktiviteter förknippade med religiösa ceremonier på platsen. Detta diskuteras mer ingående i den osteologiska analysen (Wilhelmson, denna volym). I och med att det endast är från ett fåtal skelettgravar som det finns bevarade benrester kan det i ett par fall diskuteras om anläggningarna som tolkats som gravnedgrävningar för skelett i själva verket ut- Gravarna Tony Björk 28 gör rester efter helt andra aktiviteter. Med tanke på den genomgående mycket enhetliga karaktären och uppbyggnaden av skelettgravarna, så rör det sig endast om två fyndkoncentrationer/ nedgrävningar där det råder en viss tveksamhet i tolkningen (A 550 och 632). Jag återkommer till dessa förbehåll längre fram. Så gott som alla gravars fyllning innehöll sekundärdeponerat material från neolitikum, bronsålder och förromersk järnålder (period I och II). Boplatsmaterialet bestod av allt från keramik och lerklining till olika artefakter och avfall av sten, flinta, järn och slagg. Ett visst inslag av mer eller mindre fragmenterade föremål som förmodligen är sekundärdeponerat material från äldre gravar, eller rester av andra aktiviteter som varit samtida med gravfältets användningsperiod, finns också. Det som har tolkats som boplatsmaterial redovisas inte i gravförteckningen på CD-skivan, utan den koncentreras helt på det material som har tolkats som gravgåvor och omdeponerat material från själva gravfältets användningstid. Boplatslämningarna behandlas inte utförligt i detta arbete, utan de kommer att presenteras i annat sammanhang. I några fall har det dock varit oundvikligt att nämna boplatsmaterial för att förklara sammanhang som är förknippade med tolkningen av de lämningar som hör ihop med gravfältet. Fig. 2. Stensättning II. Foto åt sydväst, Th. Persson. 29 V id undersökningen påträffades rester av nio stensättningar. De var alla mer eller mindre odlingsskadade och de nordligaste stensättningarna var till stor del bortplöjda. Tack vare att partier av dem trots allt var bevarade går det att rekonstruera deras utbredning och storlek tillförlitligt. Stensättningarna är numrerade S I-IX för att undvika sammanblandning med övriga anläggningsbeteckningar. 1 Samtliga stensättningar bestod vid undersökningen av ett skikt sten som lagts direkt på markytan. Under flera av stensättningarna fanns sotlager av varierande omfattning. Detta tolkades som att marken svetts av inför anläggningen av stensättningarna (Björkquist & Persson 1979 s. 9f), men möjligheten att de utgjorde rester av likbål som brunnit på platsen innan stensättningarna lagts ut ska inte uteslutas. Stensättningarnas storlek varierade mellan 7 till 18-19 meter i diameter och stenstorleken i stenpackningarna var vanligen 0,25-0,35 meter. Mellan de större stenarna fanns ofta en utjämnande fyllning av småsten. Fem av stensättningarna hade rester av en kantkedja (S II-V, VIII), men det går inte att utesluta att de övriga ursprungligen också haft det. En av stensättningarna innehöll två gravklot och en skålgropssten (S VI). En rest av vad som av allt att döma också varit en stensättning, ger intryck av att ha varit en rektangulär anläggning (S VIII). Trots noggrann handrensning gick detta inte att fastställa säkert, på grund av att anläggningen var kraftigt sönderplöjd. Minst fyra av de nio stensättningarna på platsen hade en centralgrav i form av en skelettgrav. Utan att föregripa kommande analyser alltför mycket ska det genast konstateras att samtliga centralgravar innehöll betydligt fler gravgåvor än genomsnittet för gravarna på gravfältet som helhet (S III – skelettgrav A 1013, S V – skelettgrav A 651, S VI – skelettgrav A 642, S VII – skelettgrav A 15). Stensättningar med centralgravar i form av skelettgravar, från förromersk och äldre romersk järnålder, finns rikt representerade på Öland (ÖJG I-IV), men även i östra Skåne (Petersson 1948, Stjernquist 1993 s. 62). Stensättningarna i den östra delen av gravfältet innehöll inga tydliga centralgravar (I, II och IV). Dessa gravmarkeringar var mycket sönderodlade och därför går det inte att utesluta att grunda brandgravar har funnits i centrum av dem. Det påträffades dock brandgravar i form av brandlager respektive koncentrationer av fynd i de helt eller delvis bevarade delarna av de flesta av stensättningarna. Inte minst i de stensättningar som saknade nedgrävda centralgravar. Det rör sig framför allt om brända ben, keramik, flintavslag, hartstätningsbitar och enstaka järnoch bronsföremål. Föremålen kan framför allt dateras till äldre järnålder, men det finns även ett litet inslag av material från folkvandringstid-vendeltid. Det skall noteras att det inte över huvud taget förekom någon rabbad keramik i stensättningarna, trots att de var anlagda på en plats med ett stort antal boplatslämningar och Gravar med markering Stensättningarna 1 I fält gavs stensättningarna skilda benämningar under de olika grävsäsongerna. Den första säsongen numrerades de med romerska siffror (I – IV), för att under de avslutande säsongerna ges samma anläggningsreferenser som övriga anläggningar (löpande anläggningsnumrering A 553, 650 … o.s.v.). Se Gravförteckning på CD för de ursprungliga beteckningar som finns i dokumentationsmaterialet. 30 kulturlager från bronsålder och äldre förromersk järnålder. Fyndens kontext är i många fall osäker på grund av bevaringsförhållandena, men i flera fall är det rimligt att anta att materialet från de mer eller mindre sönderodlade brand- och benlager som fanns i stensättningarna härrör från en eller flera gravar. Det är alltså i flera fall problematiskt att koppla enskilda föremål till enskilda gravar, då det till stor del saknas slutna kontexter. Sambanden mellan stensättningarna och deras fyndmaterial utreds närmare i kapitlet Föremålen och dateringarna. De enskilda stensättningarnas konstruktion och fyndmaterial finns noggrannare redovisat i Gravförteckning på CD. Det går att se en tydlig relativ kronologi mellan några av stensättningarna utifrån deras rumsliga utbredning. Det finns ett fall där en stensättning överlappar två andra stensättningar. Det handlar om stensättning III som överlappar stensättning I och IV. Ett sotigt brandlager 31 under stenpackningen i stensättning VI har 14 C-daterats till yngre förromersk järnålder-äldre romersk järnålder (95 bc-50 ad, LuS 6989). Det är den äldsta 14C-analysen från gravfältet. Dessa iakttagelser är givetvis av betydelse för att reda ut gravfältets relativa kronologi, och för att få hållpunkter för att yttra sig kring om och i så fall hur konstruktionen och/eller storleken förändras över tiden. Men det är spörsmål som hänger intimt samman med gravfältets övergripande struktur och förändring över tiden, som vi får anledning att återkomma till mer i detalj nedan under rubriken Stratigrafiska iakttagelser och i kapitlet Perspektiv och tolkningar. Rest sten Strax söder om Stensättning VII påträffades ett fundament till en rest sten, med en intilliggande brandgrop (A 54 och 55a). Båda dessa anläggningar skar en grop som innehöll boplatsmaterial från yngre bronsålder – förromersk järnålder (A 53). Kring dessa anläggningar fanns ett sotigt lager som också innehöll brända ben (A 55). Fundamentet till den resta stenen var ca 1,1 m i diameter och 0,6 m djup, medan brandgropen var ca 0,60 m i diameter och 0,45 m djup (fig. 4 och Gravförteckning på CD). Benmaterialet från A 54 och 55 innehåller främst djur, men även några fragment av människa (se Wilhelmson, denna volym). Jag menar därför att anläggningarnas karaktär, delar av fyndmaterialet och den rumsliga kontexten klart talar för att de har att göra med gravrelaterade ritualer. Utan tvekan innehåller anläggningarna en stor inblandning av boplatsrelaterat material, av samma karaktär som det material som fanns i A 53, men det är i sig inget uppseendeväckande med tanke på att exempelvis merparten av skelettgravarnas fyllningar innehåller sekundärdeponerat äldre boplatsmaterial. A 54, och sannolikt även A 55, har en betydligt yngre datering jämfört med merparten av anläggning- Fig. 3. Stensättning IV (motstående sida t.v.), stensättning VI (mitten) och detalj av stensättning VI med ett gravklot (t.h). Fig. 4. A 53–55 efter rensning. Foto åt sydost, Th. Persson. arna på gravfältet, vilket gör att de är särskilt intressanta att diskutera tillsammans med en del av innehållet i Stensättning II. A 54 innehöll ett bronsbleck med djurhuvudformad ände som kan dateras till folkvandringstid–vendeltid (se kapitel Föremålen och dateringarna samt Perspektiv och tolkningar). Det är ytterst få undersökta resta stenar som har visat sig ha klar stratigrafisk kontext med gravar. Dateringen av resta stenar är därför generellt sett förknippad med betydande svårigheter. Det finns dock ett antal fall i Blekinge och Skåne där de rumsliga sambanden mellan resta stenar och gravar är så uppenbar att det har ansetts rimligt att se ett samband mellan dem. Från Blekinge finns tre resta stenar som alla har en indirekt datering till romersk järnålder. Två av dem är vapengravar (Björkquist & Persson 1979b s. 6, Carlie 1994 s. 84, Nicklasson 1997 s. 90, Jardbrink 1995). Från Skåne finns ett antal exempel på brandgropar invid resta stenar med dateringar inom tidsintervallet förromersk/äldre romersk järnålder till vikingatid. Anne Carlie menar att de resta stenar som uppträder vid gravfält med runda stensättningar generellt ska tillskrivas äldre järnålder, medan de som förekommer i kom- bination med skeppssättningar, domarringar och fyrsidiga, ofyllda stensättningar tillhör yngre järnålder (Carlie 1994 s. 81ff). Från Öland finns det ett tiotal publicerade gravar i anslutning till resta stenar. De gravar som daterats härrör från yngre bronsålder till och med vikingatid, med tyngdpunkt i yngre förromersk järnålder till folkvandringstid (ÖJG I-IV 2). 2 ÖJG I s. 79: Köping 1 st FVT; s. 213, 224: Bredsätra 2 st YFR resp. YFR/ÄR; s. 321, 339: Gärdslösa (stensättning) 1st YFR/B1 samt Gärdslösa 1 st YR , ÖJG II s. 290: Långlöt 1 st VIK; ÖJG III s. 77: Mörbylånga 1 st ÄR; s. 281: Hulterstad 1 st YBÅ, ÖJG IV s. 29, 40: Böda 3 st FVT. 32 Fig. 5. Centralgraven A 15 i stensättning VII. Stolpmarkör Det enda säkra belägget för en trästolpe i anslutning till en grav är A 42, som består av en brandgrop med tydligt spår av ett stolphål i mitten. Benen i graven har bestämts som kvarlevor av en vuxen individ. Antingen kan stolpen ha fungerat som en ren gravmarkering eller så är den yngre än graven. Tolkningen i fält var att stolpen är samtida med graven. Anläggningen ger intryck av att ha tillkommit i ett skede och det finns inget vare sig i stratigrafin eller fyndmaterialet som ger anledning att tolka den som två anläggningar som skär in i varandra. Gra33 ven har 14C-daterats till 40 f.Kr.-70 e.Kr. (cal. 1 sigma, LuS 6574, se bilaga på CD). Ytterligare några brandgravar uppges ha haft ett stenskott stolphål i direkt anslutning till sig (Bjökquist & Persson 1979 s. 6). Även om det vid undersökningen uppfattades som om dessa gravar och stolpar hörde ihop, så går det inte att avgöra säkert. Det kan ha funnits fler gravmarkeringar i form av stolpar eller rentav mindre byggnader än vad som varit möjligt att slå fast, men det är svårt att uttala sig definitivt om detta på grund av att det finns ett stort antal boplatslämningar från olika tidsskeden på platsen. S kelettgravar börjar uppträda i Sydskandinavien under yngre förromersk järnålder, efter att detta gravskick i stort sett inte tillämpats på ca 1000 år. De tidigaste exemplena på gravskicket i Skåne har hittills konstaterats på Kristianstadsslätten. Från vår tideräknings början sker en markant ökning av antalet skelettgravar, men det finns tydliga regionala och lokala skillnader i hur frekvent skelett- respektive brandgravar förekommer (Björk 2005 s. 52ff). Skelettgravarnas nedgrävningar har markanta storleksskillnader på Istabygravfältet. I fig. 6 ses tydligt skillnaden mellan två olika storlekskategorier. De minsta gravnedgrävningarna förklaras av att de grävts för barngravar, vilket också kunnat konstateras genom osteologiska analyser i några fall (Kjellberg 1982, Wilhelmson denna volym). En tolkning av gravnedgrävningarna under 1,20 meters längd som barngravar är den enda rimliga, även om de i många fall helt saknar rester av de dödas kvarlevor. Barngravarna är mellan 0,6 och 1,2 meter långa medan de vuxnas gravar är mellan 1,7 och 3,1 meter långa. Det finns givetvis enstaka undantag från den generella storleksuppdelningen mellan barn- och vuxengravar. Det visar inte minst den osteologiska analysen och detta ger sig till känna t. ex. i form av den rikt utrustade grav 250 som var 1,74 meter lång, men som grävts för ett barn. Liknande iakttagelser vad gäller storleksförhållandena mellan barn- och vuxengravar har konstaterats på flera andra samtida gravfält i Skandinavien (se till exempel Lind 1991 s. 38 och fig. 12). Dessa iakttagelser motsägs dock delvis Skelettgravar Fig. 6. Storleksförhållanden och fyndfördelning bland skelettgravarna på Istabygravfältet. Staplarna markerar antalet gravar inom tiocentimeters längdintervaller. Skrafferingen markerar antal gravar som innehöll gravgåvor. 34 av den osteologiska analysen, som vi ska se. Ålder tycks inte vara enbart biologiskt betingad utan även en social konstruktion (Wilhelmson, denna volym). Utifrån en strikt arkeologisk tolkning av gravarna är det mycket tydligt att det är de vuxna individerna som har fått föremål med sig i gravarna (fig. 6). Nästan alla vuxengravar innehåller ett eller flera föremål, medan det är endast drygt 10 % av barngravarna som försetts med gravgåvor. De vuxna individerna har alltså fått föremål med sig i graven i mycket hög utsträckning. Det finns endast ett samtida gravfält från Skåne som innehåller en lika hög andel gravar med gravgåvor – Vallebergagravfältet på Österlen (Strömberg 1953, 1981, Björk 2005). Detta är ett intressant förhållande som vi måste återkomma till i diskussionerna om gravfältets ställning i ett Sydskandinaviskt perspektiv. I fyra gravar (A 20, 611, 920 och 1013) påträffades kvarlevor av två individer i vardera grav. I A 20 låg två vuxna, som var 18-24 år respektive över 32-38 år gamla då de dog (den äldre en man). I A 611 fanns en 12-18 årig individ och en 30-årig individ (ingen könsbestämd). I A 920 fanns två barn i 2-11 års ålder och i 1013 fanns en 7-10 årig individ och en 18-åring. Inte heller i dessa gravar kunde någon av individerna könsbestämmas (Wilhelmson, denna volym). Gravar med mer än en individ förekommer under romersk järnålder i Sydskandinavien och är känt både i skelett- och brandgravar. Oftast rör det sig om gravar med 2 – 3 individer, men enstaka 35 exempel på gravar med betydligt fler individer finns också (se t.ex. Lind 1991 s. 41, Björk 2005 s. 227f, 244). Gravnedgrävningarna låg generellt sett i nord – sydlig riktning, med de gravlagdas huvuden åt norr i de flesta av de fall då detta gick att avgöra av skelettdelar eller skelettfärgningar (i många fall fanns inga spår alls av kvarlevor i gravarna). Grav 1045 är det enda exemplet på att den döda med säkerhet lagts med huvudet åt söder. Det förekom även några gravar som var orienterade i mer eller mindre öst – västlig riktning, men de utgör en mycket liten andel av det totala materialet. Av de sex individer som gravlagts i öst – västlig riktning kunde det konstateras att individerna hade gravlagts med huvudet åt öster i de två fall kroppsriktningen gick att fastställa (A 715 och 956). Jämför vi detta med samtida gravar från Skåne så kan vi se att Istabymaterialet stämmer väl överens med att nord – sydliga respektive öst – västliga gravar är de två helt dominerande gravriktningarna vid den här tiden (fig. 8, se även Björk 2005 s. 57f samt där anförd litteratur). Det går inte att se någon skillnad i gravriktningarna mellan barn- och vuxengravarna. I de 8 gravar där kroppsställningen gått att avgöra definitivt har den i samtliga fall varit ryggläge. För ytterligare 12 gravar tyder mycket på att även dessa individer lagts i ryggläge. De överlag smala stockkistorna talar också för att ryggläge varit dominerande. De dödas positio- ner kan exemplifieras med A 56 och 613, där det är särskilt tydligt att de döda lagts på rygg (fig. 9). Rygglägets totala dominans är förvånande med tanke på att hocker och sidoläge är vanligt under äldre romersk järnålder. Hocker dominerar exempelvis på Själland och är relativt vanligt på Bornholm och i Skåne (Liversage 1980 s. 12, Ethelberg 2000 s. 25f, Fig.19 – 20, Lind 1991 s. 38, Björk 2005 s. 195ff). Iakttagelsen från Istaby är naturligtvis behäftat med den allvarliga källkritiska reservationen att för merparten av gravarna har individernas kroppsställning inte gått att avgöra. Detta gäller i synnerhet barngravarna, där kroppsställningen inte kunnat avgöras definitivt i något fall alls. De stora lokala och regionala variationerna i Sydskandinavien är relativt allmänt beskrivna, och statistiskt sett dåligt belagda, även om det finns ett antal studier som pekat ut vissa tydliga särdrag, framför allt i Danmark (se t.ex. Brøndsted 1966 s. 139ff, Hedeager 1992 s. 123ff). I 27 av skelettgravarna påträffades säkra färgningar av träkistor. I ytterligare 5 fall finns indikationer på träkistor. I 13 fall har kisttypen gått att fastställa och det rör sig då i samtliga fall om rester av stockkistor. Med stockkistor menas här kistor av urholkade stammar. Att de har varit av denna typ framgår tydligt av de skålade former som träfärgningarna efterlämnat i flera av gravarnas tvärsnitt (fig. 7, 10, 11 och Gravförteckning på CD). Endast i två eller tre fall fanns spår som kan tolkas som kistlock eller annan täckning av trä (A 715, 759?, 760). De stockkistor Fig. 7 (motstående sida). Barngrav A 619 (överst) och vuxengrav A 706 (nederst) är typexempel på barn- respektive vuxengravar i Istaby. Fig. 8 (t.v). Schematisk bild som visar skelettgravarnas orienteringar. Norr är uppåt. Fig. 9 (överst t.v). Grav A 613, där det tydligt framgår att den döde lagts i ryggläge. Fig. 10 (överst t.h). Grav A 614 med färgning av stockkista. 36 som finns i Istaby har nära paralleller på andra håll i Sydskandinavien. Kistor av den här typen har dokumenterats bland annat på Slusegårdsgravfältet på Bornholm, på Vallebergagravfältet på Österlen och på Stengadegravfältet på Langeland (Strömberg 1975, Skaarup 1976, Klindt Jensen 1978, Lind 1991, Björk 2005). Den här typen av kistor är känd redan från bronsåldern i ett antal gravhögar i Skandinavien, men den är alltså också vanlig i äldre romersk järnålder. Man kan fråga sig om det inte är sedvänjan att begrava i stockkistor i Istaby som har lett till att en stor andel av de vuxna lagts i ryggläge. Det är svårt att få plats med en person i utpräglad hockerställning om man inte holkar ur en väldigt grov stam. Bredden på stockkistorna i Istaby ligger mellan 0,30 och 0,75 m, men merparten mellan 0,3 och 0,5 m. Det bör i detta sammanhang framhållas att några av de förhållandevis korta men breda gravarna på gravfältet kan vara rester av gravar där vuxna individer blivit begravda i hockerställning (t.ex. i A 632). Detta förblir dock spekulationer eftersom det inte gått att belägga säkert i något fall. Flertalet av gravarna med stockkistor har haft stenram som stöttat upp kring kistan. Fleralet skelettgravar har också haft en stenpackning eller stenhög över kistan, som sjunkit ned när kistan förmultnat. De största och djupast grävda gravarna utmärker sig tydligt genom att de överlag är betydligt rikare utrustade och några fall också mer komplext uppbyggda än merparten av skelettgravarna på gravfältet (t.ex. A 20, 611 och 37 760). Några av dem är dessutom centralgravar i stensättningarna på platsen. Det har noterats i flera sammanhang att statusbetonade skelettgravar som regel är större och djupare grävda än genomsnittet. De implikationer detta får i Istabymaterialet återkommer vi i någon mån till i samband med gravgåvorna, men framför allt när det gäller Perspektiv och tolkningar. Det är endast en skelettgrav i Istaby som är påtagligt omrörd. Det gäller den rikt utrustade A 250, där många av gravgåvorna påträffades huller om buller. Gravens fyllning hade en till stora delar avvikande karaktär jämfört med de andra samtida gravarna. I ändarna av graven fanns partier av gråsvart, ostörd sand, medan merparten av gravens fyllning bestod av grågul sand. Några av föremålen i graven påträffades långt upp i fyllningen och exempelvis låg en hårnål under gravens enda kvarvarande täckblock, 25 cm ovanför gravens botten. Endast en del av föremålen påträffades på vad som kan antas vara deras ursprungliga placering. Sammantaget styrker iakttagelserna antagandet att den blivit omrörd. Det är känt att gravplundring förekommit under romersk järnålder. På det stora Slusegårdsgravfältet på Bornholm har plundring av framför allt de rikt utrustade gravarna varit mycket vanlig, och det är belagt att det skett redan under järnåldern, ofta strax efter begravningen (Lind 1991 s. 43ff). Det är konstaterat att plundringen varit begränsad till B2 och övergången till C1, vilket sätts i samband med bristen på brons vid Markomannerkrigen på kontinenten (Rasmussen 2010 s. 61f). Sekundära störningar är också mycket vanliga i gravar från romersk järnålder på Öland. Monika Rasch menar att för ett stort antal av dessa har det rört sig om rituellt beteende. Ingreppen har gjorts i huvudändan av gravarna och det saknas ofta skelettdelar – inte sällan just skallen – medan den nedre delen av kroppen lämnats orörd. Ingreppen måste ha gjorts efter att kroppen brutits ned, eftersom det inte finns några tecken på att kroppsdelar exempelvis skurits loss. I några gravar var dock de sekundära ingreppen så omfattande att de måste tolkas som regelrätt plundring under förhistorisk eller historisk tid. I dessa fall var skeletten nästan helt förstörda och gravgåvor saknades i stort sett helt (Rasch 1994 s. 195f). I en brandgrav från äldre romersk järnålder, respektive i en skelettgrav från yngre romersk järnålder på Kristinebergsgravfältet vid Malmö, kunde det observeras att gravarna blivit plundrade. Det kunde också konstateras att skelettgraven plundrats redan när träkistan var intakt (Rudebeck & Ödman 2000 s. 178, 181). Även på Dunstorpgravfältet i sydvästra Skåne hade flera av högarna och stensättningarna från yngre romersk järnålder och folkvandringstid utsatts för plundring. Här handlar det uteslutande om brandgravar och det har inte varit möjligt att utesluta att plundringen skett långt efter att gravfältet var i bruk (Nagy 1975). Listan på plundrade gravar skulle kunna göras betyd- 946 903 Fig. 11. Sektion av gravar där kistfärgningen syns tydligt. Skala 1:40. ligt längre, men dessa exempel får tjäna som bakgrund till att sätta in fenomenet i ett större geografiskt och kronologiskt sammanhang. Troligen har också Istabygraven A 250 blivit plundrad redan i förhistorisk tid. Det är den enda graven som blivit plundrad på Istabygravfältet och det är samtidigt den rikast utrustade individen. Det är knappast en slump. Samtidigt kan det inte uteslutas att gravar ibland blivit störda av grävande djur, t.ex. hund, räv eller grävling, som varit ute efter liket. Det är förmodligen en väl så vanlig anledning till att gravar är omrörda som att de blivit plundrade av människor. Ett par av gravarna kräver ett särskilt omnämnande eftersom gravtyp och gravskick är svårtolkad. Den första är A 550 som utgjordes 799 av en keramikkoncentration, bestående av stora delar av ett stort hankkärl. Keramikkoncentrationen påträffades inom en ca 0,9 x 0,5 m stor och 0,18 m djup nedgrävning i en stenpackning (resterna av Stensättning VIII?). Det observerades inga ben eller brända ben i anslutning till kärlet eller i nedgrävningen i övrigt. Det mesta talar därför för att det rör sig om rester av en skelettgrav. Den andra graven är A 632. Denna grav bestod av en härdliknande nedgrävning. Ovanpå stenarna i härden påträffades ett meanderornerat lerkärl, en krumkniv, en hartstätningsring och en järnsyl. Björkquist och Persson föreslog tidigt att anläggningen skulle ges en rituell tolkning (Björkquist & Persson 1979 s. 10). Fynd- sammansättningen talar dock klart för att det rör sig om en grav. Den troligaste tolkningen är därför att det är en skelettgrav som råkat grävas där det funnits en gammal härd och att man helt enkelt valt att lägga den döda på samma nivå som den övre delen av härdens stenfyllning, istället för att byta läge och göra ett nytt gravschakt på en annan plats. En 14C-analys av träkol från härden visar att den är från yngre förromersk järnålder – äldre romersk järnåldet (90 BC–55 AD, 1 sigma, LuS 6992). Dateringen av härden och fynden från graven motsäger inte att den senare skall dateras till äldre romersk järnålder. Sannolikt period B1. Att inga brända ben påträffades talar för att det även i detta fall rört sig om en skelettgrav. 38 Brandgravar 39 B randgravarna utgörs av en ganska heterogen grupp anläggningstyper. Det förekommer såväl ben-/brandlager, brandgropar, urnebrandgropar och urnegravar på gravfältet. I en del av dessa anläggningar var mängden brända ben så liten att det kan diskuteras om de i själva verket inte utgör rester av likbål snarare än gravar (se Wilhelmson i denna volym). Ben- och brandlagerna på platsen är sannolikt underrepresenterade med tanke på att stensättningarna på platsen utsatts för omfattande odlingsskador. Stora delar av stensättningarna hade plöjts bort, men som nämnts ovan påträffades bevarade benlager under delar av stensättning II och VI. Ben- och brandlagernas utbredning sammanfaller till stor del med stensättningarna. Lagren under stensättning VI och VII tolkas som att ytan svetts av direkt innan stensättningen anlades (Björkquist & Persson 1979 s. 9f). Ben- och brandlagerna var i hög grad uppblandade med sot. Mer eller mindre fragmenterade brand- och benlager påträffades inom stensättning II, III, IV, VI och VII (Gravförteckning, CD). Här påträffades i ett par fall brända ben av människa (A 1036) och ett antal spridda artefakter, som kommer från mer eller mindre omrörda gravsättningar, men också enstaka föremål som härrör från de äldre boplatslämningarna på platsen. Jag återkommer till föremålen i genomgången av artefakterna från gravarna, i kapitlet Föremålen och dateringarna. Urnegravarna och urnebrandgroparna ligger huvudsakligen samlade i två grupper, på gravfältets centrala del respektive i den östra delen. Det är intressant att notera att just dessa delar av undersökningsytan också innehåller koncentrationer av härdar (se planritn. CD). Detta skulle mycket väl kunna tala för att en del av härdarna i själva verket utgör rester av bål från likbränningar. En utförligare diskussion om detta förs i samband med den osteologiska analysen. Urnegravarna och urnebrandgroparna bestod av relativt små nedgrävningar på omkring 0,3 – 0,7 m i diameter, eller längd-bredd, och de var mellan 0,2–0,5 m djupa (A 244, 561, 575). Två urnegravar innehöll bikärl. Den ena graven (A 244, fig. 12) utgörs av en urnegrav med ett större förvaringskärl som benbehållare och två bikärl i form av en kopp och en fotbägare. Bikärlen var placerade inuti det stora förvaringskärlet, tillsammans med de brända benen. Den andra (A 561) utgörs av en urnegrav med ett större förvaringskärl som benbehållare och ett bikärl i form av en bägare. Bikärlet var i detta fall placerat jämte det stora förvaringskärlet (se fig. 78). De enskilda kärlen presenteras mer ingående i nästa kapitel. Bikärl i brandgravar är känt i en stor del av Skandinavien. Enbart från en jämförelse mellan några större publikationer kan man se att bikärl finns åtminstone från yngre bronsålder till folkvandringstid. På Såntorpgravfältet i Västergötland fanns det 16 gravar med bikärl. De dateras till yngre förromersk och äldre romersk järnålder. Många av bikärlen från detta gravfält är eldpåverkade, vilket inte själva benbehållarna är (Lundström & Theliander 2004 s. 54). På Slusegårdsgravfältet på Bornholm fanns det omkring 90 brandgravar som innehöll mer än ett lerkärl vardera. Det innebär nästan 10 % av det totala antalet brandgravar. Vanligtvis innehöll brandgravarna med bikärl mellan 2–4 lerkärl, men gravar med upp till 10 kärl förekommer. Det är tydligt att brandgravarna med många lerkärl har sin tyngdpunkt i C1a–C2 på Slusegård, men det finns också ett äldre skikt från äldre romersk järnålder (se Klindt Jensen 1978a s. 12f, 159, Pl. 4c, 1978b, t.ex. fig. 85 och A 196, 811, 814, 839, 840). Urnegravar och urnebrandgropar med bikärl är relativt ovanliga i Blekinge och Skåne. För Blekinges del spelar det helt säkert in att Fig. 12. Urnegrav med bikärl, A 244 (motstående sida) och utan bikärl, A 575 (ovan). det är påtagligt få gravar som är arkeologiskt undersökta över huvud taget. Från Ingelstorp i Skåne finns en urnebrandgrop, grävd invid en rest sten, som innehöll två keramikbägare. Graven är daterad till yngre förromersk – äldre romersk järnålder (Strömberg 1982 s. 173f, Abb. 119, 124, Björk 2005 s. 207). Brandgravar med bikärl finns även representerade från andra platser i Skåne. En nära parallell till A 244 i Istaby utgörs av grav 22 i Simris, även om den har en yngre datering – C1a (Stjernquist 1955 s. 12, Björk 2005 s. 15) – och en grav i Valleberga med tre kärl som daterats till B2 (Strömberg 1975 s. 1ff, Björk 2005 s. 213). Ytterligare ett exempel på en tidig urnebrandgrop med bikärl kommer från Maglarp i Skåne. Denna grav innehöll ett stort meanderornerat kärl som åtföljdes av en bägare, en skära och tre fibulor (Hansen 1945 s. 54: grav 11, Björk 2005 s. 227). Graven dateras genom fibulorna och skäran till B2. Två anmärkningsvärda keramikkoncentrationer påträffades i den centrala delen av stensättning II, respektive i den nordvästra delen av stensättning VI. De har tolkats som förstörda urnegravar alternativt urnebrandgropar. I det första fallet rör det sig om en ansamling skärvor från två hankförsedda kärl och i det andra om ett kärl med förtjockad och facetterad mynning. Dessa kärl finns närmare redovisade i nästa kapitel. Det fanns minst 12 (maximalt 18) enkla brandgropar på gravfältet. Merparten av dessa var relativt anonyma, sett till utseende och innehåll. I en av dem fanns det dock en färgning ef40 ter en stolpe (A 42 – se ovan Stolpmarkör). Storleken på själva brandgroparna varierade mellan 0,20 och 0,93 m i diameter och de var mellan 0,06 och 0,51 m djupa. Antalet fragment brända ben och deras vikt är överlag lågt. Det gör att det är angeläget att diskutera tolkningen av dem i samband med den osteologiska analysen (Wilhelmson denna volym). I gravfältets sydöstra del låg tre anläggningar som kräver ett särskilt omnämnande. Det rör sig om ett stolphål (A 862), en brandgrop (A 861) och en nedgrävning som innehöll en keramikkanna (A 863). Dessa anläggningar låg inom en yta av endast ett par kvadratmeter och det nära rumsliga sambandet gör att det är troligt att åtminstone gropen med kannan skall knytas till graven. 41 Stratigrafiska iakttagelser S å gott som alla gravar var nedgrävda i kulturlagerna på platsen, bortsett från stensättningarna som var anlagda på kulturlagerna. Markytan verkar enbart ha röjts av och i några tillfällen svetts av innan stensättningarna anlades (Björkquist & Persson 1979 s. 9f). Det finns åtskilliga exempel på gravar som skär äldre anläggningar, men detta har inte skett avsiktligt i de enskilda fallen, utan är helt enkelt ett resultat av att man har valt en gammal övergiven boplatsyta som gravfält. Det finns också några gravar som skärs av yngre anläggningar. Även här handlar det om slumpmässiga tangeringar, orsakade av olika aktiviteter under yngre järnålder och sen historisk tid (se A 244, 799, 800). De stratigrafiska sambanden mellan enskilda gravar på platsen är det som är intressantast i detta sammanhang. Det finns inte mindre än åtta fall med totalt sjutton gravar, som har tydliga stratigrafiska samband med varandra. De utgörs av A 300 som skär A 301, A 140b som skär A 140a, A 560 som skär A 642, A 886 som skär A 920, A 1000 som skär A 1001, A 1003 som skär A 1002 och A 979 som skär stensättning V. Dessutom överlappar stensättning III stensättningarna I och IV. Dessa stratigrafiska iakttagelser utgör tillsammans med fyndmaterialet en grund för att upprätta en relativ kronologi för gravfältet. Men innan vi gör det måste vi bekanta oss med föremålen i gravarna. 400 C3 310 /230 C2 250 /260 C1b V i har sett att det är en mycket hög andel av Istabygravarna som innehåller gravgåvor. Det innebär att det finns goda möjligheter att studera gravfältets kronologi och struktur. För att nå dithän krävs det att varje enskilt föremål granskas. I första hand med avseende på bestämning av föremålen och därigenom datering av de enskilda gravarna. För artefakternas dateringar har jag använt mig av den periodindelning av romersk järnålder som gjorts av Ulla Lund Hansen (1987, se fig. 13). Hänvisningar till typologier, dateringar etc. för varje enskild föremålskategori återfinns under respektive avsnitt. Föremålen & dateringarna Tony Björk 210 /220 C1a B2 /C1a 150 /160 B2 70 B1b B1a 40 0 Fig. 13. Periodindelning av romersk järnålder som används i detta arbete (efter Lund Hansen 1987 s. 30). 42 Vapen På gravfältet påträffades tre gravar som innehöll vapen eller vapenrelaterade föremål, samt en lösfunnen lans som sannolikt härrör från en förstörd eller plundrad grav. Vapnen från Istaby behandlades i en avhandling om vapengravar på Sveriges fastland av Påvel Nicklasson, från 1997. De iakttagelser som Nicklasson gjorde utgör en bas även för min beskrivning av dem. I graven A 20, som innehöll kvarlevor av två män, påträffades en lansspets, en sköldbuckla, ett sköldhandtag, rester av vad som kan ha varit ett sköldkantsbeslag och en kniv. Alla dessa föremål är av järn. Dessutom innehöll graven ett meanderornerat lerkärl och i fyllningen påträffades en järnspik (fig. 14). Lansen är dåligt bevarad och därför svår att typbestämma, men den tillhör tveklöst någon av Ilkjærs typ 3 eller 6, som dateras inom period B1-C1. Sköldbucklan är däremot en tydlig representant för Ilkjærs typ 1, som har en snäv datering till B1, möjligen tidig B2. Detsamma gäller för sköldhandtaget, som är av Ilkjærs typ 1 och som också dateras till period B1 (Ilkjaer 1990a s. 29ff, 328ff). Graven kan därför med stor säkerhet dateras till period B1. Grav A 611 innehöll kvarlevor av en vuxen individ som försetts med ett eneggat svärd, en järnkniv och ett lerkärl (fig. 15). Svärdet är påtagligt kort (36,5 cm) och har få skaftnitar i greppet. Just antalet skaftnitar och svärdens längd Fig. 14 (överst). Vapendelar i A 20. Skala 1:4. Fig. 15. Svärdet från A 611 in situ. 43 är enligt Nicklasson viktiga dateringskriterier för de eneggade svärden. Baserat på hans resonemang bör svärdet ges en datering till äldre romersk järnålder, B1-B2 (Nicklasson 1997 s. 42f). Lerkärlet antyder en datering till slutet av äldre romersk järnålder, varför en datering av graven bör sättas till B2 (se Keramik). I grav A 903 fanns rester av tandemalj från en vuxen individ. Även i denna grav fanns ett eneggat svärd (fig. 16) och dessutom två järnknivar, en järnnål, en järnring och ett meanderornerat lerkärl. Svärdet är av samma typ som det som påträffades i A 611, men det är något längre (43 cm). Även detta svärd har få skaftnitar och kan dateras till äldre romersk järnålder, B1-B2, vilket vi kommer att se att även lerkärlet visar. Den lösfunna lansen är utan närmare fyndomständigheter. Den förvaras i en låda märkt ”Istaby A 960” på Blekinge museum, men det finns ingen uppgift eller markering på ritningen som antyder att det hittades en lansspets i denna grav. Lansen är ganska asymmetrisk, med rester av träskaftet i holken. Den är relativt välbevarad, men trots det svår att placera inom Ilkjærs typer. Liksom fallet med lansen från A 20 så hör denna lans hemma inom Ilkjærs typ 3 eller 6, vilket ger den en grov datering inom tidsrummet B1-C1. Nicklasson daterar lansen till B1, och med hänsyn till lanstypens allmänt ålderdomliga karaktär och med beaktande av dateringen av gravfältet som helhet (se nedan), är det högst sannolikt att även den hör hemma i äldre romersk järnålder. Båda lansarna från Istabygravfältet är korta och grova. De är ganska svåra att datera närmare än B1-C1, och framförallt den lösfunna lansen är mycket asymmetrisk till formen. Detta ålderdomliga drag är förmodligen orsaken till att Nicklasson daterar den till B1 (Nicklasson 1997 s. 88, 244). De korta asymmetriska lansarna ger intryck av att vara tillverkade lokalt, på många olika platser i Skandinavien, eftersom de är svåra att placera inom en fast typologisk ram, till skillnad från lans- och spjutspetsar från senare perioder. De tidiga lansarna ger intryck av att vara den lokale smedens verk, medan de från den senare delen av äldre järnålder snarare ger intryck av att ett mindre antal, specialiserade vapensmeder stått för produktionen. I den västra delen av Stensättning III påträffades bl.a. några järnfragment, som utgörs av ett möjligt fragmentariskt sköldhandtag (fig. 17) och eventuellt en fragmentarisk sköldbuckla, samt en järnkniv. Problemet är att dessa föremål är så pass fragmentariska att det helt enkelt inte går att ställa det utom allt tvivel att det faktiskt är vapen. En exakt datering av dem bedöms inte som möjlig, även om de har drag som bör placera dem i yngre romartid. I den sydvästra delen av Stensättning VI, precis söder om ett gravklot, påträffades en dekornit av brons med kullig skalle (fig. 18). Skallen är ornerad med en guld- eller emaljinläggning i form av ett enkelt, gult kors. Det är rimligt att anta att spiken har hört till en sköldbuckla eller ett större beslag av någon sort. Spiken har nära motsvarigheter i Öländska fynd från yngre förromersk järnålder (se t.ex. grav 20, Brogård i Bredsätra sn, med nitar med halvrunda huvuden som har korsformade nedskärningar för emaljinläggning – ÖJG I s. 277). Fem meter västsydväst om Stensättning I påträffades huvudet av en dekornit av järn, med kullig skalle, som påminner om de nithuvud som återfinns på sköldbucklor och sköldhandtag från romersk järnålder (Ilkjær 2001a s. 329ff, 2001b 314f). Det är troligt att den har hört till en sköldbuckla eller ett större beslag av någon sort. 1,5 m nordost om dekorniten påträffades en klump med smält brons. Inget av dessa fynd kom i anslutning till några iakttagna nedgrävningar, utan de påträffades i övergången mellan recent matjord och den yta som odlades under förromersk järnålder. I genomgången av vapengravar och vapenfynd måste vi också kommentera ett fynd som uppmärksammats av Nicklasson. I en anläggning som tolkas som en grop (A 53), skuren av en brandgrop och fundamentet till en rest sten (A 54 och 55), påträffades ett järnföremål som han menar ”kan vara ett svärdslidebeslag” (Nicklasson 1997 s. 88). Vid närmare granskning av Fig. 16 (överst). Svärdet i A 903. Fig. 17 (mitten). Sköldhandtag från västra delen av Stensättning II. Fig. 18 (nederst). Dekornit av brons med guld- eller emaljinläggning från Stensättning VI. 44 fyndet och dokumentationsmaterialet håller jag med om den ursprungliga tolkningen av anläggningen och betraktar inte den som en grav (se föregående kapitel Rest sten). Föremålet måste vara en remlöpare som hört till någon slags bälte eller sele (fig. 19). Denna bestämning gjordes också initialt av Björkquist och Persson, vilket framgår tydligt av det konserveringsmissiv som upprättades inför konserveringen på LUHM. Baserat på övrigt fyndmaterial kan A 53 dateras till yngre bronsålder-förromersk järnålder. Nicklasson hade uppenbarligen inte tillgång till dokumentationsmaterialet och/eller föremålets kontext när han bedömde det. Föremålet hör som jag ser det inte till kategorin vapen, men har trots det presenterats här för att läsaren ska kunna få en forskningshistorisk kontext till de bedömningar som gjorts. Dateringarna av vapengravarna från Istaby ligger i övrigt helt i linje med de dateringar som gjorts av Nicklasson (1997). Den snäva dateringen av framför allt grav A 20, men även gravarna A 611 och 903, är av särskilt intresse av kronologiska skäl, inte minst eftersom de även innehåller lerkärl som kan jämföras med övrigt keramikmaterial på gravfältet. Det är ett iögonfallande drag i Istaby att antalet vapengravar är stort. De är dels tidiga och dels relativt många. Undantaget på Öland (och möjligen gravfältet Hammarsnäs i Skåne) har det inte undersökts så många gravar på ett och samma ställe som dateras till äldre romartid, vilket givetvis gör den relativa frekvensen svårbedömd. 45 Vapengravarna från den här tiden innehåller vanligtvis endast en lans och ibland ett lerkärl. De skånska vapengravarna från äldre romersk järnålder inskränker sig till 6 stycken (Björk 2005 s. 75f), medan det finns fler småländska – minst 16 stycken – som tveklöst hör hemma i äldre romersk järnålder (samt ett par-tre stycken till som också kan höra hemma i denna tid – Nicklasson 1997 s. 75ff). Blekinge har också relativt många om man räknar med Istabygravarna. Totalt rör det sig om 13 stycken. Procentuellt sett har alltså Blekinge och Småland betydligt fler vapengravar än Skåne och Halland, vilket är ett mycket tydligt regionalt drag (Nicklasson 1997, Jardbrink 1995). De blekingska vapengravarna tillhör både B1 och B2, men merparten av dessa tidiga vapengravar tillhör två gravfält. Istaby längst i väster och Häljarum, i Jämjö socken, i den östra delen av Blekinge. Representativitetsproblematik är naturligtvis central och svår att komma runt när man diskuterar så här tunna material. De småländska vapengravarna från äldre romersk järnålder tillhör i stort sett alla B2. Undantaget är ett par äldre gravar i de norra delarna av Jönköpings län (Nicklasson 1997 s. 75). De skånska vapengravarna tillhör främst B2 eller har vidare dateringar till B. Endast en grav från Valleberga är säkert daterad innanför B1, men sannolikt skall även gravarna från Maglarp och Fjälkinge räknas till B1 (Nicklasson 1997, Ericson & Wickberg 2005b, Björk 2005). Nicklasson drar slutsatsen att: I stort bildar Halland, Blekinge och Småland en enhetlig sfär avseende vapengravsskicket med regionala och lokala variationer. De övergripande likheterna är emellertid större än skillnaderna. I detta område har man under B2 och C1a föredragit stora vapenuppsättningar, vilket skiljer ut det mot centralområdena i Väster- och Östergötland (Nicklasson 1997 s. 90). Häljarum nämns som det enda exemplet på ett gravfält i Blekinge med lång tradition av vapenbegravningar (Nicklasson s. 88ff, 95f, 154). Likheterna mellan Häljarum och Simris måste dock nämnas, även om de ingår i delvis skilda traditioner med brand- respektive skelettgravar. Återigen gör representativiteten det omöjligt att dra säkra slutsatser. Det är alltför få gravfält som säkert är ens tillnärmelsevis totalundersökta. Det ska avslutningsvis noteras att samtliga vapengravar från Istaby är betydligt större och djupare grävda än de genomsnittliga gravarna. Det talar för det första om att det rör sig om vuxna individer, men det är säkert också ett uttryck för att en särskild omsorg ägnats dessa individer och att de därmed haft en annan status än merparten av de människor som gravlagts på platsen. Åtminstone vid tidpunkten för deras död. Detta beteende känner vi igen från många av de statusbetonade gravarna i Skandinavien från den här tiden. Exempelvis är de statusbetonade gravarna i Danmark och Sverige, framför allt från yngre romersk järnålder, som regel större, djupare och med mer omfattande stenpackningar och/eller stenkistor än de genomsnittliga A 53 Fig. 19. Föremålen från A 250. Teckningar i skala 1:4. Nedan till vänster: Remlöpare av järn från A 53. Skala 1:4. skelettgravarna (se t.ex. Hedeager 1992 s. 128, Nicklasson 1997 s. 37, Fig. 5, Ethelberg 2000 s. 19ff, Fig.11). Samtidigt kan vi notera att ingen av vapengravarna i Istaby säkert hört ihop med ett synligt gravmonument. Dräkt- och smyckesrelaterat Till denna kategori av föremål räknar jag fibulor, hår- och dräktnålar, pärlor, söljor, remändes- och andra rembeslag och -hängen. På sitt sätt är detta en konstruerad samling av flera skilda artefaktkategorier, men i det här fallet innebär det inga stora problem, eftersom det endast är ett fåtal gravar som innehåller dessa typer av fynd. Det är en grav i Istaby som sticker ut som särskilt rikt utrustad med den här typen av gravgåvor – A 250. I graven fanns kvarlevor av en ung individ i 9-10 års ålder som hade försetts med tre bronsfibulor, med påläggningar av guld och silver, en hårnål av silver och ett pärlhalsband med 20 guldfoliepärlor (fig. 18 och 86). Till någon dräktdetalj, eller möjligen en kam, hörde förmodligen en liten bronsnit, som påträffades i gravfyllningen. Den döda hade också fått med sig ett lerkärl, en nyckel av järn och en bronshylsa. Bronshylsan har sannolikt suttit i änden på skaftet till något mindre föremål, möjligen en slända. Graven gav vid undersökning intryck av att vara omrörd, genom fyllningens till stora delar avvikande karaktär jämfört med de andra samtida gravarna. Fyndet av hårnålen, några pärlor och fibulorna gjordes långt upp i fyllningen – hårnålen under det enda kvarvarande täckblocket – och detta styrker ett sådant antagande (se föregående kapitel). Det går alltså inte säkert att säga att alla de föremål som ursprungligen lagts i graven har återfunnits. Fibulan är generellt sett ett föremål som kan knytas till kvinnogravar från den här tiden. Det förekommer emellertid fibulor även i mansgravar, och då framför allt i rikt utrustade mansgravar (Björk 2005 s. 75). Nycklar som gravgåvor är däremot endast kända i kvinnogravar i danskt område (Ilkjaer 1993 s. 327). Kombinationen med flera fibulor, en hårnål och en nyckel gör att den enda rimliga tolkningen är att A 250 är en kvinnas grav. Eller snarare en flickas i det här fallet (se Osteologisk analys). Intill fibulorna fanns rester av två olika typer av ylletyg. Det är dels ett tunt tyg i kypertbindning, dels ett kraftigare tyg i tuskaft (Björkquist & Persson 1977 s. 23f, 1979 s. 6). Tygresterna är 46 rimligen rester av de kläder den döda var iförd vid begravningen (fig. 19). Fibulorna är av Almgrens grupp V, serie 8, typ 121, som är en relativt ovanlig fibula i Sverige. Merparten av typerna i grupp V, inklusive typ 121, är särskilt vanliga i dagens östra Tyskland och de har sannolikt sitt ursprung i detta område. Typ 121 m.fl. är också vanliga på Bornholm. Almgren daterar fibulorna i grupp V till 100-tal och början av 200-tal e. Kr. (Almgren 1923 s. 58ff). Liversage argumenterar för att den här gruppen av fibulor förändras mot enklare former med mindre ornamentik över tiden. De själländska exemplaren från denna grupp dateras till B2 (Liversage 1980 s. 67ff). Någon nära motsvarighet till Istabyfibulorna finns dock inte i det själländska materialet. Från Slusegårdsgravfältet på Bornholm finns åtta fibulor av denna typ, varav två har mycket gemensamt med Istabyfibulorna. Slusegårdsfibulorna dateras samtliga till B2 (Lind 2010 s. 128f). En studie av fibulatypens kronologi i Tyskland och Polen ger dateringar framför allt till B2, men enstaka gravar från Polen har dateringar som sträcker sig till övergången mellan B2 och C1 (Machajewski 1998 s. 187ff). Hårnålen från A 250 är av silver och den är en variant av Beckmanns grupp IVa, närmast typ 62. Typen dateras till äldre romersk järnålder, B1 och B2, vilket för övrigt gäller alla de varianter av profilerade nålar utan genombrutet ändparti som utgör Beckmanns grupp IVa. Nålarna i gruppen är vanliga i Elbe–Oderområdet 47 och i Danmark. Det finns ett gravfynd från en fragmenterad grav från ett grustag i Strøby på Själland med en snarlik nål, som Beckmann menar tillhör typ 60. David Liversage å andra sidan anser att denna nål är av Beckmanns typ 62. Strøbygraven innehåller både romersk import och dryckeshornsbeslag som antyder en datering till B2. Helt klart tillhör den i varje fall äldre romersk järnålder (Beckmann 1966 s. 26ff, 42, Taf. 17–18, Liversage 1980 s. 69, Lund Hansen 1987 s. 402, Lind 2010 s. 221). I A 250 påträffades också ett pärlhalsband bestående av 20 segmenterade guldfoliepärlor. Den här typen av pärlor förekommer från B 1 till C 2, med tyngdpunkt i B 2–C 1b (Olldag 1994, Lind 2010b). Typen har en östlig utbredning i Europa och anses ha tillverkats i östra medelhavsområdet (Helleniskt område). Två verkstadsplatser med säkra spår av tillverkning av pärltypen är kända på Rhodos. Typen är särskilt väl företrädd vid floden Weichsels nedre lopp och i Skandinavien verkar den vara särskilt vanlig på Bornholm. Detta indikerar att pärlorna kommit till Östersjöområdet via Weichsel. Antalet pärlor i Istabygraven måste betecknas som stort för en grav från den här tiden. I danska gravar från äldre romersk järnålder inskränker sig antalet pärlor som regel till uppsättningar på mellan 1 – 10 pärlor. Det finns inte heller någon motsvarighet till pärluppsättningen från grav A 250 i det skånska gravmaterialet. Däremot finns det en handfull gravar på Bornholm med uppåt ett 40-tal guldfoliepärlor (Olldag 1994 s. 241ff). Föremålen i A 250 ger sammantaget graven en datering till B2. Det är framför allt fibulorna i kombination med hårnålen som ger den exaktare dateringen. Det finns inget annat i det samlade föremålsbeståndet som motsäger denna datering. Snarare är det så att den styrks av pärlorna i graven. Den snäva dateringen av denna grav är, liksom för ett par av vapengravarna, av stort kronologiskt intresse, eftersom den även innehåller ett lerkärl som kan jämföras med övrigt keramikmaterial på gravfältet (se nedan). Från ett parti precis där stensättningarna III och IV överlappar varandra påträffades en fragmentarisk järnfibula. Båda stensättningarna var så sönderodlade i detta parti att det inte gick att avgöra vilken av stensättningarna fibulan kom från. Med reservation för att fibulan saknar själva spiralfjädern, kan det konstateras att den ligger närmast Almgrens typ 120 (fig. 20, 23). Den här typen kan, liksom fibulorna från A 250, dateras till B2. Faktum är att Hans-Jürgen Eggers utnämnde typ 120 som en av ledartefakterna för denna fas (Eggers 1955). Några meter öster om järnfibulan – fortfarande inom begränsningarna för Stensättning III och IV, men i det underliggande kulturlagret – påträffades en glaspärla. Pärlan har mörkt blå glasmassa och en inläggning i form av två distinkta vita slingor. Den skulle mycket väl kunna höra hemma i romersk järnålder (fig. 20, se även Olldag 1994 s. 203f, typ 2207 eller 2214), men vi ska ha i minnet att den är av en enkel typ, och den kan därmed vara betydligt yngre än så. Pärlan hittades i ett betydligt äldre kulturlager och det får anses troligt att den hamnat på detta djup som resultat av grävande, orsakat av människor eller djur. Dess ursprungliga kontext är troligen från en grav i någon av de ovannämnda stensättningarna, men närmare än så kommer vi inte. I den västra delen av Stensättning III påträffades bl.a. en rektangulär bronssölja (fig. 20) som har en nära motsvarighet i en grav från Ingelstorp på Österlen. Denna grav har i sin tur daterats till äldre romersk järnålder (Strömberg 1982). Förutom bronssöljan fanns det även några järnföremål i denna del av stensättningen, som redovisas ovan under Vapen samt nedan under Knivar. Från skelettgraven A 651 härrör en rektangulär järnsölja, med vidhängande rester av läder och trä från bälte och kista (?), som hittades tillsammans med ytterligare ett antal föremål (fig. 20). Ett av dessa var ett lerkärl och graven har daterats till äldre romersk järnålder (B1–B2). I en av gravfältets östligaste stensättningar (Stens. II) påträffades en grav (A 1036 a–c) i form av ett större benlager som innehöll tre fyndanhopningar. I centrum av stensättningen fanns en koncentration av keramik tillsammans med ett tunt brons- eller silverbleck (a). Ett par meter norrut fanns en bronsring och en bronsfibula (b) och ett par meter österut en järnkniv och en järnsyl (c, se Gravförteckning, CD). Det kan diskuteras om fynden kommer från en enskild grav, eller om det inte snarare rör sig om flera olika. Den norra delen av stensättningen Fig. 20. Överst från vänster: Rund plattfibula från grav A 1036b (benlager i stensättning II). Fibulan daterar graven till tidig vendeltid. Järnfibula från Stensättning III/IV Fibulan indikerar att anläggningen använts under B2, vilket styrks av övriga fynd. Nederst från vänster: Djurhuvudformat bronsbleck från ett fundamentet till en rest sten (A 54). Teckning i skala 1:4. Rektangulär bronssölja från Stensättning III. Glaspärla från Stensättning III/IV. Från skelettgraven A 651 härrör en rektangulär järnsölja, med vidhängande rester av läder och trä från bälte och kista. var helt intakt vid undersökningen och dessa föremål har knappast förflyttats några längre sträckor (fig. 2). Detta talar för att det gjorts mer än en biläggning i stensättningen och att det handlar om minst tre separata gravar inom monumentet. För att övergå till föremålen så är fibulan en rund plattfibula av Ørsnes typ I1b, med enstaka koncentriska stämpelrader (fig. 20), som kan dateras till tidig vendeltid – ca 550 – 650 e. Kr. (Ørsnes 1966 s. 129f, 207 och fig. 131–132). Efter Mogens Ørsnes sammanställning har mycket nytt material framkommit och de kronologiska ramarna för olika perioder, stilarter och föremålstyper har justerats något. Lars Jørgensen lägger exempelvis skedet med bland annat de enkla, runda skivfibulorna tidigare än Ørsnes – ca 520–550 e.Kr. (Jørgensen 2000 s. 123, Abb. 124). Detta har att göra med en förfinad kronologi och att man idag lägger vendeltidens inledning något tidigare i årtal räknat. En något äldre datering av fibulatypen förändrar naturligtvis inte det faktum att denna grav visar att Istabygravfältet har en större komplexitet och yngre inslag än det intryck den dominerande fasen under yngre förromersk och äldre romersk järnålder i förstone ger. Slutligen har vi ett fynd av ett bronbleck med djurhuvudformad ände, som påträffades i fundamentet till en rest sten (A 54), intill en brandgrop (A 55). Blecket dateras till folkvandringstid – vendeltid på stilistisk grund (fig. 20). Fyndet ger tillsammans med den ovannämnda plattfibulan i Stensättning II en tydlig bekräftelse på att gravfältet varit i bruk åtminstone till övergången mellan dessa perioder. 48 Fig. 21. Sländtrissor från gravar på Istabygravfältet. Ovan A 614, nedan 650 (t.v) och 636 (t.h). Teckning i skala 1:4. Sländtrissor Det påträffades fyra sländtrissor i Istabygravarna (A 250, 560, 614 och 636, fig. 21). Sländtrissan från A 250 är problematisk. Enligt gravplan och fyndförteckning var detta fynd en bärnstenpärla som var 3,5 cm i diameter. Denna har dock inte återfunnits i samband med detta arbete. I ett konserveringsmissiv står det ”klump av ovisst material (lera?)”, men med tanke på storleken och fyndet av ett fragment av en rund träpinne med en bronshylsa (slända?) intill bärnstenen, är det troligt att det rört sig om en sländtrissa i bärnsten. Föremålet har inte återfunnits. Sländtrissan från A 560 har cylindrisk form, medan de två från A 614 och 636 har bikonisk form. Samtliga är av bränd lera och kommer från skelettgravar som innehåller flera ytterligare fynd. Utöver sländtrissorna från gravarna påträffades minst en sländtrissa i kulturlagret L1. Den är också av bränd lera och av samma 49 bikoniska typ som de som kommer från grav 614 och 636. Det är alltså fullt möjligt att även den härrör från en förstörd grav, men det är omöjligt att avgöra detta säkert p.g.a. den stora mängden lämningar av äldre och yngre boplatsaktiviteter på platsen. Sländtrissor av keramik, men även av andra material som ben, sten, glas och metall, förekommer från sen bronsålder och framåt i tiden. Variationer i vikt och diameter gör det möjligt att spinna tråd av olika tjocklekar (Stilborg 2002b s. 143). Föremålstypen har såvitt känt inga tydliga kronologiska hållpunkter inom ramen för äldre järnålder, som gör det möjligt att använda dem självständigt för dateringsändamål. Sländtrissor förknippas av naturliga skäl främst med textilproduktion, men de har i olika sammanhang även tillmätts en betydelse utanför den strikt ekonomiska, som har att göra med framställning av textilier. Sländtrissor av brons är exempelvis ganska sällsynta under romersk järnålder och betraktas av Ulla Lund Hansen som ett mycket exklusivt föremål, kopplat till personer med en hög social status (Lund Hansen 1995 s. 228). Förekomsten av sländtrissor är klart kopplad till kvinnogravar och åtminstone på Gotland är det belagt att de generellt sett förekommer i gravar som har fler föremålstyper än genomsnittet. Kerstin Cassel menar att sländtrissan har en framträdande symbolisk innebörd i många kulturer, där den är en metafor för att spinna och skapa liv. Steget till nordisk mytologi och de övernaturliga kvinnogestalterna, nor- norna, som spinner människornas livsöden är inte långt. Cassel menar att sländtrissan kan ha valts för att demonstrera vem/vilka som styr produktionen i samhället just för att den haft en så stark mytisk innebörd (Cassel 1998 s. 49, samt där anförd litteratur). Tankarna är spännande, men det finns också ett antal andra föremål på Istabygravfältet som har konkret samband med gårdarnas produktion. Skäror och lövknivar I inalles fem av gravarna påträffades skäror eller lövknivar (A 15, 799, 800, 920, 1013, fig. 22). Samtliga var skelettgravar. För en beskrivning och datering av materialet från Istaby har jag följt Penacks typologiska indelning av skäror, lövknivar och liar (Penack 1993). För enkelhetens skull benämns de gemensamt under samlingsbegreppet skäror i den löpande texten. Dessvärre har tre av skärorna inte återfunnits, trots eftersökningar på Blekinge museum, Lunds universitets historiska museum och Statens historiska museum (skärorna från A 799, 920 och 1013). De har därför typbestämts utifrån ritningar och foton. Det är lite märkligt att så många som tre av fem skäror inte kan återfinnas idag. Det är nästan som om någon plockat ut dem för att skriva något, göra en utställning, skicka på konservering eller dylikt. Någon sådan uppgift finns inte. Dokumentationsmaterialet är dock av så pass god kvalitet att det inte råder några större tveksamheter i typbestämningarna, undantaget för skäran från A 799. Fig. 22. Skäror, från vänster: grav A 920, grav A 15 och grav A 800. Illustrationer: Karl-Axel Björkquist, skala 1:4. Foto: Tony Björk. Till höger: skära i svepask, in situ i grav A 15. Foto: Thomas Persson. Se även skäran från A 1013, fig. 51. Samtliga skäror påträffades i skelettgravar. För de kommande avsnitten är det också värt att notera att två av skärorna kommer från centralgravar i stensättningar (A 15 och A 1013). A 15 innehöll en skära av Penacks typ 18, som dateras till yngre förromersk – äldre romersk järnålder. A 799 innehöll en skära som kan ha varit av Penacks typ 16 eller 18. Båda typerna dateras till yngre förromersk – äldre romersk järnålder. I A 800 fanns en skära av Penacks typ 26, som dateras till yngre förromersk – äldre romersk järnålder. I A 920 påträffades en skära av Penacks typ 18, som dateras till yngre förromersk – äldre romersk järnålder. Slutligen innehöll A 1013 en skära som troligen är av Penacks typ 35, som dateras till yngre förromersk – äldre romersk järnålder. Skäror är relativt vanliga i gravar i Sydsverige under yngre förromersk och äldre romersk järnålder. Det är en tradition som finns på svenska fastlandet (delar av Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öster- och Västergötland), Öland, Bornholm och norra Polen (Penack 1993 med tillägg av Hallgren 2001 s. 423, Björk 2005 s. 71f, Strömberg 2005 s. 170ff). Det är intressant att notera att gravar med skäror inte förekommer på Själland och Gotland, som samtidigt är de regioner i Skandinavien som har i särklass mest guld och romersk import under romersk järnålder (Cassel 1998 s. 45, Björk 2005 s. 126). Det är en tydlig tendens att skäror i gravar blir allt ovanligare ju längre söderut vi kommer. Längs södra Östersjökusten, i Tyskland och Polen, finns endast några få exempel på gravar med skäror från yngre förromersk och äldre romersk järnålder (Penack 1993 s. 62ff). Penack visar att det finns 10 gravar med skäror från Bornholm. Två av dem kan dateras till yngre förromersk järnålder, två till yngre förromersk – äldre romersk järnålder, två till äldre romersk järnålder och fyra till yngre romersk järnålder – folkvandringstid (Penack 1993, katalogdel och Karte 2 – 6). Den kronologiska tyngdpunkten ligger här alltså i en senare fas än i Skåne, Blekinge, Småland, Halland och Öland. Det är också tydligt att gravar med skäror utgör en mycket liten andel av det totala antalet undersökta gravar på Bornholm. Exempelvis har Slusegårdsgravfältet, med sina ca 1400 gravar, endast tre gravar som innehåller skäror. En vardera från yngre förromersk, äldre romersk 50 och yngre romersk järnålder (jfr Lind 1991 och Penack 1993). Som jämförelse finns det i Skåne 33 gravar från motsvarande tidsperiod som innehåller skäror, av totalt ca 750 stycken (Björk 2005 s. 71), relativt sett 20 gånger så många. Under yngre romersk järnålder och folkvandringstid blir skäror generellt sett betydligt ovanligare som gravgåvor (Penack 1993 s. 58). Skäror påträffades på Istabygravfältet i flera fall tillsammans med krumknivar och sylar, i olika kombinationer. Denna fyndkombination är vanlig och känd från en mängd andra samtida gravfält i södra Sverige. Kombinationen av flera olika föremålstyper ger i allmänhet bättre dateringsmöjligheter, vilket vi skall återkomma till. från jämförelser med Slusegårdsmaterialet menar Ilkjær att det finns en tydlig tendens till att typ 2 övervägande tillhör B2 och framåt, medan typ 1 uppträder först i och med period C (Ilkjær 1993 s. 258ff). Knivar av typ 1 förekommer inte i Istabymaterialet, vilket kan ses som en antydan mot att en främre gräns i materialets datering kan ligga innan yngre romersk järnålder. Allmänt sett kan vi annars konstatera att det i dagsläget finns små möjligheter att använda de enskilda ordinära knivarna från gravfältet för daterande ändamål. Några andra knivtyper från Istaby har betydligt mer särpräglade utseenden, och dessa finns det desto större anledning till att vi fördjupar oss i. Knivar Läderknivar Knivar av lite olika varianter är, näst keramiken, den vanligaste gravgåvan på Istabygravfältet (fig. 23). Ordinära knivar förekommer framförallt i skelettgravarna, men förekomst av spridda knivar både i ploglager, kulturlager och stensättningar indikerar klart att de förekommit i ett antal ytligt belägna gravar, varav åtminstone de som påträffats i stensättningarna rimligen utgjorts av brandgravar. Kniven har varit var och ens egendom och ett oumbärligt allsidigt verktyg. Gemensamt för alla knivar på Istabygravfältet är att de har kort tånge, som inte har varit genomgående i skaftets ände. Jørgen Ilkjær kallar dessa knivar typ 2 i Illerupmaterialet, medan typ 1 har genomgående tånge och någon form av fästknopp i änden. Uti- Olika typer av läder- eller krumknivar är en grupp ledartefakter för äldre järnålder. Trots det råder det en viss begreppsförvirring kring dessa typer, varför det kan vara väsentligt att reda ut benämningarna något innan vi går vidare med en presentation av Istabymaterialet. Det finns huvudsakligen tre olika kategorier av läderknivar, om vi följer Ulf-Erik Hagbergs funktionsbestämning och typbenämningar: den Öländska, den s-formade och Vallox-Säby typen (Hagberg 1967 s. 115ff, fig. 46). I enlighet med Räfs studie av de öländska krumknivarna benämner jag dem nedan för typ I, II och III (Räf 2001 s. 15). Den första är den klassiska läderkniven, känd från omkring 1500 f. Kr. i Egypten, som fortfarande används av bl.a. sadelmakare. 51 Den andra är den s-formade som Oxenstierna benämnde Krummesser, medan den tredje är den halvmånformade utan järnskaft, men ofta med urtag eller hål för ett organiskt skaft eller hållare. Den sistnämnda har stora likheter med inuiternas ulo. Alla dessa knivar finns såklart i sin tur i en mängd varianter. Läderknivarna från Istabygravfältet kan delas upp i Hagbergs typ I och II. I något fall förekommer de båda typerna i en och samma grav. Om vi börjar med att titta på de klassiska läderknivarna av Hagbergs typ I (även kallad Öländsk typ), så representeras de av två exemplar från Istaby (A 632 och 642, fig. 24). De är båda av den symmetriska typen, med lika lång del av bladet på ömse sidor av tången. Det är också denna variant av typ I som är vanligast på Öland, medan den asymmetriska varianten tycks förekomma i större mängd i Öster- och Västergötland (Räf 2001). Det finns dock inga övergripande studier av dessa föremålstyper, så detta får endast betraktas som ett förslag, och inte som någon definitiv tendens. De allra flesta symmetriska läderknivar från Öland hör till det första århundradet, men det finns ett par exempel även från det andra århundradet (Räf 2001 s. 27, fig. 4). Därför är det inte möjligt att ge dem en snävare datering än B1 – B2 om de ska användas ensamma för daterande ändamål, men vi ska ha i åtanke att tyngdpunkten trots allt ligger i B1, vilket det för övrigt finns mycket som talar för att både A 632 och 642 gör. A 960 A 946 A 1035 A 642 A 15 A 611 A 250 A 140b Fig. 23. De bättre bevarade knivarna från Istabygravarna. Teckningar i skala 1:4. A 636 A 760 A 20 A 56 A 715 A 244 A 632 Fig. 24. Krumknivar av typ I (läderkniv) från Istabygravfältet. Teckning i skala 1:4. 52 A 1013 De s-formade knivarna av Hagbergs typ II (även kallad S-formad kniv eller Krumkniv) finns i sex exemplar i Istabymaterialet (A 15, 56, 140b, 614, 799, 1013, fig. 25). Den s-formade kniven har så vitt jag vet inte blivit föremål för vare sig någon typologisk underindelning eller i några övergripande regionala eller internationella studier, vilket redan Hagberg efterlyste (aa s. 119). Knivtypen anses allmänt förekomma under yngre förromersk och framför allt äldre romersk järnålder, och det finns ingen anledning att ifrågasätta denna generella datering (Armfelt 2010b s. 305), även om det finns antydningar till att den kan finnas in i tidig C1 (Henriksen 2009 s. 171). Knivtypen finns åtminstone i en stor del av Tyskland och Skandinavien och det kan noteras att det verkar finnas mycket stora förutsättningar för att utarbeta en finare typologi och därmed också möjligheter till fördjupning i kronologiska och regionala tendenser i materia53 A 614 let. Detta gäller för övrigt även krumknivarna av typ I och III. Typ III (även kallad Vallox-Säby eller Halvmånformad kniv/rakkniv) förekommer inte i Istaby. Den är över huvud taget ovanlig i det nuvarande Sverige, med enstaka exemplar i gravar från Skåne, Öland och Mellansverige, medan den är rikt företrädd i gravarna på Bornholm, Fyn och områdena söder om Östersjön (Räf 2001, Björk 2005, Henriksen 2009). I Slusegårdspublikationerna benämns typen halvmånformad rakkniv. Där förekommer den endast i mansgravar, som dateras till B1–B2 (KlindtJensen 1978b, Lind 1991, Armfelt 2010a). Från Fyn är de kända i gravar från yngre förromersk järnålder t.o.m. B2, med en tyngdpunkt i B1 (Henriksen 2009 s. 165). Att det skulle röra sig om rakknivar är närmast ett absurt antagande. De har en storlek som över huvud taget inte är lämplig för det ändamålet, vet den som någon gång rakat sig med en rakkniv. Rakknivarna från bronsåldern är mycket mer ändamålsenliga, både i form och storlek. Ekholm, Räf och Henriksen har också avfärdat denna gamla hypotes, som härleds till Müller och Montelius (Ekholm 1939 s. 26f, Räf 2001 s. 23, Henriksen 2009 s. 162f). Räfs experimentella studier har visat att typ I är bäst för tillskärning av hudar, typ II för att flå djur och typ III för att skrapa/skära rent hudar från fett och hinnor inför garvning (aa s. 26). Baserat på de funktionella aspekterna skulle typ I-III kunna benämnas läderkniv, s-formad flåkniv och halvmånformad beredningskniv, för att undvika det förvirrande begreppet krumkniv. Samtidigt har Mogens B. Henriksen påpekat att det ligger nära tillhands att uppfatta typ I och III som geografiska varianter av samma redskapstyp, vilket ter sig svårt att ha några invändningar mot (Henriksen 2009 s. 163). A 56 Jag har i tidigare sammanhang poängterat att Hagbergs typ I och III saknas helt på Själland, vilket för övrigt även skäror gör (Björk 2005 s. 126). Själland avviker härvidlag från större delen av Danmark och Sverige. Det är också intressant att notera att typ I och II inte förekommer tillsammans i någon grav i Istaby. Det är däremot en ganska vanlig fyndkombination på Öland, även om det inte är ett generellt mönster att de förekommer tillsammans (ÖJG I, se t.ex. s. 348ff, 354). Ett avvikande föremål i Istabymaterialet är en skaftad benplatta, som till utseendet påminner litet om läderknivar av typ I (A 614, fig. 26). Därför har jag valt att redovisa det här, även om föremålets användningsområde inte är säkert klarlagt. En annan tänkbar förklaring är att den skaftade benplattan kan ha använts som någon form av bryne eller strigla (Se Lerklumpar nedan). Erika Räf anser att det är sannolikt att även ben- och hornredskap använts vid beredning av skinn och hudar. Flintskrapor för detta ändamål är belagda så sent som under romersk järnålder (Räf 2001 s. 46, not 14). En annan typ av föremål som kan ha relevans i sammanhanget är sekundäranvända keramikskärvor som retuscherats. Även dessa kan tänkas ha använts vid beredning av hudar och pälsskinn (Räf & Stilborg 1999 s. 33ff). A 140b A 15 Fig. 25. Krumknivar av typ II (s-formad flåkniv) från Istabygravfältet. Teckning i skala 1:4. Fig. 26 (foto nederst). Den skaftade benplattan från A 614. 54 Fig. 27. Urval av sylar-prylar från Istaby. Övre raden fr. v: A 15 (2 st), A 56 (1 st), A 642 (2 st). Nedre raden fr. v: A 140b (3 st), A 632 (1 st), A 651 (1 st). Sylar, prylar och eldslagningsstål Sylar eller prylar av järn är vanligt förekommande i gravarna i Istaby (fig. 27). Totalt rör det sig om 17 exemplar från 13 gravar (A 15, 56, 140b, 557 (?), 614, 632, 642, 651, 799, 800, 1038, S II, S III). Vanligtvis förekommer det en syl per grav, men det finns tre gravar som innehöll mer än en syl (A 15, 140b, 614). Sylarna förekommer ofta i kombinationer med skäror, knivar, läderknivar och s-formade flåknivar. Isolerade är de inte lämpliga att använda för daterande ändamål. Det handlar om en enkel föremålsform, med lång livslängd, utan några tydliga kronologiska förändringar. I Istabymaterialet har vi inte säkert kunnat konstatera förekomst av några eldslagningsstål. Eldslagningsstålens utformning ligger annars nära sylarna. Samtliga prylliknande järn har tol55 kats som sylar vid materialgenomgången. Flera har rester av träskaft bevarade. Samtliga har rundad eller rektangulär form, men utan den för eldslagningsstålen typiska grövre, åttkantiga och fasade formen i spetsen. Ilkjær konstaterar att eldslagningsstål är mycket ovanliga i skandinaviskt gravmaterial innan yngre romersk järnålder (Ilkjær 1993 s. 250f). Även i detta avseende signalerar Istabymaterialet tydligt en tillhörighet till tiden före period C – d.v.s. innan ca år 160 e. Kr. att preparera striglor. Det är dock inte uteslutet att de har använts för annat ändamål. Gravar med lerklumpar förekommer även på Slusegård. Här har de dock inte något samband med skäror. I fallet grav 1236 benämns lerklumpen krukmakarlera. Denna grav kan för övrigt dateras till C1b. Övriga gravar med lerklumpar på Slusegård innehåller inget annat fyndmaterial (se Klindt Jensen 1978b; grav 855, 981, 1236 och 1300). Synålar Vid undersökningen påträffades skålgropsstenar i två gravar. I båda fallen rör det sig om stenar med en skålgrop vardera. Den första påträffades i stenramen kring en skelettgrav, som på grundval av storleken tolkats som en barngrav (A 252, fig. 29). Stenen är ca 51 cm lång och 18 cm bred. Själva skålgropen är 5,4 cm i diameter och 0,6 cm djup. Graven innehöll inga ytterligare fynd, men det är troligt att den skall dateras innanför samma tidsperiod som de daterade skelettgravarna på gravfältet, vilket innebär B1-B2. Den andra skålgropsstenen påträffades i den västra delen av Stensättning VI (Gravförteckning, CD). Stenen är ca 30 cm i diameter och själva skålgropen är 6,7 cm i diameter och 0,9 cm djup. Intill denna skålgrop finns möjligen ytterligare en grund skålgrop om ca 5 cm i diameter och 0,2 cm djup. Stensättningen innehöll även ett gravklot och i nära anslutning till det gjordes ett fynd av en dekorspik av brons (se Vapen). I centrum av stensättningen fanns tre skelettgravar och i dess östra del en brandgrav (se A 560, 557, 596 och 642). Synålar av järn påträffades i skelettgravarna A 636 och 1013. Möjligen är ett nålfragment från A 56 också rester av en synål. Nålarna från A 636 och 1013 är fragmentariska, men vi kan konstatera att båda har varit mer än 5 cm långa. Synålar i brons och järn förekommer genom hela den romerska järnåldern och in i folkvandringstid. Några tydliga kronologiska hållpunkter finns inte. Däremot har det konstaterats att synålar av brons framför allt förekommer i rika kvinnogravar. Det har dock i enstaka fall i offersammanhang även påträffats synålar av brons tillsammans med typiskt manliga föremålsuppsättningar (Ilkjær 1993 s. 333). Lerklumpar I fyra gravar påträffades klumpar av obränd lera (A 747, 799, 800, 920). I A 799, 800 och 920 (fig. 28) låg klumparna i svepaskar invid eggen på skäror. Man kan därför fråga sig om de har något samband med skärpningen av eggverktyg, t.ex. för Skålgropsstenar och gravklot Fig. 28. Lerkärl, skära och lerklump m.m. från A 920, se även illustration fig. 22. Fig. 29. Sten med skålgropar (långsmal sten i bildens mitt), in situ, från A 252. Skålgropsstenar förekommer i gravar från romersk järnålder i åtminstone de östra delarna av Skåne samt på Öland. De förekomster jag har konstaterat i jämförelsematerialet för detta arbete utgörs av en skelettgrav från Fjälkinge, med vid datering till äldre järnålder, ett par skelettgravar från Simris och en stensättning med kantkedja från Smedstorp. Samtliga från Skåne (Björk 2005 s. 83, Stjernquist 1955 s. 6ff, Stjernquist 1989). Ett par andra exempel utgörs av två stensättningar från Öland. Den första var en stensättning om 20 meter i diameter från Algutsrum socken. Stensättningen i fråga inne- höll en skålgropssten med 8 skålgropar. Skålgropsstenen var placerad intill täckstenarna över en urnegrav från B1 (Stjernquist 1989 s. 93f, ÖJG II s. 160ff,). Den andra var en röseliknande stensättning om ca 9 m i diameter från Böda socken. Här låg en skålgropssten med 9 skålgropar och ett gravklot mitt på ett brandlager daterat till yngre romersk järnålder-folkvandringstid (ÖJG IV s. 39). Skålgropsstenar i gravar förekommer alltså under romersk järnålder dels i stenkistor till skelettgravar, dels i fyllningen till stensättningar. Båda exemplen finns företrädda på Istaby. Symboliska stenar Två gravar har en speciell ställning i Istaby, eftersom de visar på föreställningar som ofta är svåra att komma åt i det arkeologiska materialet. I skelettgravarna A 16 (fig. 30) och 760 finns vardera en samling med fem små kantiga respektive runda stenar i anslutning till det lerkärl som har följt den döda i graven. Grav 760 är daterad till B1-B2 och samma datering är trolig för A 16. En närliggande parallell finns på Bornholm, men låt oss börja i väster. Sedvänjan att lägga ned småstenar i gravar under romersk järnålder, ofta i eller i anslutning 56 Fig. 30. Stensamlingen med fem stenar och ett flintavslag i grav A 16. Fig. 31 (nästa sida). Tabell över gravar med symboliska stenar i Sydskandinavien. Förutom Istaby baserad på Liversage 1980, Lind 1991, Rudebeck & Ödman 2000, Skaarup 1976. till ett lerkärl, finns iakttagen på många olika platser i Sydsverige och Danmark. Vad det gäller det danska området så såg Johannes Brøndsted små runda stenar, ofta nedlagda i lerkärl, som en form av ersättningsgåvor som kan ha symboliserat mat, exempelvis ägg eller bröd. Brøndsted ifrågasatte därmed den gängse förklaringen att de skulle vara spelbrickor (Brøndsted 1960 s. 143). Det finns dock ganska tydliga skillnader i antalet stenar och deras placering mellan olika områden och olika gravfält (fig. 31). Därför kan det finnas anledning att nyansera resonemanget med en liten utblick här. I den östra delen av Danmark, finns det ett par gravar från äldre romersk järnålder på Själland som har en rundad sten nedlagd i ett 57 lerkärl (Gevninge Overdrev och Simonsborg grav 37, Liversage 1980 s. 18, 28ff). Från gravfältet Stengade på Langeland finns det 18 gravar som innehåller stensamlingar på mellan 10-30 småstenar, i nästan samtliga fall nedlagda vid den dödas fotände. Nästan hälften av skelettgravarna från romersk järnålder på platsen innehåller sådana stensamlingar och de dateras från B2 till C1. Jørgen Skaarup, som undersökte platsen, var mycket försiktig vid presentationen av detta fenomen och tolkar egentligen inte vad stenarna är eller vad de symboliserar (Skaarup 1976 s. 19ff, 155, Diagram 1). En nära parallell till gravarna på Stengade är en skelettgrav från yngre romersk järnålder från Kristineberg i sydvästra Skåne. Denna grav hade också en ansamling småstenar vid den dödas fotände och den kunde dateras till C2-C3. Det exakta antalet stenar framgick tyvärr ej av dokumentationsmaterialet då resultaten publicerades (Kristineberg grav 152b, Rudebeck & Ödman 2000 s. 180ff). Från den västra delen av Danmark beger vi oss till den östra. På Slusegårdsgravfältet på Bornholm finns det 13 gravar som innehåller ansamlingar av små stenar. Vanligtvis nio stycken, i något fall sju. De gravar som är närmare daterade ligger i B2, förutom en grav med en datering till C1-C2 (Lind 1991 s. 50). Fyndkategorin har inte observerats på Öland (ÖJG I-IV). Vi kan alltså konstatera att det förekommer gravar med en eller flera småstenar i skelettgravar Grav Datering Gevninge Overdrev (B) Simonsborg 37 Istaby 16 Antal Grav Datering Grav Datering 1 Slusegård 962 (-) 7 Stengade AN (B2-C1) 25 (B) 1 Slusegård 969 (B2) 9 Stengade AP (C1) 27 (-) 5 Slusegård 1057 (B2) 9 Stengade AS (B2) 15 Istaby 760 (B2) 5 Slusegård 1180 (-) 9 Stengade AZ (B2-C1) 23 Slusegård 80 (-) 9 Slusegård 1249 (C1-C2) 9 Stengade BJ (B2-C1) 10 Slusegård 103 (-) 9 Stengade F (B2-C1) 15 Stengade BN (B2-C1) 16 Slusegård 104 (-) 9 Stengade G (B2) 24 Stengade BW (B2-C1) 20 Slusegård 205 (-) 6 Stengade H (B2) 25 Stengade BY (B2) 21 Slusegård 334 (B2) 9 Stengade U (B2-C1) 23 Stengade BÅ (B2-C1) 29 Slusegård 422 (-) 9 Stengade X (B2-C1) 25 Stengade CW (B2-C1) 28 Slusegård 678 (B2) 9 Stengade Æ (B2-C1) 24 Kristineberg 152a (C2-3) ? Slusegård 693 (B2) 9 Stengade AD (B2-C1) 30 Slusegård 758 (B2) 9 Stengade AK (B2-C1) 26 från romersk järnålder i södra Östersjöområdet. Sedvänjan ger närmast intryck av att vara ett kustfenomen, men här finns det skäl att göra en källkritisk reservation. Jag har inte gjort något försök att få en heltäckande bild av fenomenet, utan endast tagit del av lätt tillgängligt och sammanställt material inom ett begränsat område. Det finns förmodligen betydligt fler gravar som innehåller symboliska stenar om man gör en mer systematisk sammanställning och vidgar det geografiska området. Det finns all anledning att förmoda att det finns ett visst mörkertal också. Man kan misstänka att småstenar inte uppmärksammats eller tillvaratagits från alla de gravar som påträffats av en slump i samband med jordbruksarbeten och Antal liknande. I synnerhet i områden där jordmånen i sig är stenbemängd. Som vi har sett tycks det finnas en skillnad mellan Langeland, Själland och sydvästra Skåne i förhållande till Bornholm och västra Blekinge. Frågan är om fenomenen är helt jämförbara. På Slusegård och i Istaby rör det sig i så gott som samtliga fall om ett udda antal stenar. Fem, sju eller nio stycken. Den talmagi som man genast får associationer till har många paralleller i skandinaviska järnålderssammanhang. Man kommer genast att tänka på alla dessa domarringar och deras konsekvent udda antal stenar – ofta just fem, sju eller nio stycken. Men det finns även exempel som den första ringborgen i Eketorp, som hade nio hörnor, Ismantorps borg Antal på Öland och landsbyn Hodde på Jylland, med sina nio ingångar respektive. Anders Andrén har lanserat idén att detta representerar de nio världarna i den gamla nordiska kosmologin (Andrén 2006 s. 36). Svepaskar – hartstätningsringar Ett antal gravar i Istaby innehåller hartstätningsringar som är de kvarvarande resterna av svep- eller barkaskar (fig. 32). Det var främst i skelettgravarna det påträffades hartstätningsringar och i flera fall innehöll träkärlen redskapsuppsättningar i form av skäror, s-formade knivar, prylar etc (A 15, 140B, 614, 651, 800, 920, 1013, 1038). Endast i ett fall är det säkert belagt att en svepask använts som behållare i en brandgrav 58 (urnegraven A 719). De mer eller mindre intakta hartstätningsringarna från gravfältet har diametrar som varierar mellan ca 10 och 30 cm, vilket indirekt visar svepkärlens ungefärliga storlek. Förekomsten av ett antal hartstätningsfragment i gravfyllningar, i stensättningar och kulturlager indikerar ett mörkertal som åtminstone till en del bör härröra från förstörda gravar. Hartstätningsringar förknippas ofta med järnålder och framför allt med gravar från tidsperioden. Det är dock känt att svepaskar förekommer i Skandinaviska hushåll från åtminstone yngre bronsålder och förmodligen betydligt tidigare än så (Welinder 1999 s. 165). Från förromersk och romersk järnålder vet vi, framför allt från danska mossfynd, men även en del gravar, att olika typer av träkärl, kistor, askar och andra behållare var väl så vanliga som keramik för förvaring och servering av mat och dryck. Genom att keramiken har varit betydligt beständigare i de flesta fall så har den kommit att bli ett massmaterial som det har bedrivits avsevärt mer omfattande studier på. Fig. 32. Hartstätningsring i A 1038. Foto: Th. Persson. Se även fig. 97. 59 Bakgrund Metoder och jämförelser Kärl av keramik var inte oväntat det vanligast förekommande föremålet i gravarna. Ett urval av keramikmaterialet från Istaby har tidigare presenterats kortfattat av Björkquist och Persson, som framför allt lyfte fram att kärlen genomgående är av hög kvalitet, att de ofta har tydligt facetterade mynningskanter och att flera kärl är ornerade med meanderornamentik (1977, 1979). I publikationen Keramik i Sydsverige ingår Istabykeramiken som en väsentlig del av det material från äldre romersk järnålder som finns avbildat (Stilborg 2002a s. 99ff). I en bilddatabas som finns bifogad i en CD till samma bok, finns en stor del av Istabykeramiken avbildad (Carlie m.fl. 2002). I själva verket rör det sig om samma teckningar av Karl-Axel Björkquist som finns publicerade i denna skrift. Det ges dock inte någon mer detaljerad beskrivning eller datering av de enskilda kärlen eller av Istabymaterialets egenart. Ole Stilborg har i annat sammanhang påpekat att jämförelser mellan olika gravfälts keramik gör det möjligt att sätta in enskilda gravfält i ett större regionalt och interregionalt sammanhang (Stilborg 2009 s. 249). Istabymaterialet är av mycket stort vetenskapligt värde, eftersom det i stor utsträckning rör sig om hela kärl, med god möjlighet att analysera kärlens alla element, till skillnad från i fragmenterade boplatsmaterial. Av dessa skäl har keramiken fått en särskilt detaljerad analys i detta arbete. Lerkärl från romersk järnålder indelas typmässigt olika av olika forskare, även om det finns många gemensamma beröringspunkter. Många av de förslag som lagts fram genom åren blandar i typindelningar av det keramiska materialet form- och funktionsrelaterade begrepp på olika sätt. Detta försvårar direkta jämförelser och därmed möjligheterna att någorlunda enkelt använda keramiken för kronologiska och typologiska studier som rör annat än enskilda material eller begränsade geografiska områden. Till detta kommer en mängd tekniska och dekormässiga förhållanden som rör tillverkningsteknik, inkluderande t.ex. lerans sammansättning, magring och bränningstemperatur, samt ytbehandling och ornamentik. Trots de problem som uppenbart varit förknippade med att klassificera keramiken efter någon slags övergripande och allmängiltig typologisk referensram, skall jag göra ett försök att beskriva, tolka och datera Istabykeramiken med till buds stående medel. Det vill säga att göra detta baserat på tidigare forskares indelningar och dateringar av materialet, med vissa justeringar, trots de tydliga svårigheter som är förknippade med en sådan uppgift. Som utgångspunkt för kronologiska jämförelser använder jag i stor utsträckning skånskt material. Detta beror dels på att Skåne angränsar till Listerlandet, dels på att det ännu inte gjorts någon sammanställning av keramikmaterialet från Blekinges äldre järnålder. Keramik 60 Metodiskt och källkritiskt måste man ha klart för sig att keramiktypologi rymmer stora felkällor. Lera är lätt formbart och det finns anledning att tro att det kan finnas ganska stora regionala skillnader i form- och dekorutformning. Det kan också finnas en risk att de dateringar som har gjorts av keramik utifrån andra föremålskategorier, främst fibulor, riskerar att leda till cirkelresonemang om materialets datering. Det finns ytterst få 14C-dateringar av keramik som gör att materialet så att säga står för sig själv. Dessa brasklappar är för all del väsentliga att ha i minnet när det gäller andra fyndkategorier också. Att göra en keramikkronologi utifrån en stram typologisering av keramiken innebär alltså att de indelningar man gör har inneboende begränsningar som man måste vara medveten om. Da der helt tydeligt har været tale om et jævnt udviklingsforløb uden skarpe brud, er det værd at erindre sig, at en faseopdeling baseret på bestemte kartypers eller udsmykningselementers forekomst altid vil være en kunstig størrelse, en skematisering af en fortidig virkelighed så at sige, hvor andre forhold end lige den tidsmæssige dimension naturligvis også spillede in (Bech 1996 s. 28). I Berta Stjernquist publikation av Simrisgravfältet på Österlen indelas de gravfunna skånska lerkärlen stilistiskt, i huvudsak utifrån kärlformen, i tre huvudgrupper : skålar, kannor och bägare med hank (bowls, jugs och handled beakers). Dessa delas sedan i varierande grad in i ett antal undergrupper: tidiga miniatyrkärl, kärl med 61 avsatt skuldra, tidiga kärl utan avsatt skuldra, fotbägare och fotskålar, kannor, sena skålar och miniatyrkärl av skåltyp, bägare med hank, höghalsade kärl utan hank, kärl utan hank med rundad eller bikonisk buk samt grovkeramik. Framför allt bägarna med hank underindelades därefter i ytterligare ett antal typer (Stjernquist 1955 s. 69ff). Arbetet kan betecknas som en traditionell typserie, baserad på en stilistisk och geometrisk formbeskrivning av kärlen (klassificeringsbeteckning efter Orton m.fl. 1993 s. 158) och detta har sin grund i Stjernquists detaljerade genomgång av keramiken från den nordostskånska centralplatsen Vä (Stjernquist 1951). Simrispublikationen innehåller en imponerande mängd fakta om olika kärl, dateringar och jämförelser med andra områden. Benämningarna på olika kärlformer och kärltyper är inte i alla avseenden aktuella längre, men hennes iakttagelser i sig är däremot än idag högst relevanta. Efter hennes studie är det få som på allvar har använts sig av det skånska keramikmaterialet från romersk järnålder och folkvandringstid, förutom hon själv (se t.ex. Stjernquist 1971, 1993, 1998). Många av de benämningar som Stjernquist, och andra före henne för den delen, använde för att beskriva olika kärltyper lever därför kvar. Miniatyrkärl är ett exempel på en benämning som fortfarande används som ett samlingsbegrepp för små kärl, men som jag menar inte längre har någon relevans. Åtminstone inte med den betydelse Stjernquist hade 1955.1 Det finns andra benämningar och principer för att indela keramik idag, som vi ska se nedan. De viktigaste iakttagelserna för detta arbetes räkning är annars att Stjernquist indirekt pekade ut att det är de sammansatta dragen hos kärlen som ger dem dateringskriterier. Isolerat kan företeelser som exempelvis svartbränt och glättat eller polerat gods inte fixeras till någon kort kronologisk fas, men ytbehandlingen tillsammans med kärlform, mynningstyp och dekor kan ibland ge mycket klart definierade tidsavsnitt. Ett tydligt exempel för den äldre romerska järnåldern är som vi ska se hennes höga bägare med avsats vid skuldran (Beakers with offset at the shoulder, aa s. 74, nedan benämnda Vaser typ 29). I början av 1960-talet publicerade Carl Johan Becker ett viktigt arbete om den förromerska järnåldern på Jylland. Arbetet kom att bli inflytelserikt och ofta citerat, inte enbart när det gäller den kronologiska indelningen av den förromerska perioden, utan även för analysen av keramikmaterialet. Becker betonade starkt utformningen av kärlens mynningsrand och hankar som viktiga drag för en kronologisk indelning av keramiken, där även material från romersk järnålder berördes (Becker 1961 s. 5f, 203ff). En som tog intryck av Becker var David Liversage, men det återkommer vi till nedan. Här ska det bara kort nämnas att i avsaknad av en tillfredsställande skånsk keramikkronologi 1 Exempelvis använde Stilborg benämningen miniatyrkärl som samlingsbegrepp för små kärl så sent som 2002 (Stilborg 2002a s. 99, 104). för äldre järnålder, så använde sig en av Sveriges främsta keramikexperter av Beckers klassificering och datering av mynningspartier vid genomgången av ett skånskt boplatsmaterial så sent som år 2009 (Brorsson 2009). Beckers iakttagelser är fortfarande relevanta, men att hans arbete används som det främsta referensverket för att analysera skånskt material tycker jag visar på hur eftersatt detta forskningsmaterial är, särskilt eftersom det har skett en mycket stor tillväxt av framför allt boplatsmaterial under de senaste årtiondena. Någon borde ta sig an denna uppgift. Ett viktigt bidrag till hur en relativ kronologi över skandinavisk keramik från äldre järnålder kan upprättas genom klassificering och seriation, lanserades redan 1977 av Stig Jensen. Jensen baserade sin studie på keramik från yngre romersk järnålder och folkvandringstid på Fyn, men jag menar att den är av stor metodisk betydelse eftersom den är så pass stringent, men ändå enkel, att den går att applicera på material även från andra områden och andra tidsperioder. Enkelt uttryckt går Jensens metod ut på att definiera typer utifrån kärlens mått och proportionsförhållanden (Jensen 1977 s. 151ff)2. En samlingsbeteckning för denna metodik är 2 Jensen är såklart vare sig den förste eller siste att arbeta med kärlformsanalyser utifrån kärlens proportionsförhållanden, men det skulle föra alltför långt att försöka göra en forskningshistorisk tillbakablick i ämnet inom ramen för detta arbete. Den intresserade kan se ett annat exempel på hur man kan utföra en proportionsanalys hos Lindahl 2002 s. 46f, samt i där anförd litteratur. mätbaserad klassifikation (klassificeringsbeteckning efter Orton m.fl. 1993 s. 155ff). Hur Jensens klassificering har använts och vidareutvecklats i andra studier, och i förlängningen i arbetet med Istabykeramiken, återkommer vi till nedan. En annan keramikstudie som är relevant i sammanhanget gjordes på det själländska materialet från äldre romersk järnålder. Materialet analyserades av David Liversage som indelade keramiken efter en i huvudsak stilistisk och okulär metod som påminner om Stjernquists och Beckers. Liversage indelar den själländska keramiken i fjorton olika kategorier baserat på kärlens form, eller snarare mer eller mindre regelbundet återkommande kombinationer av drag (formelement). Han ansåg dock att kategorisering av kärl ska användas med urskiljning eftersom kategorierna antingen saknar intern homogenitet eller glider in i varandra på ett sådant sätt att det snarare förvirrar än hjälper vid keramikstudier. Liversage betonade vikten av att man utgår från uppsättningar av keramik från boplatser eftersom de är mest kompletta och inte utsatta för det urval som keramik från gravar och andra rituella depositioner varit. Han betonar ännu starkare än Stjernquist att det är kärlens mynningar, halspartier, hankar och ornamentik som är väsentligast även för att beskriva en stor del av den anonymare keramiken. Trots en klart defensiv attityd till möjligheten att systematiskt indela keramiken utifrån kärlformer, lyckades Liversage peka ut väsentliga huvuddrag i kärlformer, dekor och mynningars utseende. Det resulterade i att han kunde presentera en relativ kronologi, bestående av sex faser, för den själländska keramiken från sen förromersk järnålder till sen romersk järnålder (Liversage 1980 s. 83ff). 1984 utförde Mette Høj en analys av keramik från äldre romersk järnålder på det jylländska gravfält Bulbjerg. Høj är metodiskt sett en direkt efterföljare till Jensen. Med hjälp av 234 kärl från 93 gravar gjorde hon en taxonomisk klassifikation och seriation av huvudgrupperna vaser, fotbägare och hankkärl i typer, genom att väga in både kärlform och ornamentik. Inskränkningen till dessa tre huvudgrupper gjordes för att de utvisar en tillräckligt tydlig ändring i form och ornamentik för att vara användbara för denna slags analys. Tack vare att många gravar innehåller flera kärl, ibland i kombination med fibulor, kan materialet delas in i två kronologiska perioder innanför äldre romersk järnålder, som benämns period I och II. Dessa representerar grovt sett 1:a respektive 2:a århundradet efter vår tideräknings början. Förutom kärlformer och ornamentik studerar Høj även mynningsrandens facetteringsgrad. 3–4 facetteringar är vanligast i period I medan 1–2 facetteringar är vanligast i period II. Det finns dock ingen entydig skillnad mellan perioderna som gör facetteringsgraden till ett säkert kronologiskt ledelement (Høj 1984 s. 157ff). Højs artikel är värdefull på flera sätt. Den kronologiska sekvensen är naturligtvis relevant för detta arbete, men framför allt i metodiskt hänseende 62 finns det mycket att hämta för en klassificering av Istabykeramiken. Torbjörn Brorsson studerade i en C-uppsats den skånska keramiken från folkvandringstid och vendeltid, men i praktiken sträcker sig en del av det material han studerade ned i yngre romersk järnålder. Det finns två anledningen till att ta med Brorssons arbete i detta sammanhang. Den första är att han mycket konsekvent följde Jensens klassificeringsmetod för kärltyper och kärlformer (Brorsson 1995). Den andra är att Istabymaterialet även innehåller keramik som sannolikt är yngre än äldre romersk järnålder (t.ex. Stensättning II, A 1036b). Brorsson uttrycker samma vilja som Jensen och Høj att beskriva och indela keramiken utifrån en objektiv, typologisk referensram, som gör det möjligt att jämföra och datera keramiken bättre än vad man dittills lyckats med. Trots att Brorssons arbete var ett förstlingsarbete har det många förtjänster. Han var medveten om att den kronologi han arbetade med har stora felkällor, framför allt beroende på att det studerade materialet var litet. Ändå menar jag att han lyckades visa att den metod som Jensen pekade ut är användbar för att på ett objektivt sätt beskriva hur formspråket i den keramiska traditionen förändrades under tidsperioden. Liknande metodik borde rimligen vara användbar även för material från andra tidsperioder. En keramikstudie som varit helt avgörande för klassificeringen av Istabymaterialet är den som Jens-Henrik Bech har gjort på keramik63 materialet från det stora Slusegårdsgravfältet på Bornholm (Bech 1996). Studien är väsentlig att relatera till både av metodiska skäl och för att materialet är så stort att det lämpar sig väl för att jämföra med Istabymaterialet. Bech har studerat 700 kärl utifrån en metodik som kombinerar Stjernquists och Liversages stilistiska och geometrisk formbeskrivning med en mätbar formmetod inspirerad av Jensen m.fl., vilket har resulterat i ett fruktbart sätt att typindela keramik. Bech har delat in keramiken på Slusegård i sju huvudgrupper : bägare, koppar, hankkärl, vaser, kannor, trehankade kärl och mellanstora kärl. Denna basala uppdelning bygger i stort dels på förekomst eller inte av hank, dels på variationer i höjd-breddindex och mynningsindex. Denna indelning har sedan utvecklats till en underindelning i totalt 46 olika typer, beroende av faktorer som hur många leder kärlen har, utformning av exempelvis bukkant, hals och mynning samt dekortyper strikt knutna till bestämda kärltyper 3. Så sent som 2009 har Freerk Oldenburger presenterat en preliminär studie av en del av gravkeramiken från den yngre romerska järnåldern på Själland (Oldenburger 2009). Oldenburger lyfter fram resultat från en genomgång av sju gravfält från Köpenhamn med omgivningar, som ingår i en större planerad analys av all grav3 Höjd-breddindex = kärlets höjd delat med dess största diameter. Mynningsindex = kärlets största diameter delat med mynningsdiametern (se Bech 1996 s. 43ff för utförligare redovisning). keramik på Själland från denna period. Studien omfattar 86 kärl, varav 73 kunde rekonstrueras tillfredsställande. Oldenburger kombinerar geometrisk form med mätbar klassifikation på ett sätt som ligger nära Bechs metodik. Han inleder med att gruppera kärlen visuellt och utifrån form, ytbehandling, förekomst av hankar/öron och fot. Med hjälp av mått som höjd, höjd/breddindex, relationen mellan mynningsbredd och största bredd (kallat tillgänglighetsindex – min översättn.), samt relationen mellan tillgänglighetsindex och den störta bredden, delas sedan kärlen in i 11 grupper (fotbägare, skålar, bägare, polerade krukor, glättade krukor, vaser, polerade koppar, små glättade koppar, glättade koppar, stora glättade koppar och kannor). Genom formanalys utkristalliseras därefter 12 grupper av kärl som vardera har mycket stor överensstämmelse i form och proportioner. Märk väl att denna klassifikation ibland skär tvärs över den gruppindelning som gjordes tidigare. Det finns, som synes, många sätt att analysera keramik. En stor förtjänst i Oldenburgers analys är den formanalys som gör att formskillnaderna mellan kärlen från C1b-C2 mot de från C2-C3 blir tydliga. Jensen, Høj, Brorsson, Bech och Oldenburger delar den metodiska forskningstradition som baserar sitt arbete på mätbar klassifikation. Forskare som tillämpat denna metodik har provat många varianter av mätningar av kärl, som t.ex. tangentprofiler och principalkomponenter för att indela keramiskt material typologiskt, primärt för gruppkategoriseringar och i kronologiskt Fig. 33. Principskiss som åskådliggör Jensens, Højs, Brorssons, Bechs, Oldenburgers och mina huvudsakliga mått för att indela keramik från framförallt romersk järnålder. syfte. Gemensamt för dem är först och främst att de gör en segmentering av kärlen, som ger underlag för en verbal beskrivning av kärlets geometriska form. Typiskt för en sådan beskrivning är att kärldelarna benämns i tur och ordning – exempelvis Kärl med s-formad profil. Flatbottnat, med rundad, konvex buk, markerad avsats i övergången mellan skuldra och hals, konkav hals och en utåtböjd, facetterad mynning. Den väsentligaste insatsen är dock att de indelar kärlen närmare i grupper och typer helt utifrån måttbaserad klassifikation. De uppenbara skillnaderna mellan de olika författarna är att de har fäst olika stor vikt vid olika karakteristika hos kärlen. Detta i sin tur är, såvitt jag förstår, till stor del ett resultat av att de tar utgångspunkt i material av olika storlek, från geografiskt skilda områden och delvis kronologiskt skilda perioder. Detta har satt sin prägel på respektive studie, men det borde inte vara omöjligt att vaska fram en metodik som går att använda för geografiskt större områden och kronologiskt längre sekvenser. I figur 33 illustreras grafiskt de mätvärden som utgör huvuddrag för respektive författares kärlindelning. En viktig skiljelinje kan ses mellan Jensen, Høj och Brorsson å ena sidan, och Bech och Oldenburger å den andra. Bech och Oldenburger använder sig inte av halshöjden som ett genomgående, särskiljande kriterium för grupp- och typindelning. Bechs metod är den som är mest avskalad. Lite förenklat skulle man kunna säga att han endast använder sig av fyra mått på kärlen för att göra en gruppindelning av kärlen från Slusegård. Detta låter sig också göras på ett tillfredsställande sätt, men det beror på att Slusegårdsmaterialet är enhetligt till sin karaktär, snarare än att hans metod gör det möjligt att identifiera alla väsentliga skillnader i det Sydskandinaviska keramikmaterialet från äldre järnålder. Det är alltså inte oproblematiskt att tillämpa Bechs indelningsprinciper helt oförändrade vid en större regional keramikstudie. Ett par andra viktiga skillnader mellan de författare som jag har hämtat inspiration från är att de behandlar kärl med hankar respektive fotbägare på lite olika vis. När det gäller fotbägare så har Høj och Oldenburger avskilt dem som en 64 Definitionerna för Istabykeramikens gruppindelning (Jämför med Bech 1996) Koppar Kärl med en hank och en höjd < 9,0 cm Bägare Kärl utan hank och en höjd < 10,0 cm och höjd/breddindex > 0,65 Skålar Kärl utan hank med en höjd < 10,0 cm och höjd/breddindex < 0,65 Vaser Kärl utan hank och en höjd >= 10,0 cm, ett höjd/breddindex >= 1,00 och mynningsindex >= 1,30 Kannor Kärl med en hank och en höjd >= 9,0 cm, ett höjd/breddindex >= 0,90 och mynningsindex >= 1,40 Mellanstora kärl Kärl utan hank och en höjd >= 10,0 cm, ett höjd/breddindex < 1,00 och mynningsindex < 1,50 Hankkärl Kärl med en eller flera hankar och en höjd >= 9,0 cm och ett mynningsindex < 1,40 Stora förvaringskärl Kärl utan hank och en höjd > 20,0 cm och ett mynningsindex < 1,30 Fig. 34. Redovisning av definitionerna för Istabykeramikens gruppindelning som används i arbetet. egen grupp, medan Bech klassar dem som typer inom gruppen bägare. Detta påverkar dock inte resultaten och möjligheten att använda sig av dem för t.ex. kronologiska ändamål nämnvärt. Förekomsten av hankar på kärl är däremot ett mer besvärande klassificeringsproblem. Jensen ser hankkärlen som varianter av typerna i sina respektive grupper, medan Høj, Brorsson, Bech och Oldenburger låter förekomsten av hank ge 65 dessa kärl en tydligare, egen grupp- och typindelning. Jensen får stöd av Kirsten Juhl, som utgår från kärlens funktion, i ett viktigt bidrag till forskningen om den äldre järnålderns keramik (Juhl 1995 s. 84ff). Juhl funktionsindelar ett material från Ginderup i Jylland och jag kommer att diskutera detta arbete och vad det tillför diskussionen om tidens keramik efter presentationen av Istabymaterialet. Det bör dock redan sägas att hennes indelning bygger på en komplex principalkomponentanlys, som i grunden har flera likheter med de ovannämnda författarnas analyser. Till skillnad från många av de metoder som redovisats här, har jag inte använt mig av mätningar av kärltangenter och kärlvinklar. Mitt huvudargument mot sådana mätningar är att de är tämligen godtyckliga om de inte görs av en och samma person och mätutrustning. Att blanda in alltför många variabler i en grupp- och typindelning riskerar dessutom att förvirra, mer än det klargör, och medför också vissa svårigheter att göra jämförelser av material från olika lokaler/områden. Samma kritik skulle kunna användas mot i stort sett alla mätningar, men för de basala mätvärdena menar jag att felmarginalerna trots allt blir ganska små. Hur långt man ska försöka driva en grupp- och typindelning beror naturligtvis i hög grad på vilka frågor man försöker besvara. Detaljeringsgraden i indelningen måste vägas mellan när den ger en relevant bas för en finare kronologisk och regional variation och när den fortfarande gör det möjligt att jämföra material från ett större geografiskt område. En alltför snäv indelning omöjliggör detta. Med siktet inställt på att använda mig av erfarenheterna från Istaby i en större regional studie i framtiden förespråkar och använder jag en förenkling som förtydligar gruppindelning. Den grupp- och typindelning jag kommer att presentera för Istabykeramiken är i hög grad inspirerad av Jens-Henrik Bechs. Jag har dock gjort vissa modifikationer, framför allt distinktionen mellan bägare och skålar, storleken på vaser samt tillägget i form av stora förvaringskärl (se Bech 1996 s. 43ff samt redovisning i fig. 34 och utförligare resonemang i samband med redovisningen av respektive grupper och typer). Jag har i huvudsak använt tre av de mått som tagits på Istabykeramiken – höjd, största bredd (som regel buk) och mynningsdiameter – men i vissa fall även halshöjden. Dessa mått presenteras tillsammans med en del andra relevanta iakttagelser i Keramiktabell, CD. Avslutningsvis ska ornamentikens roll kommenteras kort. Ornamentiken är en parameter som i kombination med kärlformer, kan ge ett bra underlag för en samlad kronologisk och regional utvärdering. Detta får dock i någon mån en underordnad roll här, på grund av Istabymaterialets speciella karaktär. Snarare än att göra en ingående genomgång av olika typer av ornamentik under romersk järnålder belyses meanderornamentiken särskilt nedan, eftersom den har särskild relevans för Istabymaterialet. Keramiken från Istaby Keramikmaterialet från Istaby härrör från 33 gravar (nedgrävningar i form av skelett- och brandgravar), som tillsammans innehöll 38 kärl. Därtill kommer ett kärl som deponerats i en grop invid en brand- och en skelettgrav (A 863), samt två sönderplöjda kärl från den centrala delen av Stensättning II och ett från en förmodad skelettgrav i Stensättning VIII (A 550). Totalt behandlar denna studie alltså 42 kärl. Fragment av ytterligare ett antal lerkärl påträffades i stensättningar och i gravfyllningar. Merparten av materialet från skelettgravarnas fyllningar utgörs dock av sekundärdeponerat boplatsmaterial från bronsålder och förromersk järnålder. Stensättningarna innehåller däremot i stort sett ingen rabbad keramik över huvud taget. En stor del av materialet från stensättningarna kan därför på goda grunder bedömas vara samtida med övrigt gravmaterial – framför allt gäller detta det svartbrända och/ eller polerade godset – men det är i gengäld så starkt fragmenterat att det bara i ytterst liten grad bedömts kunna tillföra något till resonemangen om kärltyper eller gravarnas dateringar. Det ska dock inte uteslutas att det finns möjligheter att komma längre med detta material om det går att sammanfoga bitar som ger oss en bättre uppfattning om några kärl. Jag har inte gjort några sådana försök i samband med detta arbete. Istabykeramiken kan utifrån kärltyper indelas i koppar, bägare, skålar, vaser, kannor, hankkärl, mellanstora kärl och stora förvaringskärl (se fig. 35–41). Detta baseras på mätningar av kärlen, i huvudsak i enlighet med Bechs metodik (se ovan – mätvärden m.m. presenteras i Keramiktabell, CD). Terminologin utgår också från Bechs indelning, med några tillägg i form av typer som saknas på Slusegård. I Istabymaterialet är det framför allt några av bägarna och de mellanstora kärlen, per Bechs definitioner, som inte går att inordna okritiskt i Slusegårdstypologin. Här har jag istället använt mig av Stjernquist, Jensens och Brorssons iakttagelser för att indela materialet och ge en fyllig beskrivning av det (se nedan). I övrigt har jag försökt att använda de begrepp som finns i Keramik i Sydsverige (Carlie m.fl. 2002 s. 25). Den viktigaste distinktionen här är ytbehandlingen i form av glättning kontra polering, där den förra gjordes med blöt handflata eller ett blött tygstycke medan den senare gjordes med en glättsten på läderhård eller nästan torr yta, som i många fall gett kärlen en blank yta. Koppar Koppar förekommer regelbundet i gravar från äldre järnålder i Skåne och Själland (se t.ex. Stjernquist 1955, Liversage 1980). De öländska gravarna innehåller, på något undantag när, inga koppar (se dock ÖJG II s. 300 och möjligen ÖJG III s. 336). Det finns endast två koppar i Istabymaterialet (fig. 35). Den första är en kopp med lätt utåtböjd mynningsrand, rakt avstruken mynning och en markering i övergången mellan skuldran och mynningsranden i form av en grunt idragen horisontell linje. Koppen kommer från en Fig. 35. Koppar från Istaby. Fr. v: A 56, A 244. Skala 1:4. skelettgrav som också innehöll en bägare, en s-formad kniv och en rak järnkniv (A 56). Koppen ryms, sånär som på ornamentiken, inom definitionen för Bechs typ 16, som huvudsakligen förekommer i B2 på Slusegårdsgravfältet. Den andra är en kopp med tydligt avsatt fot, rundad buk och en ganska rak, uttunnande mynning. I övre delen av kärlets hank finns ett vertikalt hål, sannolikt till upphängningssnodd. Kärlet är ornerat med ett grunt inristat fiskbensmönster i ett horisontellt band över skuldran och buken. Koppen kommer från en urnegrav som även innehöll en fotbägare och ett stort förvaringskärl – själva benbehållaren (se nedan, A 244). Koppen ryms inte inom Bechs Slusegårdstyper p.g.a. att den har fot, ett vertikalt hål i hanken och ornamentik. Ett hankkärl som ligger nära denna kopp finns från grav 30 på Simrisgravfältet. Simriskärlet är visserligen betydligt större än Istabykoppen och utan såväl hankhål som ornamentik, men formmässigt har de alltså stora likheter. Simriskärlet dateras till övergången mellan äldre och yngre romersk järnålder, förmodligen tidigt i C1, att döma av ett annat kärl samt föremålssammansättningen i stort i samma grav (Stjernquist 1955, Pl. XVI:1-3 och 6; Björk 2005 s. 215). 66 A 614 A 642 Bägare Kategorin bägare utgör en stor och ganska heterogen grupp (fig. 36). Den finns representerad med sex olika typer i Istabymaterialet, vilket överensstämmer väl med Slusegårdsmaterialet, där också denna grupp är den som har i särklass störst antal olika typer (totalt 15 stycken, Bech 1996 s. 49ff). Flera av typerna har formmässiga likheter med kärl i gruppen mellanstora kärl, som vi kommer att se. Ibland är gränserna mellan typerna i dessa grupper storleksbetingade, och därmed funktionsbetingade, snarare än att det handlar om några nämnvärda formmässiga skillnader. De gemensamma form- och stilidealen har förmodligen ofta en kronologisk signifikans, vilket vi ska se nedan. En viktig distinktion som jag har gjort utifrån Istabymaterialet är att jag särskiljer en grupp som enligt Bechs definitioner skulle kalllas bägare, men som jag i likhet med Oldenburger (Oldenburger 2009 s. 96) istället benämner skålar. Det som skiljer ut dem från bägarna är ett betydligt mindre höjd/breddindex än vad bägarna har. Det vill säga med en diameter som 67 A 760 A 945 väsentligt överstiger kärlets höjd. Urskiljandet av kärlen ifråga presenteras närmare nedan under rubriken Skålar. Från Istaby kommer en mycket liten bägare med fot av Bechs typ 2A. Istabyexemplaret är funnet i en skelettgrav och låg i en svepask tillsammans med en sländtrissa, två järnsylar, en s-formad kniv och ett skrapverktyg av ben som omnämnts ovan i samband med läderredskap. I graven påträffades även en liten sölja och en större vas (A 614, se nedan under Vaser). Exemplaret är så litet att man kan fråga sig om det inte egentligen haft en annan funktion än som dryckeskärl. Det kan snarare handla om en behållare för någon helt annan substans, som t.ex. smink, färgämne, smörjmedel eller salt. Här skulle beteckningen miniatyrkärl kunna vara användbar för att samtidigt koppla typen till en funktion, vilket inte varit fallet tidigare, då miniatyrkärl använts som namn för många olika slags små kärl som bägare, koppar etc. Av fyndkombinationen dateras graven och därmed kärlen till B1-B2. På Slusegård dateras bägarna av denna typ till yngre förromersk järnålder och A 56 A 651 B1 (Slusegårdsbägarna av denna typ är dock betydligt större än Istabyexemplaret). Den snarlika Slusegård typ 2B sträcker sig in i B2. Från Skåne finns det inga riktigt bra paralleller till Istabykärlet. I tre gravar förekommer tre relativt stora och vida, treledade bägare med s-formad, eller i det närmaste s-formad, profil. Dessa bägare ansluter närmast till Bechs typ 5. Typen finns i två övergripande varianter med bukkanten lågt respektive högt placerad. Bägarna från Istaby kommer från en skelettgrav som bl.a. innehöll en s-formad kniv och ytterligare ett lerkärl (A 56, se även Koppar), en skelettgrav som bl.a. innehöll en järnsölja och en kniv (A 651), samt en skelettgrav där lerkärlet var den enda gravgåvan (A 945). Bech förlägger merparten av bägarna av denna typ i yngre förromersk järnålder och i B1, men de förekommer med enstaka exemplar fram mot C2 på Slusegård. Det finns en tydlig tendens i Slusegårdsmaterialet att bägare med högt placerad bukkant och relativt vid mynning, som de från Istaby, tillhör yngre förromersk järnålder och B1. De yngre bägarna A 140a A 244 har en lägre placerad bukkant och en mindre mynningsdiameter (Bech 1996 s. 52ff). Detta antyder att Istabybägarna kan tillhöra det äldre tidsskiktet, även om koppen från grav 56 kanske snarare pekar mot B2. En bägare med horisontell fåra på skuldran är den enda representanten i Istabymaterialet för Bechs typ 6A. Formmässigt ligger den mycket nära Bechs typ 5. Kärlet kommer från en skelettgrav, i centrum av en stensättning, som bland annat även innehöll en läderkniv av Hagbergs typ I och en syl (A 642). Fyndsammansättningen talar för en datering av graven till B1, men en tidig del av B2 kan inte uteslutas. Dateringen motsägs inte av Slusegårdsmaterialet, utan snarare tvärtom. Typ 6A dateras av Bech till B1 och B2 på Slusegård, medan typ 5 huvudsakligen dateras till yngre förromersk järnålder och B1 (Bech 1996 s. 52ff, se särskilt fig. 38a). Nästa kärl är en fyrledad bägare av typ 6B. Den har svagt markerad bukkant, liten avsats mellan skuldra och hals samt markerad övergång mellan hals och mynningsrand. Mynningskanten är enkelt facetterad och kärlet har horisontell A 560 A 561 streck- och punktornamentik i vinkelband på skuldran. Kärlet har formmässigt stora likheter med flera mellanstora kärl och vaser från andra gravar på gravfältet. Bägaren kommer från en skelettgrav som också innehöll en järnkniv och några hartstätningsbitar (A 760). Bech daterar typen till B1 och B2 på Slusegårdsgravfältet (Bech 1996 s. 54ff). Vidare finns det ett kärl i Istabymaterialet som sannolikt skall räknas till Bechs typ 7. Kärlet har en skarpt markerad bukkant och dubbelkonisk form, med utåtböjd, förtjockad och skarpt facetterad mynningskant. Kärlet är inte komplett. Framför allt kan bottenpartiet inte rekonstrueras. Det går därför inte helt att utesluta att kärlet haft fot eller hank. Trots det menar jag att det är troligt att det hör till gruppen bägare. Kärlet påträffades som skärvor i fyllningen till gravarna 140a och b, och det kan anses troligt att det härrör från A 140a vars östra och norra del förstörts vid grävningen av gravschaktet för A 140b. Möjligheten finns emellertid också att kärlet härrör från någon annan, helt förstörd grav. Kärl av den här typen förekommer i stort Fig. 36. Bägare från Istaby. Skala 1:4. Fr. v: A 614, typ 2A A 642, typ 6A A 760, typ 6B A 945, typ 5 A 56, typ 5 A 651, typ 5 A 140a, typ 7 A 244, typ 8A eller B A 560, typ 8A eller B (ölandskruka) A 561, ny typ med cylindrisk hals sett genom hela den romerska järnåldern på Slusegårdsgravfältet, men bägare med skarpt markerad vinkel i bukkanten blir vanliga först från och med B2 (Bech 1996 s. 57). Att hitta några motsvarande kärl i omgivande landskap är svårt bl.a. på grund av svårigheten att säkert typbestämma kärlet. En nära parallell vad beträffar den bikoniska formen utgör en bägare från Ruuthsbo nära Ystad. Även en fotbägare från Limhamn har en liknande bukform (Stjernquist 1955 s. 72f, Pl. XXX:1, XXXI:5). Stjernquist daterar kärl av Ruuthsbotypen till B1-B2 och möjligen tidigare. Nästa kategori är två femledade fotbägare av typ 8A eller B. Den första bägaren är en utomordentligt graciös bägare med skarpt markerad bukkant och en antydan till avsats i övergången mellan skuldran och den närmast cylindriska halsen. Mynningen är utåtböjd, med en uttunnande och diskret, enkelt facetterad mynningskant. Foten är gracil och ihålig. Kärlet hr tydliga likheter med kontinentalromerska fotbägare (Eriksson 2009 s. 192). Det är dock för stort för att vara en bägare enligt Bechs definitioner, om man räknar in foten i kärlets höjd. 68 A 715 Det enda rimliga är ändå att räkna det till denna grupp, snarare än som ett mellanstort kärl med fot. Bägaren kommer från samma urnegrav som en av kopparna som redovisats ovan och ett stort förvaringskärl (A 244). Den andra fotbägaren är av ett helt annat utförande med en massiv fot. Kärlet har en vid buk, kort skuldra och en tydligt markerad avsats i övergången till en cylindrisk hals. På ett parti av halsen finns en grunt inristad horisontell linje. Mynningen är utåtböjd och ganska tvärt avstruken. Bägaren har flera drag gemensamt med så kallade Ölands- eller Gotlandskrukor med dateringar till B1 och B2 (Eriksson 2009 s. 191ff). Den kommer från en skelettgrav som även innehöll ett ytterligare lerkärl, en järnkniv, en sländtrissa och två hartstätningsringar (A 560, se nedan Vaser). Fotbägare av dessa typer dateras generellt sett till äldre romersk järnålder, utan någon finare indelning såvitt jag vet, men möjligen med en tyngdpunkt i B2 om man jämför framförallt med materialet från Bulbjerggravfältet på Jylland (Stjernquist 1951 s. 59ff, Høj 1984). I materialet har det slutligen identifierats en ny typ av bägare med cylindrisk hals. Bägaren 69 A 840 A 16 har ett stramt formspråk med en skarpt markerad och vinklad bukkant, avsats mellan skuldra och hals, en medelhög cylindrisk hals och en enkelt facetterad mynningskant. Kärlet kommer från en urnegrav som även innehöll ett stort förvaringskärl (A 561). Jag har inte kunnat hitta några kärl av motsvarande karaktär. Bägaren har vissa drag gemensamma med Bechs typer 6B, 7 och 9, men måste som helhet ändå betraktas som en fristående typ. Utgår vi från kärlets mycket distinkta form, facetterade mynningskant och svartbrända och polerade yta, bör det dateras till romersk järnålder, och då troligast äldre romersk järnålder, med tanke på facetteringen och dateringarna i övrigt på gravfältet. En sådan datering överensstämmer väl med ett 14C-prov på träkol från graven, som daterats till mellan 15-130 AD (LuS 6991, ett sigma, bilaga på CD). Skålar En av de största avvikelserna jag har gjort i förhållande till Bechs indelning är att jag särskiljer en grupp som enligt hans definitioner skulle hamna under benämningen bägare (fig. 37). Skälet till detta är att jag har identifierat en grupp kärl i Istabymaterialet som skiljer ut sig Fig. 37. Skålar från Istaby. Fr. v: A 715, A 840, A 16. Skala 1:4. från bägarna med ett betydligt mindre höjd/ breddindex än vad bägarna har. I Bechs studie innebär de avvikande bägarna (skålarna) inget stort statistiskt problem eftersom de utgör en mycket liten andel av det totala antalet kärl i hans kategori bägare (9 av 208 st = ca 4 %; se Bech 1996 s. 43ff och särskilt fig. 26), medan de utgör en väsentlig andel av det totala antalet bägare om man använder samma definitioner på Istabymaterialet (3 av 13 st = 23 %). I fig. 38 ses alla kärl från Istaby som med Bechs definitioner hamnar under kategorin bägare. Grafiskt ser vi i förhållandet mellan höjd/breddindex och mynningsbredd att en grupp av kärl urskiljer sig i den undre delen av diagrammet. Det vill säga att dessa kärl har en diameter som väsentligt överstiger kärlets höjd. Gränsen för höjd/breddindexet mellan bägare och skålar tycks ligga kring 0,65. De relativt sett mest satta bägarna har ett höjd/breddindex som går ned mot ungefär 0,70 medan skålarna knappt tar sig över 0,60. Materialet kan å ena sidan anses vara på tok för litet för att göra denna åtskillnad, men å andra sidan ser man redan vid en okulär besiktning att dessa kärl är av helt andra proportioner än de övriga bägarna (jfr fig. 36 och 37). Samtidigt Fig. 38. T.v: Skillnaden mellan bägare och skålar i förhållandet mellan höjd-breddindex och mynningsbredd. Skålarna i det nedre högra hörnet. Mitten: Skillnaden mellan skålar och mellanstora kärl i förhållandet mellan höjd och mynningsindex. Skålarna är de kärl som finns under det heldragna strecket. T.h: Skillnaden mellan vaser och mellanstora kärl. Vaser i övre högra hörnet. skiljer de sig från de mellanstora kärlen genom att deras totala höjd understiger 10,0 cm. Denna gräns kan tyckas konstruerad, men ser vi till ytterligare ett diagram med förhållandena kärlhöjd och mynningsindex mellan skålar och mellanstora kärl, ser vi tydligt att även gentemot denna grupp urskiljer sig skålarna i en egen grupp. Även i detta fall hänger det såklart samman med att skålarna är betydligt lägre i förhållande till bredden än de vad de kärl är som tillhör gruppen mellanstora kärl. Kärlet från A 960 intar en särställning eftersom det ansluter till de mellanstora kärlens idealproportioner. Av det skälet för jag det till de mellanstora kärlen, trots att det inte är mer än 9,5 cm högt. Mot bakgrund av ovanstående resonemang anser jag att det är motiverat att urskilja gruppen skålar i förhållande till å ena sidan bägarna och å andra sidan de medelstora kärlen. Förhoppningsvis kommer ett med tiden större material och ett förnyat intresse för materialstudier så småningom att kunna visa att denna gruppering är relevant. Klassiska skålar, med eller utan öron, av sådana typer som finns i de jylländska lerkargrave (Brøndsted 1966 s. 142ff), förekommer inte i Sydsverige, såvitt jag vet. Det finns således tre kärl i Istabymaterialet som har förts till denna grupp. Kärlen är sinsemellan relativt olika och det skulle därför förmodligen vara motiverat att underindela dem i åtminstone ett par olika typer. Med hänsyn till att materialet är ytterst begränsat så är det en fråga som får anstå tills vidare. Det kan i varje fall konstateras att skålarna från A 16 och 840 har flera gemensamma drag. Skålen från A 16 är treledad och har en sformad profil och relativt tydlig bukkant. Över- gången mellan skuldran och mynningsranden är tydligt markerad. Mynningen är utåtböjd och har en antydan till en enkel facettering. Skålen påträffades i en skelettgrav tillsammans med fem kvadratiska småstenar och ett flintavslag (A 16). Från A 840 kommer en fyrledad skål med vid buk och medelhög hals. Övergången mellan skuldran och halsen är markerad med en liten avsats, som på ett parti utgörs av en horisontell fåra. Mynningen är utåtböjd, med en antydan till enkel facettering. Skålen hittades i en skelettgrav tillsammans med en enkel järnkniv (A 840). Skålen från A 715 är också fyrledad och den har en vid buk. Kärlet kännetecknas av en mycket kort skuldra med en markerad avsats mot halsen, och har mycket gemensamt med skålar från förromersk järnålder. Mynningen är utåtböjd, förtjockad och enkelt facetterad. 70 A 250 A 1045 A 800 A 903 A 632 Fig. 39. Vaser från Istaby., skala 1:4. Skålen fanns i en skelettgrav som också innehöll en enkel järnkniv (A 715). Det får anses troligt att alla skålar från Istaby hör hemma i romersk järnålder. Väl att märka kommer de alla från skelettgravar med relativt anspråkslösa föremålsuppsättningar. Detta är en tydlig skillnad i förhållande till nästa grupp av kärl. Vaser Benämningen vas är lite vilseledande på svenska, eftersom det för tankarna till ett modernt kärl för snittblommor. Egentligen hade det varit bättre att använda ett begrepp som karaff, serveringskärl eller något liknande, för att öka tydligheten kring funktionen. Trots det har jag valt att använda ordet vas, för att bibehålla en skandinaviskt enhetlig vetenskaplig terminologi och inte skapa onödig begreppsförvirring. Vaserna består av en tämligen väl sammanhållen grupp, 71 med relativt få typer om man ser till Bechs indelning (fig. 39). Det finns dock anledning att utöka gruppen med ett par typer i denna studie för att få in ett par kärl som tydligt avviker från Bechs typer. Till gruppen vaser har jag dessutom fört tre kärl som utifrån Bechs kriterier skulle tillhöra gruppen mellanstora kärl (baserat på att höjd-breddindexet för två av dem precis understiger 1,0), men som p.g.a. sina höga halsar (så som de definieras av Brorsson) formmässigt har mer gemensamt med vaserna, redan ur en rent okulär bedömning. Ser vi på ett diagram över förhållandet mellan höjd/breddindex och mynningsindex för vaserna och de mellanstora kärlen framgår det tydligt att de koncentrerar sig till två skilda grupper (fig. 38). Av denna bild blir det också uppenbart att gränsen för höjd/ breddindexet mellan vaser och mellanstora kärl bör förskjutas något för Istabymaterialet i för- hållande till Slusegårdsmaterialet, ned mot ca 0,9–0,95. Totalt menar jag mot denna bakgrund att 10 av Istabykärlen kan klassificeras som vaser. En särställning intas av ett kärl från A 632, som inte faller innanför någondera gruppen. På grund av kärlets höjd och den okulära formlikheten med vaserna presenteras det tillsammans med denna grupp. Till att börja med finns det endast ett kärl i Istabymaterialet som stämmer in i Bechs typ 28 och det är en liten vas från skelettgraven A 636. Graven innehöll även en kniv, en synål och en sländtrissa. Typen dateras till sen B1 och B2 på Slusegårdsgravfältet (Bech 1996 s. 78). Bechs typ 29 finns däremot företrädd med hela sex exemplar från Istaby (vaserna från A 140B, 250, 614, 800, 903 och 1045). Utifrån Bechs typologiska kriterier är det egentligen bara två kärl som hör till denna grupp (A 250 A 614 A 636 och 1045), men jag har som nämndes ovan, tagit mig friheten att omdefiniera typen för att anpassa den till Istabymaterialet. Det innebär i sak att typdefinitionen behöver kompletteras med ett lägre höjd/breddindex, enligt ovan. Det hjälper också att väga in Jensens och Brorssons mått för den faktiska halshöjden, för att kärl av den här typen inte ska kunna förväxlas exempelvis med de mellanstora kärlen av Bechs typ 43 (se nedan). Det tal som erfordras för att särskilja typerna är ett halsindex (halshöjden delat med kärlhöjden; se Jensen 1977, appendix A, samt Brorsson 1995, appendix II och III) som avgör om kärlet ifråga har kort, medelhög eller hög hals. Rent faktiskt är det ändå så att det föreligger väsentliga skillnader i proportionerna mellan kärlen från Slusegård och de kärl som kommer från Istaby. Istabykärlen har generellt sett bukkanten lägre placerad och mer markerad än A 140b vad Slusegårdskärlen har. Kärlet från A 140B är väl den vas av typ 29 som har närmast paralleller på Bornholm, med sin skarpt vinklade bukkant. Hit hör även ett snarlikt kärl från Valleberga i Skåne, som Stjernquist f.ö. kallar Bornholmskanna (Stjernquist 1955 s. 79, not 89, Pl. XXXIII:10). Andra kärl av likartad karaktär har påträffats i bl.a. Gårdlösa och Fjälkinge i Skåne (Stjernquist 1993 s. 38, Carlie & Lagerås 2003 s. 18f). Det som motiverar att jag över huvud taget räknar in Istabykärlen i denna typ, istället för att ge dem en helt självständig ställning, är att det som kännetecknar typen är att kärlen för det mesta har en tydlig avsats mellan skuldran och halsen. Detta ger kärlen ett särskilt markerat halsparti. Avsatsen mellan skuldra och hals är ett drag som går igenom i flera andra keramiska typer, vilket Stjernquist tidigt uppmärksammade som en kronologisk markör A 560 A 759 som hör hemma i äldre romersk järnålder. Just vaser som liknar Bechs typ 29 var en av de distinkta kärlformer som Stjernquist byggde sina kronologiska resonemang på för den första delen av romersk järnålder (Stjernquist 1955 s. 74ff). På Slusegårdsgravfältet hör alla vaser av typ 28 och 29 hemma i B2, men vi ska vara försiktiga med att helt okritiskt överta den kronologiska ramen utan att ha vägt in dateringen av övriga gravgåvor i Istabygravarna. Alla Istabyvaserna har hittats i skelettgravar med vuxna individer. Merparten av dem innehöll ytterligare ett antal gravgåvor. I grav 140 B påträffades kärlet tillsammans med bl.a. en s-formad kniv; i grav 250 tillsammans med bl.a. en hårnål av silver och tre bronsfibulor; i grav 614 med bl.a. en s-formad kniv; i grav 632 med bl.a. en läderkniv av Hagbergs typ I; i grav 560 med bl.a. en bägare; i grav 759 med en järnkniv; 72 A 15 A 20 A 920 A 799 A 946 Fig. 40. Mellanstora kärl från Istaby., skala 1:4. i grav 800 med bl.a. en järnskära; i grav 903 med bl.a. ett eneggat svärd och i grav 1045 som det enda föremålet i graven (Grav 636 presenterad ovan). Tillsammans utgör de en god kronologisk bas för typen. I det skånska materialet finns ett antal vaser funna i gravar, bl.a. från Limhamn, Bedinge, Gårdlösa och Fjälkinge (Stjernquist 1955 s. 74f, Stjernquist 1993 s. 37, Carlie & Lagerås 2003 s. 19, Ericson 2005 s. 15, 26f). De kan alla dateras innanför B1 och B2. Kronologiskt sett hör gruppen hemma i B2 på Bornholm, medan det förekommer dateringar till både B1 och B2 på Öland (ÖJG I–IV). Från Istaby kommer också tre kärl som inte kan inordnas i Bechs Slusegårdstyper, Det första är en femledad vas med cylindriskt bukparti, utåtböjd mynningskant och polerad yta. Kärlet är nära besläktat med typ 29, men det cylindriska bukpartiet ger det en så säregen karaktär att det är motiverat att särskilja det. Vasen kommer från en skelettgrav som bl.a. även innehöll ett annat 73 lerkärl (A 560, se Bägare). Dateringen av denna grav ligger inom äldre romersk järnålder, utan närmre precisering i dagsläget. Nästa nya typ är ett femledat kärl med fot, markerad avsats mellan skuldra och hals, förhållandevis kort hals och utåtböjd, kraftigt förtjockad mynningskant. Kärlet är tveklöst en behållare för vätska men bukkanten är betydligt högre placerad än på övriga vaser i Istabymaterialet. Man kan anta att det har att göra med att kärlets funktion snarare varit förvaring av vätska än servering, som övriga vaser ger intryck av att ha använts till. Kärlet kommer från en skelettgrav som även innehöll en järnkniv (A 759). Fyndkombinationen påminner därmed mer om skålarnas än om de övriga vasernas, som vi har sett ofta förekommer i mer sammansatta föremålsuppsättningar. Kärlet hör troligen hemma inom ramen för äldre romersk järnålder. Slutligen återstår det att beskriva det svårplacerade kärlet från A 632. Kärlet karaktäriseras av tydligt markerad avsats mellan buk och hals. Det har stor formlikhet med vaserna från A 800 och framför allt A 903. Kärlet har ett närmast cylindriskt halsparti som har ett halsindex på 0,37, vilket gör att den räknas som hög med Jensens och Brorssons definitioner. Det är främst av detta skäl som kärlet har presenterats tillsammans med vaserna. De mellanstora kärlen nedan har inte halspartier som kommer i närheten av halsindex över 0,30. Kärlets meanderornamentik förenar det både med vaser av typ 29 och mellanstora kärl av typ 43. Kärlet påträffades i en grav (sannolikt skelettgrav) som också innehöll en läderkniv av Hagbergs typ I, en hartstätningsring och en järnsyl (A 632). Fyndsammansättningen talar för en datering till B1 eller möjligen tidig B2. Det ska noteras att avbildningen av kärlet (fig. 39) är en rekonstruktion utifrån ett sammanfogat parti som ger en god uppfattning av storlek, kärlform och dekor. Kärlet var inte intakt då det påträffades, utan fragmenterat i ett stort antal småbitar. A 611 A 1013 Mellanstora kärl De mellanstora kärlen är en grupp som är väl representerad i Istaby. Denna grupp är procentuellt sett betydligt större och mer komplex än vad den är i Slusegårdsmaterialet. Jag har tidigare skilt de mellanstora kärlen från skålar respektive vaser och det är därför närmast underindelningen av dessa kärl som är intressant att fördjupa sig i. Läsaren ska dock göras uppmärksam på att kärlet från A 632, som redovisades ovan under vaser, skulle hört till denna grupp om jag hade använt Bechs indelning utan modifieringar. På samma sätt måste det påminnas om att kärlet från A 960 har förts till gruppen mellanstora kärl, även om en strikt tillämpning av Bechs indelning skulle innebära att den hör till gruppen bägare (och i detta arbete till min grupp Skålar). Att det förs hit beror på att det är för högt i förhållande till mynningsindexet, för att tillhöra gruppen skålar (fig. 40). Från Istaby finns fyra kärl av Bechs typ 43 (A 15, 20, 799, 920). Kärlen karaktäriseras av tydliga A 613 avsatser mellan skuldra och hals och av relativt vida bukar i kombination med medelhöga halsar (enligt Jensens och Brorssons definitioner av halsindex, se ovan under Vaser). Kärlet från A 799 måste betraktas som atypiskt med sin utstuderat vida buk. Dessa kärl är formmässigt nära knutna till bägare med hals av typ 6B på Slusegård och har liksom dessa en datering till B1-B2 (Bech 1996 s. 103). Samma iakttagelse kan man göra beträffande kärlen från Istaby. Det är naturligtvis värt att notera att samtliga Istabykärl av denna typ är meanderornerade, vilket vi får anledning att återkomma till. I Istabymaterialet finns tre mellanstora oornerade kärl med kort hals, som ligger nära Bechs typ 44 (A 613, 956, 1013). Bechs typ 44 dateras främst till C1, vilket inte är rimligt för Istabykärlen. Det som skiljer Istabykärlen från Slusegårdstypen är att de har en tydligare s-formad profil och en kort, eller antydan till kort hals, samt i ett par fall facetterad mynningskant. Gemensamt för dessa kärl är att de har diskretare A 956 A 960 drag jämfört med merparten av keramiken från gravfältet. De enkelt facetterade mynningskanterna på kärlen från A 613 och 1013 talar dock för att de hör hemma i yngre förromersk eller äldre romersk järnålder. Kärlen från A 613 och 956 är de enda gravgåvorna i dessa skelettgravar, medan A 1013 även innehöll en skära, en s-formad kniv och en synål. Gravskick och fyndsammansättning daterar denna grav till B1-B2. Från A 946 härrör ett kärl som inte faller innanför Bechs typer av mellanstora kärl. Detta kärl har närmast kantig profil i den övre delen, en rak, stram skuldra och en kraftigt förtjockad och facetterad mynningskant. Kärlet påträffades i en skelettgrav som också innehöll en järnkniv med konvex rygg och en anonym järnten (A 946). Graven bör dateras till äldre romersk järnålder, utan närmare precisering. Ytterligare en ny typ i förhållande till Slusegård har identifierats i Istabymaterialet. Den representeras av ett kärl med hög, trattformig, närmast konisk hals kombinerat med en vid buk 74 A 244 som har mycket lågt placerad bukkant i förhållande till kärlets höjd. Trots en facetterad mynningskant ger kärlet intryck av att ha mycket gemensamt med proportionerna hos de typer av satta bägare och skålar med trattformig hals som förekommer i det sydvästskånska gravmaterialet en bit in i yngre romersk järnålder (se Stjernquist 1955 s. 89f). Detta är det kärl som tydligast pekar i riktning mot de förändringar i den keramiska traditionen som sker mot övergången till C1. Kärlet kommer från en skelettgrav som även innehöll ett eneggat svärd och en kniv (A 611). Graven skall sannolikt dateras till B2. Till sist återstår det svårplacerade kärlet från A 960, som har räknats till denna grupp trots att det ligger nära skålarna. Kärlet har markerad bukkant, medelhög hals och en kort, utåtböjd och förtjockad mynningskant. Övergången mellan 75 A 561 A 863 skuldran och halsen är markerad med en horisontell fåra. Kärlet påträffades i en skelettgrav tillsammans med en järnkniv (A 960). Dateringen är svår, och kan i dagsläget inte göras närmare än till romersk järnålder. Med tanke på dateringarna av övriga gravar får en placering inom ramen för äldre romersk järnålder tills vidare anses trolig. Stora förvaringskärl Tre urnegravar (A 244, 561, 575) innehåller en typ av stora förvaringskärl med ett överlag mycket tjockare gods än övriga gravfunna kärl (fig. 41). Alla dessa gravar låg i den centrala delen av undersökningsytan. Åtminstone kärlen från A 244, 561 och 575 har fungerat som benbehållare. Denna grupp av kärl finns inte klart representerad i Slusegårdsmaterialet, men kärlen påminner om en del av de mellanstora kärlen av typ 44 (Bech A 550 Fig. 41. Stora förvaringskärl (A 244 och 561), kanna (A 863) och hankkärl (A 550) från Istaby. Skala 1:4. 1996 fig. 75). Kortfattat kan de urskiljas gentemot de mellanstora kärlen framför allt genom sin höjd. De är alla över 21 cm höga, medan det största av de mellanstora kärlen kommer upp mot knappt 14 cm. Sinsemellan har dessa kärl lite olika drag, inte minst när det gäller utformningen av övergången mellan skuldran och halsen, själva halsen och slutligen mynningspartiet. Materialet bedöms dock som alltför litet för att göra någon distinkt typindelning. Kärlet från A 244 har en tydligt markerad avsats mellan skuldran och halsen, en kort cylindrisk hals och en förtjockad mynning med en antydan till enkel facettering. Kärlet framkom tillsammans med en kopp och en fotbägare, som daterar graven till äldre romersk järnålder, B2. Från A 561 kommer ett kärl som är rundbukigt med jämna övergångar mellan kärldelarna och en kort cylindrisk hals som avslutas med en rak mynning. Kärlet påträffades tillsammans med en bägare som antyder en datering till äldre romersk järnålder (A 561, se Bägare). Detta bekräftas av en 14C-datering som ligger mellan 15-130 AD (ett sigmas noggrannhet för LuS 6991, 1935 ± 50 B.P.). Kärlet från A 575 (ej avbildat) är också rundbukigt med jämna övergångar mellan kärldelarna, utom övergången mellan skuldran och mynningsranden som är skarpt vinklad. Mynningskanten är förtjockad och har antydan till enkel facettering. Dateringen av kärlet är vansklig, med tanke på att det inte påträffats tillsammans med andra föremål, men det rumsliga sambandet med gravar från B1 och B2 gör att det bör tillhöra samma tidsavsnitt som övriga brandgravar på gravfältet. De tre stora förvaringskärlen utmärks av att de har en annan ytbehandling än merparten av keramiken på gravfältet. I stället för en glättad eller polerad yta har de en fint slammad yta, framför allt på kärlens övre tredjedel. Längre ned på kärlen blir slamningen överlag slarvigare utförd och magringskorn skymtar fram här och där. Alla de stora förvaringskärlen kan dateras till äldre romersk järnålder, d.v.s. B1/B2, utifrån de facetterade mynningskanterna, något fall av skulderavsats och fyndsammansättningen i de gravar där de har påträffats. Det är egentligen endast A 575 där en sådan datering kan anses vara ett rimligt förslag snarare än ett konstaterande. Kannor Den enda kannan i materialet kommer från gropen A 863 (fig. x), omedelbart intill skelettgraven A 861 och brandgropen A 862. Kannan bör betraktas som ett föremål som har ingått i begravningsritualer eller andra ceremonier på gravfältet. Den är rimligen tidig och formen påminner om vaser av typ 28, vilket indikerar en datering till äldre romersk järnålder. Kannor förekommer bl.a. i skånskt gravmaterial, men de är då från yngre romersk järnålder, mer högresta och ornerade (Stjernquist 1955 s. 79ff, Pl. XV, XXXII). Även på Slusegårdsgravfältet på Bornholm hör kannor i gravar hemma i yngre romersk järnålder och de är då också av helt andra typer än Istabykannan (Bech 1996 s. 82ff). Hankkärl I ett stensatt parti i anslutning till Stensättning VIII påträffades ett hankkärl (fig. x) i vad som troligen är rester av en skelettgrav (se A 550 samt Stensättningarna). Kärlet är en s-formad kruka med vid buk och facetterad mynningskant. Formmässigt uppvisar kärlets övre del mycket klara likheter med de mellanstora kärlen av typ 44. Kärlet var fragmenterat i ett stort antal småbitar då det påträffades. Bland skärvorna påträffades en hank av samma typ av gods och med samma färg som övriga fragment. Det får därför anses troligt att detta kärl haft åtminstone en hank. På den rekonstruktionsteckning som gjorts av Björkquist är dock kärlet avbildat utan hank. På grund av förekomsten av hank räknar jag kärlet till denna grupp. Skälet till det framgår nedan under kommentarerna kring kärlindelningen. Det bör poängteras att avbildningen av kärlet är en rekonstruktion utifrån ett sammanfogat parti som ger en god uppfattning av kärlformen. Framför allt gäller detta kärlets övre hälft. Till skillnad från de till stor del intakta kärl som vi hittills stiftat bekantskap med finns det även ett par fragmentariska hankkärl från en stensättning i Istaby som förtjänar en närmare beskrivning, trots att de inte har rekonstruerats i form av någon avbildning av Björkquist. Kärlen kommer från en keramikkoncentration i den centrala delen av Stensättning II (Gravförteckning, CD). De båda hankkärlen från Stensättning II består av omkring 150 skärvor som påträffades tillsammans med ett tunt bronsbleck. Kärl 1 är treledat och har en förtjockad mynningsrand. Kärlet har haft en mynningsdiameter på ca 9,5 cm. Godstjockleken är 0,3-0,7 cm och godset har en rödbrun och glättad yta. Till kärlet hör en enkel bandhank. Kärl 2 är också treledat och har en förtjockad mynningsrand. Kärlet har haft en mynningsdiameter på ca 12,0 cm. Godstjockleken är 0,6-0,9 cm och godset har en svartbränd och glättad yta. Till kärlet hör en xeller h-formad hank. En trolig datering av dessa kärl är yngre romersk järnålder-tidig vendeltid. Det är intressant att notera att alla hankkärlen kommer från andra kontexter än den övriga gravkeramiken – d.v.s. stensättningar istället för skelett- och urnegravar. En självklar följdfråga 76 är om detta har kronologiska eller sociala orsaker. Torbjörn Brorsson har visat att alla skånska gravkärl med hank dateras till tiden före 500-talet e. Kr. (Brorsson 1995 s. 35). Om detta är en iakttagelse som är kronologiskt relevant eller om den beror på ett sviktande underlagsmaterial är inte helt lätt att avgöra. Det mesta talar dock för att de två kärlen från stensättning II ska dateras till yngre romersk järnålder eller folkvandringstid. Ett intressant samband är att stensättning II också innehöll en gravgömma som daterats till sen folkvandringstid-tidig vendeltid (A 1036b). Det är den yngsta konstaterade graven på gravfältet (se Gravfältets kronologi och struktur). Vi får anledning att återkomma till dessa funderingar längre fram. Övriga, ej bestämbara kärl Det påträffades en mängd ytterligare keramikfragment, inte minst från stensättningarna, vid undersökningen. Merparten av detta material är dock så pass fragmenterat att det inte lämpar sig för noggrannare grupp- och typindelningar. Ett par fynd förtjänar dock en noggrannare beskrivning, eftersom de har tydligt daterande drag. Det första är en anmärkningsvärd keramikkoncentration i den nordvästra delen av stensättning VI, har tolkats som en förstörd urnegrav alternativt urnebrandgrop. Det rör det sig om en ansamling skärvor från ett kärl med förtjockad och facetterad mynning med en trolig datering till yngre förromersk–äldre romersk järnålder. Det andra är fyra bitar meanderornerad keramik 77 som påträffades i A 610, som utgör en pendang i norra delen av graven A 611. Inget av ovannämnda kärl gick att rekonstruera. Kommentarer kring kärlindelning och funktion Det är svårt att hitta en riktigt bra balans mellan kronologi och funktion när det gäller det keramiska materialet. Man kan lätt se att det finns stora formmässiga likheter t.ex. mellan vaser av typ 29, mellanstora kärl av typ 43 och bägare av typ 6B i Istabymaterialet (fig. 36, 39 och 40). De är alla fyrledade kärl med en tydlig avsats mellan skuldra och hals, vilket ger kärlen ett särskilt markerat halsparti. Den stora likheten i utförandet, i form av kombinationen av likadana formelement, visar att de ingår i samma hantverkstradition och att de ligger nära varandra i tid. De uppenbara skillnaderna mellan dem är vissa drag i proportionerna och framför allt kärlens höjd. Det tyder på att kärlen i fråga har haft olika användningsområden, men detta måste noga skiljas från de kronologiska kriterierna. De kronologiska kriterierna, huvudsakligen i form av kombinationer av olika form- och dekorelement, har berörts ingående vad det gäller Istabykeramiken. Den indelning av materialet som man kan göra baserat på storleks- och proportionsförhållandena vittnar istället om att de olika kärlgrupperna har haft olika användningsområden utifrån ett funktionellt perspektiv. Detta är en gammal iakttagelse (se t.ex. Stråhle 1873 s. 14ff och där anförd litteratur), men det är trots allt ganska ovanligt att det funktionella perspektivet har kommit i arkeologernas fokus. Detta gäller i synnerhet massmaterialet i form av keramik från boplatser. Kirsten Juhl är mycket kritisk till den totala dominansen av ett kronologiskt perspektiv inom keramikforskningen i dansk arkeologi. The different systems of classification are […] developed almost solely with emphasis on the chronological significance. One is often left with the impression that chronology is the only important factor behind all variation in an archaeological, ceramic material. (Juhl 1995 s. 7). Juhl har i en metodisk studie gått igenom ett väl sammanhållet material från fyra nedbrända gårdar från äldre romersk järnålder, vid Ginderup, i Thy på nordvästra Jylland. Utifrån en komplicerad, matematisk principalkomponentanalys funktionsindelar Juhl drygt 120 kärl i fem huvudgrupper bestående av tolv olika undergrupper (A – M). De fem huvudgrupperna motsvarar: 1. Förvaringskärl (för torra livsmedel resp. vätska); 2. Multifunktionella kärl (för kortvarig förvaring, transport och servering av vätska); 3. Kokkärl; 4. Andra beredningskärl, serveringskärl och individuella mat- och dryckeskärl; 5. Andra kärl (Kärl för temporär eller extremt kortvarig förvaring, förvaringskärl för små mängder av värdefulla substanser). Dessa grupper har en hel del gemensamt med de sju huvudgrupper som Bech identifierade typologiskt i Slusegårdsmaterialet, men det finns också en del uppenbara skillnader. Skillnaderna har framför allt att göra med att det rör sig om material från två geografiskt åtskilda områden med olika keramiska traditioner, men de har givetvis också till en del att göra med de båda forskarnas skilda utgångspunkter för sina respektive indelningar. Juhl reserverar sig inledningsvis i sitt arbete med att en strikt funktionsindelning kanske inte alltid kan tillämpas. Det kan ju finnas kärl i ett hushåll som kan ha tillverkats för helt andra ändamål än de som är funktionellt betingade av hushållsändamål, exempelvis gravkeramik. Mot detta talar att det är välkänt att den keramik som påträffas i gravar från äldre romersk järnålder i Danmark kommer ur det samtida beståndet av hushållskeramik. Trots det representerar gravkeramiken ett separat problemkomplex, eftersom det är helt andra parametrar som ligger bakom urvalet av dessa kärl (a.a. s. 24). Att det är andra parametrar som styrt valet av gravkeramik kan jag hålla med om. Det är sannolikt en begränsad andel av hushållens keramikbestånd som varit attraktivt att använda vid begravningar. Inte minst för att olika kategorier av kärl hade olika funktion, gav skilda associationer och att gravsederna var förknippade med andra typer av ritualiserat beteende som involverade användning av t.ex. dryckesserviser (se nedan). Samtidigt finns det inga klara belägg för att kärl skulle ha tillverkats enkom för att användas vid begravningar. Den så kallade finkeramiken – d.v.s. kärl med tunt, polerat gods och ofta svartbränd yta – som främst förknippas med romersk järnålder, påträffas även i boplatsmaterial. Exempelvis kan vi nämna att fotbägare av samma typer som i Istabygravarna har påträffats på boplatser från yngre förromersk järnålder och äldre romersk järnålder i Vä, Hötofta och Näsum i Skåne (Stjernquist 1951, 1998, Höst 2006). Vaser av typer som är vanligt förekommande i gravar har påträffats exempelvis i boplatslager på centralplatsen Vä (Stjernquist 1951 s. 63) och finkeramik som en samlad enhet utgör en relativt stor andel av den totala mängden keramiken från boplatslagrena i Uppåkra (Dahlström 1999). Detta är extremt tydligt i det så kallade templet, där keramiken domineras stort av polerad finkeramik (Larsson & Lenntorp 2004). Torbjörn Brorsson har nyligen presenterat en hypotes som går ut på att den polerade finkeramiken kanske framställdes på centralplatserna och distribuerades ut till de kringliggande byarna och gårdarna (Brorsson 2009 s. 24). Det har också påtalats att det finns en påtaglig likhet i form- och ornamentik på en del av kärlen från boplatsen Klörup och en del av kärlen på gravfältet Albäcksbacken (Bergenstråhle & Stilborg 2002 s. 589). Detta är några tydliga exempel på att det är ett urval av hushållskeramiken som hamnar i gravarna. Till sist vill jag också nämna att meanderornerad finkeramik påträffats på en boplats vid Ruuthsbo, vid Ystad (Stjernquist 1955 s. 106). Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Poängen är att samma grupper och typer av keramik som påträffas i gravarna också utgör en del av det förbrukade keramikbestånd som återfinns i mer eller mindre fragmenterat tillstånd på samtida boplatser. Gravkeramiken har använts i levande livet och att döma av de funktionsbestämningar som har gjorts av Juhl, så kan vi konstatera att det framför allt var kärl som hade med dryck och vätska att göra som fick följa de döda i gravarna. I detta kan man naturligtvis lägga in en tolkning om dryckesceremonier och gästabud, deras betydelse i romersk järnålder och anammandet och hybridiseringen av romerska föremål i germanernas kultur. Detta har diskuterats ingående av Fredrik Ekengren (2009). För att ytterligare nyansera diskussionen här kan jag tillägga att det även finns andra exempel på finkeramikens speciella status. På en boplats vid Hyllie i Malmö, från förromersk och romersk järnålder, har det deponerats ovanligt stora mängder finkeramik tillsammans med osedvanligt många järnföremål av hög kvalitet i några av groparna på platsen. Detta har lett till tolkningen att det rört sig om rituella depositioner (Friman 2008 s.118f, 132ff). Jag får anledning att återkomma till dessa resonemang längre fram (se Istaby i en Sydskandinavisk kontext). En viktig iakttagelse som rör datering av keramik i gravar är att kärlen till övervägande del hamnat där relativt kort tid efter tillverkningen. Detta grundar jag på det resonemang som förts ovan om att keramiken i gravarna är ett urval av de kärl som funnits i hushållen, de skavanker och bruksspår som finns på många kärl från skelettgravar (Henriksen 2009 s. 237f, Oldenburger 2009 s. 82, Stilborg 2009 s. 250ff) och på etnoarkeologiska jämförelser som visar 78 att hushållskärlen haft en livslängd på mellan 1 – 12 år. Generellt sett är det de stora kok- och förvaringskärlen som haft längst livslängd och de mindre dryckeskärlen som haft kortast livslängd (Orton m.fl. 1993 s. 207f). Detta ser jag som en stark indikation på att kärlen som regel hamnat i gravarna inom en ganska kort tidsrymd efter att de tillverkats – oavsett om man valde ut kärl ur hushållskeramiken inför en begravning eller om vissa kärl tillverkades enkom för det ändamålet. En del av de grupperingar vi kan se i Istabyoch Slusegårdsmaterialen är typologiskt sett mycket distinkta. Kärlens användningsområden inom grupperna koppar, bägare, vaser, kannor och stora förvaringskärl har dessutom en tydlig funktionstillhörighet i hushållen, som vi kan enkelt kan återfinna hos Juhl (aa s. 28ff, 84ff), trots att det föreligger ganska stora regionala skillnader i de mer detaljerade form- och ornamentiktraditionerna mellan dessa områden (Jylland, Bornholm och Blekinge). För de andra grupperna är sambandet mellan form och funktion inte lika självklart. Det kan vi se både hos Bech och i denna studie. De kärl som Bech benämner mellanstora kärl och hankkärl, där de mellanstora kärlen i Istaby även delats upp i skålar, faller närmast inom tre olika funktionsgrupper hos Juhl; nämligen kärl för kortvarig förvaring (C), kärl för temporär eller extremt kortvarig förvaring (F, G) och kokkärl (E). Möjligen skulle man kunna lägga in en eller två av Istabyskålarna i Juhls berednings- och matkärl (I). Förmodligen består heterogeniteten mel79 lan en del av kärlen i dessa grupper, och en del av svårigheterna med att enkelt inordna kärl från dessa typologiska/kronologiska grupper i funktionsgrupper, på att åtminstone en del av dem har haft flera funktioner (jfr termen ”Multifunctional vessels”, Juhl 1995 s. 90f, även om hon främst använder den för en typ av vätskebehållare). En annan viktig fråga att klargöra för att kunna göra de två olika typindelningarna hos Bech och Juhl jämförbara är exempelvis om det över huvud taget är relevant att särskilja kärl med respektive utan hankar. En sådan distinktion får inte stöd av Juhl i Ginderupmaterialet, medan den utgör en viktig grund i Bechs indelning av Slusegårdsmaterialet (Juhl 1995 s. 84ff, Bech 1996 s. 43ff). Det verkar enligt min mening högst troligt att hankar ofta haft just en funktionell betydelse. Men samtidigt kan man naturligtvis inte utesluta att det funnits kärl av samma form, tillverkade för samma ändamål, både med och utan hank/ar. Det finns en uppsjö avvägningar som gör kombinationer av funktion och kronologi i det keramiska materialet besvärliga i en del fall. Detta visar att det fortfarande finns en besvärande diskrepans mellan de typologiska och funktionella indelningar som jag har studerat för att utarbeta en metodik vid analyserandet av Istabykeramiken. Det återstår ännu att utarbeta en metodik som kan överbrygga denna klyfta bättre. Meanderornamentiken Utmärkande för keramikmaterialet från Istabygravfältet är att det innehåller ett stort antal meanderornerade kärl. Men innan vi tittar närmare på Istabykärlens ornamentik ska vi först göra en kort odyssé i den rätlinjiga meanderornamentikens bakgrund och variation. Meanderornamentik går ursprungligen sannolikt tillbaka på spiralornamentik och så kallade löpandehundspiraler i östra Medelhavsområdet. I germanskt område på kontinenten är den geometriska meanderornamentiken en stilart som med största sannolikhet anammats som resultat av kontakter med grekiskt och romerskt område under Hallstatt- och Lateneperioderna (Kunkel 1925, Scheltema 1926, Stjernquist 1955). I konsthistoriska och arkitektoniska sammanhang kallas den geometriska meanderornamentiken ofta à la grecque eller alagreck. Som dekor på keramik i det germanska området förekommer olika typer av rätlinjig meanderornamentik i ett geografiskt område från Elbeområdet och Danmark i väster till Weichselområdet i Polen i öster. Enstaka förekomster finns i Norge, Väster- och Östergötland samt Öland (Stenberger 1933 s. 28ff). Meanderornamentik av i huvudsak två olika dekortekniker finns i två skilda områden på kontinenten. Det var Gustaf Kossinna som skilde ut dessa två olika traditioner, som han sedan kopplade till olika stammar och stamförbund som finns omnämnda i de äldsta skrifter som berör förhållanden i det germanska området. Grovt sett skiljs dessa traditioner un- gefär längs med floden Oder i en västgermansk, med punktornerade meandermönster, och en östgermansk, med streckornerade meandermönster (t.ex. Kossinna 1921, 1928 och 1941). Den skarpa gränsen Kossinna drog mellan de båda ornamentikstilarna, och framför allt att han tolkade ornamentiken i rent etniska termer, har ifrågasatts av senare forskare (se Stjernquist 1955 s. 105f och där anförd litteratur). Det förekommer stora variationer i hur de geometriska dekorslingorna utformas och hur de kombineras med andra dekortyper, som t.ex. enkla linjer, punkter, olika vinkel- och zickzackmönster och hakkors. Det sedan andra världskriget förhatliga hakkorset är för övrigt en form som utvecklats från överlappande meanderslingor. Ornamentiken kan grovt indelas i klassisk meander, löpande hund, komplex meander, hakkorsmeander och vad jag skulle vilja kalla t-formad meander (fig. 42). Dessa kan i sin tur vara kombinerade med andra ornamentikmotiv. Tekniskt sett är meanderornamentiken utförd med antingen linjer och streck, linjer och punkter eller andra intryck, enbart linjer eller enbart punkter. Grovt sett kan man säga att i det material jag har använt som jämförelse med Istabymaterialet, förekommer meanderornamentik utförd med linjer och streck i östra Tyskland, Polen och Jylland, på Fyn, på Själland, i Skåne, Blekinge och på Öland, medan denna och alla övriga varianter förekommer i Pommern. Kronologiskt sett hör de olika meandermönsterna främst hemma i äldre romersk järnålder, men motivet finns representerat både i en del tidigare och senare exempel. Meanderornamentik förekommer på det hela taget relativt sporadiskt i södra Sverige och östra Danmark, medan den är betydligt vanligare på Jylland och i delar av Tyskland och Polen (Kossinna 1921, Stenberger 1933, Albrectsen 1956 s. 209, Stjernquist 1955, Brøndsted 1960 s. 164ff, Björkquist & Persson 1979, Liversage 1980, Høj 1984, Eggers & Stary 2001). Enstaka meanderornerade kärl finns, som tidigare nämnts, i Norge samt i Väster- och Östergötland (Stenberger 1933 s. 28ff), medan de saknas helt i Mälardalen (Eriksson 2009 s. 151). Den teknik som kännetecknar Istabykärlen är relativt grunt ristade dubbla linjer av t-formad meander. Ytan mellan linjerna är fylld med korta snedställda streck (fig. 43, 44). Ett specifikt drag för Istaby är ett par kärl som är försedda med en slags falsk meander där översta respektive understa linjen i ”meanderslingan” är heldragen (vaserna från A 632 och 903). En förenkling som gör att lite av mönstrets elegans går förlorad. Med Kossinnas förenklade utbredningsbild hör Istabykärlen hemma i en östgermansk tradition, men det går numera att konstatera att meanderornamentik i likadan eller liknande teknik finns åtminstone även i Pommern, i Jylland, på Själland och på Öland (se litteraturhänvisningar ovan). Kossinna placerade denna specifika typ av ornamentik i huvudsakligen i sen förromersk järnålder medan Høj placerade den huvudsakligen i första århundradet – B1 (Kossinna 1941 Fig. 42. De fem grundläggande meanderstilarna. Uppifrån räknat klassisk meander, löpande hund, komplex meander, hakkorsmeander och t-formad meander. 80 Fig. 43. Meanderornerat kärl från A 920. s. 188ff, Høj 1984 s. 164ff). Det finns uppenbart mycket kvar att göra för att placera variationer i meanderornamentiken både i tid och rum. Meanderornamentiken i Istaby förekommer på sju intakta kärl påträffade in situ i sju olika skelettgravar (A 15, 20, 632, 799, 800, 903 och 920; se genomgången av kärltyper samt katalogdel för närmare beskrivningar av kärlformer m.m.) och minst ett fragmentariskt kärl i form av enstaka skärvor i en pendang till en skelettgrav (fyra fragment av ett meanderornerat kärl påträffades i A 610, del av A 611). De sistnämnda kan naturligtvis också härrör från 81 en dåligt bevarad grav, som kan ha förstörts av senare aktiviteter på platsen. Meander finns på mellanstora kärl av Bechs typ 43 (4 st – A 15, 20, 799, 920), vaser av Bechs typ 29 (2 st – A 800, 903) samt det svårplacerade kärlet från A 632, som har likheter med båda de andra typerna. Inget av de meanderornerade kärlen förekommer i kombination med andra lerkärl. Kärlen skulle kunna karaktäriseras som serveringskärl för mat och dryck och de kan alla med rimlig säkerhet dateras till B1-B2. Dateringen av A 20 och A 632 ligger i B1 och detta i kombination med den enhetliga, strama karaktären i mean- derornamentiken på samtliga Istabykärl talar för att de alla bör ligga i B1, eller åtminstone inte särskilt mycket tidigare eller senare. Samtidigt är ornamentiken på de behandlade kärlen av lite olika karaktär i komposition och dekortekniska detaljer. Detta talar för att det är mer än en person och kanske därmed även en tidsfaktor, som ligger bakom variationen. Meanderornamentik har lyfts fram som ett typiskt drag i ornamentiken på finkeramik från Sydsverige under äldre romersk järnålder (Stilborg 2002 s. 99). Jag menar att ornamentikstilen inte är så typisk vare sig för detta område eller denna tidsperiod, som Stilborg antyder. Jämför vi med övrig gravkeramik från Skåne, Blekinge och Öland, så finns det egentligen endast ett fåtal spridda kärl som kan betecknas som meanderornerade. Det rör sig om sexton kärl, varav åtta från Istaby. Till dessa kan läggas åtminstone de ytterligare tre kärl från Väster- och Östergötland, som omnämndes av Stenberger (1933 s. 28f). De skånska kärlen utgörs till att börja med av två kärl från brandgravar på Simrisgravfältet (Stjernquist 1955 Pl. XV). Det första är en kanna med t-formad meander, utförd med linjer och punktintryck, från grav 22 som med hjälp av en fibula kan dateras till inledningen av yngre romersk järnålder, C1a (Helgesson 2002 s. 249). Det andra är en bägare från grav 26 som även den har t-formad meander, utförd med linjer och halvmånformade intryck. Formmässigt är det en bägare av Bechs typ 5, som på Slusegård dateras till yngre förromersk järnålder–äldre romersk järnålder (Bech 1996 s. 52ff). Kärlet dateras av Stjernquist till sannolikt en tidig del av äldre romersk järnålder (Stjernquist 1955 s. 36), men det kan möjligen höra hemma sent i yngre förromersk järnålder (Björk 2005 s. 215). Från en grav på gravfältet Strandvägen vid Maglarp kommer ett mellanstort eller stort förvaringskärl som har en meanderornamentik i form av löpande hund på skuldran, med inlagda hakkors i löpet (Hansen 1945 s. 53). Kärlet har dessutom vertikala fält med streck och intryck, samt vinkelband i samma teknik. Det har mycket nära paralleller i norra Tyskland, vad ornamentiken beträffar – i synnerhet i Elbeområdet, menar Stjernquist (Stjernquist 1955 s. 105f, Eggers & Stary 2001). Graven dateras med hjälp av tre fragmentariska fibulor och en skära till B2 (muntl. Helgesson). Nästa kärl är en vas från Bedinge skytteskog, Lilla Bedinge socken, som sannolikt härrör från en grav. Vasen har tydligt markerad avsats i övergången mellan skuldran och halsen, och meanderornamentik i form av löpande hund i enkla rader. Kärlet kan dateras till äldre romersk järnålder, sannolikt B2 (Stjernquist 1955 s. 75, Pl. XXX10, Björk 2005 s. 236). Slutligen finns i det skånska materialet ett kärl från en grav på Kristinebergsgravfältet, Oxie socken. Kärlet är en vas med falsk löpande hund på buk och skuldra, ett band med snedställda streck i övergången mellan skuldra och hals, samt kannelerad hals. Rudebeck och Ödman daterar kärlet till C 2 – 3, medan Stilborg daterar det till äldre romersk järnålder (Rudebeck & Ödman 2000 s. 172f, Plansch 17, Stilborg 2002 s. 102, fig. 182). Kärlet har klart ålderdomlig form som i allt väsentligt överensstämmer med vaser från period B2, även om det har en mycket vid buk, och jag menar därför att mycket talar för att dateringen snarare ligger i B2 eller tidigt i C1, än senare. Stjernquist nämner även ett meanderornerat kärlfragment från en boplatsgrop vid Ruuthsbo i Bjäresjö socken (Stjernquist 1955 s. 106). Hur många meanderornerade kärl som finns representerade i de senaste årtiondenas omfattande boplatsundersökningar är okänt. Det saknas helt enkelt bra översikter av detta material. Ser man till de katalogpresentationer som gjorts av Bengt Jacobsson och Mimmi Tegnér över det skånska materialet – och i Jacobssons fall ett mindre urval av det blekingska, småländska och halländska materialet – så saknar de mer detaljerade uppgifter om keramikmaterialets karaktär (Jacobsson 2000, Tegnér 2005). Det finns anledning att tro att även det meanderornerade materialet från boplatser är ganska litet, men det är det egentligen inget jag kan belägga med säkerhet inom ramen för denna studie. Som jämförelse till de meanderornerade kärlen från Istaby och Skåne skall jag göra en översiktlig utblick till några andra närbelägna delar av Sydskandinavien. De meanderornerade kärl som är kända från Öland utgör en liten heterogen grupp på fyra kärl. De dateras samtliga till äldre romersk järnålder. Från en skelettgrav i Folkeslunda, Långlöt socken, kommer en vas av Bechs typ 29, som har meanderslingor utförda med linjer med mellanpartiet fyllda av snedskrafferade streck, på samma sätt som Istabykärlen. Graven dateras till äldre romersk järnålder, B2 (ÖJG II, s. 275f, 331). Från Bjärby, Runsten socken, kommer ett udda kärl som närmast är en fotbägare till formen, men som är försett med ett öra. Kärlet skulle närmast kunna karaktäriseras som en fotkopp och det har nära paralleller i området kring Weichsels mynning. Kärlet har meanderdekor i form av vad jag skulle vilja beskriva som en falsk löpande hund i form av fält, avgränsade av linjer, fyllda med halvmånformade intryck. Kärlet finns i ett material som kommer från tre eller flera gravar, vars fynd blivit sammanblandade redan innan de kom in till SHM. Materialet som helhet kan dateras till äldre romersk järnålder. Samma datering gäller för det aktuella kärlet (Stenberger 1933 s. 30f, ÖJG II, s. 361, 366). Nästa kärl kommer från en skelettgrav under en stensättning i Övra Ålebäck i Gårdby socken. I likhet med kärlet från Bjärby så kan det närmast beskrivas som en bägare, eller en fotbägare, eftersom det har antydan till fot. Trots det är det försett med en hank, som snarast förknippar det med koppar och hankkärl. Kärlet har meanderdekor som påminner starkt om den på det ovannämnda kärlet, fast den falska löpande hunden är här så pass urvattnad att den inte längre har mycket kvar av meanderornamen82 tikens idé, med sammanhängande, löpande slingor, utan närmar sig en allmänt geometrisk dekor. Kärlet dateras till äldre romersk järnålder (ÖJG II, s. 432, 458). Det sista av de öländska kärlen kommer från en skelettgrav under en rektangulär stensättning i Stora Dalby i Kastlösa socken. Graven innehöll ett eneggat svärd, en kniv och ett meanderornerat lerkärl. Kärlet kan klassificeras som en vas av typ 29, trots att det är förhållandevis lågt och har en vid buk. Det har en t-formad meander utmed skuldran och buken, och meanderslingan är utförd med inristade linjer och mellanpartiet är fyllt av snedskrafferade streck. Graven och kärlet dateras till äldre romersk järnålder (ÖJG III, s. 166f). Stenberger menade att kärlet har den östliga meandergruppens karaktär och att det inte föreligger något tvivel om att det blivit importerat från trakterna kring Weichsel och Oder (Stenberger 1933 s. 29). Från Själland redovisar David Liversage ett stort, vidbukigt kärl med fot, som har t-formad meander. Kärlet kommer från en brandgrav i en hög på Sværtebæksbakken, Dråby sogn, och graven dateras till yngre förromersk järnålder (Liversage 1980 s. 40, Pl. 50). Från boplatserna Hørup och Hemshøjgård presenteras ett kärl med t-formad meander respektive två kärl med löpande hund. Alla tre daterade till äldre romersk järnålder (aa Pl. 30 och 35). Det har säkert hittats fler meanderornerade kärl på Själland sedan 1980, men det material som presenterades av Liversage ger ändå en fingervisning om att 83 det inte är en särskilt vanlig ornamentik på de själlandska kärlen. Detsamma gäller för Fyn där Erling Albrectsen redovisat att det hittats fem kärl från äldre romersk järnålder med denna ornamentik fram till 1956 (Albrectsen 1956 s. 209f). Som ytterligare en jämförelse redovisar Bech endast ett meanderornerat kärl från det stora Slusegårdsgravfältet på Bornholm. Det är en bägare av typ 6A från grav 912b, som dateras till äldre romersk järnålder. Kärlet har en t-formad meander som är snarlik den på kärlet från grav 26 i Simris (se ovan samt Bech 1996 s. 54f, fig. 38d). Fyn, Själland, Bornholm och Sydsverige tycks alltså vara i periferin för meanderornamentikens utbredning under äldre järnåldern. Den geometriska meanderornamentiken har en lång livslängd, kanske runt 250 år, med en klar tyngdpunkt i äldre romersk järnålder. Trots det blir den aldrig särkilt vanlig eller allmänt förekommande i Sydsverige, om vi ser till publicerat material från såväl gravar som boplatser. Den specifika ornamentikens innebörd – det vill säga dess symbolik i dåtiden – är naturligtvis mycket svår att närma sig en förståelse av. Det verkar dock som om att den varit förbehållen kärl avsedda för ett visst ändamål och/eller en viss grupp människor. I Istaby är de meanderornerade kärlen alla av hantverksmässigt hög klass. Dessutom förekommer de i gravar som har relativt många gravgåvor, med AOT-värden mellan 4 – 8, vilket är höga tal för äldre romersk järnålder i Skåne (Björk 2005 s. 104f). Två av dessa är vapengravar. Det går inte att blunda för att de meanderornerade kärlen ansågs fina även i sin samtid. Tillsammans med de övriga föremål som lagts ned i dessa gravar andas de välstånd och anseende. Var de meanderornerade kärlen kommer från är betydligt svårare att leda i bevis. Berta Stjernquist resonerade givetvis även kring denna fråga med utgångspunkt från den meanderornerade skånska keramiken: This material from Scania […] shows, despite its small quantity, certain characteristics which prevent its inclusion in a system whereby different forms of meander decoration arose in separate areas as a result of ethnic differences. The material is, moreover, sufficiently extensive to indicate beyond doubt a local manufacture in which an individualistic form of the meander style came to be employed. The affinities between the Scanian meander vessels and comparable ceramics in surrounding regions are such as to be most reasonably explained as resulting from contact with the tribal communities in those regions. It is impossible to derive from them any indication of ethnic identity (Stjernquist 1955 s. 106). Generellt sett tycks detta fortfarande äga sin giltighet. I ett socialt perspektiv är frågan om inte ett material som är så avvikande stort och enhetligt som det i Istaby, med avseende på den blygsamma förekomsten av meanderornamentik i övriga Sydsverige, ändå måste tolkas i termer av en direkt kontakt med kontinenten. Någon form av handelsförbindelser, släktskap eller annan allians med en grupp/stam i nuvarande östra Tyskland–Polen har rimligen legat bakom den osedvanligt påtagliga införseln eller produktionen av meanderornerad keramik just i Istaby. Materialet framstår som en isolerad företeelse i dagens Sydsverige, där det annars endast förekommer enstaka, isolerade, meanderornerade kärl. Fig. 44. Ett av de meanderornerade kärlen från Istaby, från grav A 800. 84 Istabykeramiken summeras Kermikbeståndet från Istabygravfältet uppvisar en mycket stor variationsrikedom. Trots att det är ett relativt litet material, jämfört med de från riktigt stora gravfält, uppvisar det en mångfald av kärltyper. Har detta kronologiska eller sociala orsaker? En riktigt finupplöst kronologisk indelning av Istabykeramiken är i dagsläget en omöjlig uppgift. Dateringarna visar dock att materialet nästan helt och hållet hör hemma i B1-B2, baserat både på keramiken och andra föremål. Detta får ytterligare stöd av ett par förhållanden som inte berörts tidigare. Det skall noteras att gravarna från yngre förromersk och B1 på Slusegårdsgravfältet endast innehåller bägare, inga ytterligare lerkärl (Bech 1996 s. 13). Detta antyder i förlängningen att Istaby A 20, som bl.a. innehöll ett meanderornerat, mellanstort kärl kanske snarare skall dateras till B2 än B1, trots att övriga föremål pekar åt B1. Är det så att vi har en tyngdpunkt i tidig B2? I detta sammanhang ska också noteras att skelettgravarna i Istaby innehåller få kärl. Det är inget direkt daterande i sig, men den totala avsaknaden av skelettgravar med tre eller flera kärl understryker ändå att vi inte är inne i yngre romartid. I viss mån är det svårt att säga vad som beror på kronologiska skillnader och vad som är lokalt/regionalt betingat när det gäller den stora variationsrikedomen i Istabymaterialet. Det är troligt att det finns både kronologiska och sociala orsaker bakom variationen och det krävs en systematisk genomgång av många fler gravar och 85 fyndsammansättningar för att nå längre än vad som har varit möjligt i detta arbete. En viktig källkritisk brasklapp till den genomgång som gjorts av keramiken är också att de olika drag den uppvisar inte har förankrats bakåt eller framåt i tiden i någon större utsträckning. Detta beror till största delen på detta arbetes karaktär av monografi över gravfältet, som inneburit att den keramiska studien fått anpassas till uppgiften och den tid som stått till buds. En viktig utgångspunkt för dateringen av Istabykeramiken är övrigt fyndmaterial från gravarna. I synnerhet de väldaterade vapen- och fibulagravarna ger oss en möjlighet att göra en tydligare kronologisk inramning av keramiken (A 20, 244, 250, 611, 632, 920 m.fl.). Trots likheterna mellan keramiken från Istaby med såväl den skånska, bornholmska och öländska, så står Istabykeramiken tydligt ut som en självständig grupp. Kanske även mot keramiken i resten av Blekinge: The relatively meagre material from Blekinge is apparently related exclusively to the ceramic styles of Öland and Gotland. In several cases the pottery is decorated in typical Gotlandic style with various kinds of stamps, and we may for example mention a find from Kasa kulle, Hjortsberga parish containing stamp-ornamented vessels. The absence of any apparent connection with the material from Scania is striking; Blekinge in this respect seems to be related to Öland-Gotland rather than Scania (Stjernquist 1955 s. 101f). Istabykeramiken tycks å andra sidan vara väldigt nära relaterad till den skånska och bornholm- ska, snarare än den öländska, med det mycket väsentliga undantaget i form av meanderornamentiken. Meanderornamentiken är Istabys signum och den pekar snarare ned mot södra Östersjökusten. Den har också tolkats som uttryck för en nära kontakt med detta område. För att summera iakttagelserna kring den äldre romerska järnålderns keramik kan vi konstatera att de viktigaste dragen egentligen redan lyftes fram av Berta Stjernquist. Ur hennes och senare forskares arbeten kan det isoleras väsentliga form- och dekorelement som går att fixera till vissa tidsintervaller. Framför allt kombinationen mellan några av form-, ytbehandlings- och dekorelementen, går att fixera till kortare tidsintervaller, vilket gör dem särskilt kronologiskt intressanta. De viktigaste elementen för den äldre romerska järnåldern är kombinationer av facetteringen av mynningskanten, polering av ytan, höghalsade kärl, förekomst av avsats mellan skuldran och halsen samt dekor i form av vinkelband och meanderornamentik. Enligt min mening ligger den största potentialen för att beskriva den keramiska utvecklingen ur en kronologisk synvinkel i att systematiskt datera så många kärl som möjligt för att upprätta en bättre, mer systematisk kronologi än vad som finns idag. Jag menar att både den regionala och den lokala keramiska typologin och kronologin kan förfinas åtskilligt och att förutsättningarna för detta är goda. E tt gravfält av den storlek som Istaby ger många möjligheter till fördjupning och tolkning av materialet. För att diskutera dem krävs först en samlad belysning av gravfältets kronologi och struktur. Därefter följer resonemang kring olika aspekter av tolkningen av gravfältet som helhet och de enskilda gravarna. komst, tyngdpunkt och avslutning i kronologiska termer. I de resonemang som förs är det naturligtvis viktigt att hela tiden ha i minnet att vi ännu inte vet exakt hur stort gravfältet är eller hur många gravar som finns/funnits på platsen. Gravfältets kronologi och struktur Med hjälp av de enskilda dateringarna av gravarna, som presenterats i föregående avsnitt, visas gravarnas relativa kronologi i block i fig. 45. Merparten av gravarna tillhör yngre förromersk järnålder och äldre romersk järnålder. Det är en tydlig samstämmighet mellan dateringarna av skelettgravarna och brandgravarna. De kronologiska och rumsliga förhållandena på gravfältet har i det föregående berörts i flera enskilda detaljer, men nu är det dags att konsekvent analysera dessa aspekter av materialet. För att kunna diskutera rumsliga och så småningom sociala strukturer, är det en förutsättning att börja med att samlat reda ut gravfältets upp- Varaktighet och kronologisk tyngdpunkt Perspektiv & tolkningar Tony Björk Fig. 45. Dateringsintervaller för Istabygravarna. 86 Gravnr Gravtyp Dateringsunderlag Datering Gravnr Gravtyp Dateringsunderlag Datering A 15 Skelett Skära, keramik YFR-B1 A 759 Skelett Keramik (B1) B2 A 42 Brandgrop 14 C (LuS 6574) YFR-B1 A 244 Urnegrav Keramik B2 A 553 Brandlager 14 C (LuS 6989) YFR-B1 A 250 Skelett Fibulor, dräktnål m.m. B2 A 651 Skelett Keramik YFR-B1 A 611 Skelett Svärd, keramik B2 A 799 Skelett Skära, keramik YFR-B1 A 886 Brandgrop - (yngre än A 920) B2 el. senare A 800 Skelett Skära, keramik YFR-B1 A 1045 Skelett Keramik B2 (?) A 715 Skelett Keramik YFR-B1 A 21 Skelett - B? A 613 Skelett Keramik YFR-B A 26 Skelett Stratigrafiskt äldre än bplanl. (ev. BRÅ?) B? A 956 Skelett Keramik YFR-B A 198 Skelett Järnföremål B? A 840 Skelett Keramik (YFR) B A 251 Skelett - B? A 20 Skelett Vapen B1 A 252 Skelett Skålgropssten B? A 632 Skelett Läderkniv, keramik, 14C (LuS 6992) B1 A 300 Skelett - (yngre än A 301) B? A 903 Skelett Svärd, keramik B1 A 301 Skelett - B? A 920 Skelett Skära, keramik B1 A 325 Skelett - B? A 642 Skelett Läderkniv, keramik B1-tidig B2 A 331 Skelett? Sek.deponerad ker. B? A 560 Skelett Keramik samt stratigrafi (yngre än A 642) B1-tidig B2 (?) A 348 Skelett - B? A 945 Skelett Keramik B1 (B2) A 353 Skelett - B? A 979 Skelett - (yngre än Stens. V) B1 el. senare A 546 Skelett - B? A 16 Skelett Keramik B1-B2 A 596 Skelett - B? A 140a Skelett Keramik B1-B2 A 612 Skelett - B? A 140b Skelett Keramik, flåkniv (yngre än A 140a) B1-B2 A 619 Skelett - B? A 550 Skelett? Keramik B1-B2 A 625 Skelett - B? A 561 Urnegrav 14 B1-B2 A 635:2 Skelett - B? C (LuS 6991) A 575 Urnebr.grop Keramik B1-B2 (?) A 701 Skelett Hartstätningsring B? A 614 Skelett Keramik, flåkniv B1-B2 A 723 Skelett - B? A 760 Skelett Keramik B1-B2 A 748 Skelett - B? A 946 Skelett Keramik B1-B2 A 850 Skelett - B? A 960 Skelett Keramik B1-B2 (?) A 858 Skelett - B? A 1013 Skelett Skära, keramik, flåkniv B1-B2 A 973 Skelett - B? A 1038 Skelett Järnföremål B1-B2 A 974 Skelett - B? A 636 Skelett Keramik sen B1-B2 A 1000 Skelett - (yngre än A 1001) B? A 56 Skelett Keramik (B1) B2 A 1001 Skelett - B? Fig. 46. Gruppering av gravarnas datering. Enskilda gravars datering utifrån fynd och/ eller 14C-analys 87 Gravnr Gravtyp Dateringsunderlag Datering A 1002 Skelett - B? A 1003 Skelett - (yngre än A 1002) B? A 1017 Skelett - B? A 557 Brandgrop Järnföremål ÄJ A 719 Brandgrop Järnföremål, hartst.ring ÄJ A 1036c Brandlager Kniv och syl ÄJ? A 1036a Brandlager Keramik (14C LuS 6993) YR-FV FV-VEN A 1036b Brandlager Fibula A 55 Brandgrop Strat. relation till A 54 FV-VEN A 69 Brandgrop - - A 70 Brandgrav? - - A 72 Brandgrav? - - A 73 Brandgrav? - - A 112 Brandgrop - - A 333 Brandgrav? - - A 476 Brandgrop - - A 660 Brandgrop - - A 698 Brandgrav? - - A 747 Brandgrop - - A 769 Brandgrop? - - A 861 Brandgrop? - - A 961 Brandgrav? - - A 61 Grav? - - A 369 Grav? - - A 942 Grav? - - Utifrån 14C-dateringarna vet vi att de tidigaste gravarna på gravfältet härrör från omkring vår tideräknings början. Det gäller brandlagret under Stensättning VI, brandgropen A 42 och härden under skelettgraven A 632 (fig. 46). Fyndmaterialet motsäger inte dessa dateringar. Stensättning III, V, VI och VII innehåller alla centrala skelettgravar av ålderdomlig karaktär, som på goda grunder kan dateras till B1. Övriga skelettgravar dateras inom B1 och B2.1 Gravfältets kronologiska tyngdpunkt ligger tveklöst i äldre romersk järnålder. Detta styrks även av de föremål som hittades utan säker gravkontext, men som kan förmodas härröra från gravar. Det rör sig bl.a. om järnfibulan från Stensättning III-IV, med en datering till B2 (se Dräkt- och smyckesrelaterat). Den hitre gränsen för gravfältets användning är däremot svårare att tidfästa exakt. Några artefakter visar att Istabygravfältet har en större komplexitet och yngre inslag än det intryck man får i första skedet. Ett möjligt sköldhandtag och några fragment av en sköldbuckla från stensättning III antyder en grav med en datering till yngre romersk järnålder. Föremålens fragmentariska skick gör dock en bestämning något osäker. Utan att alltför mycket föregripa 1 Här bortses från de skelettgravar som inte innehöll gravgåvor. Alla daterbara skelettgravar tillhör tidsavsnittet yngre förromersk och äldre romersk järnålder (utom A 26 som stratigrafiskt kan vara äldre än yngre bronsålder). De fyndtomma skelettgravarna hör således troligen hemma i yngre förromersk–äldre romersk järnålder. 88 nästa avsnitt så kan det konstateras att stensättning I, II och IV sannolikt hör hemma i folkvandringstid-vendeltid. Dessa monument saknar centralgravar och stensättning I och IV överlappar dessutom stensättning III. Den yngsta graven på gravfältet representeras av ett brandlager med brända ben och en rund plattfibula i stensättning II. Fibulan har en datering till sen folkvandringstid. I årtal räknat hamnar vi kring 520–550 e. Kr (A 1036b, se utförligare resonemang om dateringen i föregående kapitel). Fragment av två hankkärl i stensättning II har en trolig datering inom perioden yngre romersk järnålder–tidig vendeltid. Det finns inget i det spridda fyndmaterialet från övriga, helt eller delvis sönderplöjda stensättningar, som tyder på en yngre datering av gravfältets slutfas. Ett fynd av ett fragmentariskt djurhuvudformat bleck från någon slags beslag är det enda ytterligare fynd som hör hemma i samma tid, eller möjligen aningen senare, som inte har en solklar koppling till boplatsrelaterade anläggningar på platsen (A 54, se Rest sten och Dräkt- och smyckesrelaterat). Två 14C-dateringar avviker från de övriga. Den ena utgörs av brandgraven A 557 som fått en datering till bronsålderns period III–IV (cal. 1 sigma 1195–1015 BC). Den andra utgörs av brandlagret i den centrala delen av stensättning II (A 1036), som fått en datering till tidigmedeltid-högmedeltid (cal. 1 sigma, 1045–1215 AD). För båda dessa anläggningar förväntades dateringar till järnåldern. Graven 557 kan utifrån fyndsammansättningen dateras till järnåldern. 89 Det är också troligt att även A 1036 faktiskt hör hemma i denna tid. Det bedöms som troligt att dessa båda anläggningar kontaminerats med äldre respektive yngre material, som ett resultat av sekundärdeposition på grund av upprepat grävande på platsen, respektive senare aktiviteter, kanske odlingsaktiviteter. Den rikliga förekomsten av framför allt äldre boplatsrelaterade anläggningar på platsen gör dateringen av gravarna med hjälp av 14C-analyser lite besvärlig. Merparten av boplatslämningarna hör hemma i bronsålder-äldre förromersk järnålder och omfattningen av dessa lämningar innebär en inte ringa inblandning av t.ex. flinta, keramik och träkol i fyllningarna till i stort sett alla de gravar som undersöktes. På grund av detta, i kombination med de två provernas uppenbart orimliga 14C-värden, har de inte tagits med i fig. 46 eller i resonemangen kring gravfältets kronologiska ram. Resterande fyra 14C-dateringar ligger med ett sigmas noggrannhet i ett spann mellan 95 BC till 130 AD, vilket är lite tidigare än vad fynden antyder (ca 50 BC–160 AD). Ett källkritiskt förhållande som kan förklara diskrepansen är att träkolens egenålder kan påverka så att resultaten blir lite äldre än de faktiska händelser vi försöker tidfästa. Genom den redovisning och datering av gravar och gravgåvor som föreligger går det att se att Istabygravfältet varit i intensivt bruk åtminstone från omkring vår tideräknings början till slutet av äldre romersk järnålder. Det vill säga under en tidsperiod av ca 150 år. En lite djärvare estimering, baserad på en sammanvägning av fyndmaterial och 14C-analyser är att gravfältet etableras under loppet av yngre förromersk järnålder och används till övergången mellan äldre och yngre romersk järnålder. I absoluta årtal innebär detta från ca 50 f. Kr. till ca 150 e. Kr, vilket innebär en tidsrymd av maximalt 220 år. Därefter bleknar användandet av gravfältet. Om det helt slutar användas är oklart, men begravningar återupptas i vart fall som senast under folkvandringstid. Den korta varaktigheten i gravfältets huvudfas gör att det är vissa problem med att se hur gravfältet förändras under denna tid. Detta beror framför allt på att det är svårt att få en finare upplösning i dateringarna än till yngre förromersk järnålder och/eller äldre romersk järnålder, annat än för en liten andel av gravarna – det vill säga de som innehåller väl daterande artefakter. Den bild vi får ter sig därför i många avseenden som statisk. Trots det finns det flera möjligheter att diskutera gravfältets kronologi och struktur utifrån den rumsliga utbredningen av olika företeelser och genom jämförelser med andra samtida gravfält i Sydskandinavien. Men låt oss lämna övriga delar av världen därhän en stund och först se närmare på de rumsliga strukturer som kan identifieras i Istaby. Gravfältets rumsliga struktur Det är tydligt att gravarna i Istaby är koncentrerade inom ett på något sätt definierat gravområde. Man sökte en rumslig anknytning till andra gravar, men i huvudsak grävdes nya gravar utan att inkräkta på äldre gravar. När detta i några fall trots allt skedde så prickades mer eller mindre exakt en äldre grav, vilket ger intryck av att den direkt fysiska anknytningen var ett medvetet val (A 140A och B, A 920 och 886, A 1001 och 1000, A 1003 och 1002). Vid val av de individuella gravplatserna undvek man antingen att inkräkta på tidigare gravar eller så sökte man den direkta fysiska kontakten. Gravarna placerades inte slumpmässigt, huller om buller, utan man tycks ha haft en klar uppfattning om dispositionen. Centralgravarna i stensättningarna är iögonfallande redan vid en snabb blick på en planritning över gravfältet (fig. 1). Centralgravarna har påfallande likartat utseende och utrustning. Grav 642 i stensättning VI kan på goda grunder dateras till B1. En 14C-analys av träkol från ett sotlager under stensättningen gav en datering till yngre förromersk III–B1, vilket antyder att grav 642 är samtida eller möjligen något yngre än själva stensättningens uppförande (cal. 1 sigma, 95 BC–50 AD). Stensättning III, V och VI innehåller samtliga centralt placerade skelettgravar (A 642, 651, 1013) och stensättningarna ligger intill varandra, men utan att inkräkta på, d.v.s. överlappa, varandra. Dessa observationer pekar indirekt på att även centralgravarna i stensättning III, V och VII hör hemma i denna period. De innehåller dessutom samma typ av gravgåvor som A 642, vilket styrker att de är uttryck för personer med likartad status och att de ligger ganska nära varandra i tid. Nästa sekvens utgörs av gravar som är yngre än den första generationen stensättningar. Nedgrävningen för skelettgraven A 979 kunde tydligt konstateras skära stenpackningen i stensättning V. I andra fall kan vi se att senare gravar har ett tydligt rumsligt samband med stensättningarna på så vis att de ligger strax innanför eller strax utanför stensättningarnas yttre gräns. De tydligaste exemplen på detta är skelettgravarna 1038 i stensättning III och 973 i stensättning IV (fig. 1 och 46). Detta talar klart för att även dessa gravar är yngre än stensättningarna. Den sista kronologiska sekvensen i gravfältets brukande utgörs av stensättning I, II och IV Dessa stensättningar innehåller inga centralgravar i form av skelettgravar. Detta i kombination med att stensättning II innehåller ett par yngre gravar (A 1036 a och b) antyder att de är yngre än övriga stensättningar. Rumsligt sett så skär stensättning I och IV av stensättning III, men just vid själva överlappningarna gick det tyvärr inte att iaktta några stratigrafiska förhållanden p.g.a. att allt var bortodlat här. Det finns ett uppenbart rumsligt samband mellan stensättningarna och merparten av skelettgravarna. Den övervägande andelen av skelettgravarna ligger utanför de ytor som en gång täckts av stensättningarna. De ligger där det varit mer eller mindre fritt från sten. Detta samband talar starkt för att merparten av skelettgravarna tillhör ett yngre skede i gravfältets användning än stensättningarna. Antagandet styrks av att centralgravarna i stensättningarna är fyndrika gravar av ganska enhetlig karaktär och ålderdomligt intryck. Det är gravar med fyndkombinationer som lerkärl och flera fall svepaskar samt krumknivar och/eller skäror, andra knivar och sylar (A 15, 642, 651, 1013). Ingen av centralgravarna i stensättningarna innehåller vapen eller fibulor och endast i en av dem förekommer meanderornerad keramik (A 15). Bruket att lägga ned vapen och fibulor antyder generellt sett en något senare datering. Detta styrker ytterligare att de stensättningar som har centrala skelettgravar hör hemma i yngre förromersk järnålder eller B1. Gravarnas utbredning visar klart på några koncentrationer i den centrala delen av undersökningsytan. Mest iögonfallande är en påtaglig koncentration kring Stensättning VI och det finns en tendens till att gravarna ligger i rader (Björkquist & Persson 1979 s. 5). De rikast utrustade gravarna ligger samlade i två grupper i och ost-sydost om stensättning V och VI (t.ex. A 250), samt i och nordväst om stensättning VII (t.ex. A 20). Det finns inga uppenbara skillnader i placeringen av skelett- respektive brandgravarna. För äldre romersk järnålder tycks dessa båda gravskick ha praktiserats sida vid sida. Skillnaderna i gravskick, mellan skelett- och brandgravar ger ingen tydlig grund för att diskutera hur gravfältet förändras. 90 Fig. 47. Förekomsten av meanderornerad keramik, vapen och skäror på Istabygravfältet. Skelettgravar gråmarkerade, brandgravar svartmarkerade. Det är tydligt att den undersökta delen av gravfältet förtätas med gravar, snarare än att det sker en markant rumslig expansion åt någon bestämd riktning, över tiden. Det sker alltså en förtätning kring stensättningarna över tid, men den undersökta ytans begränsning begränsar våra möjligheter att slå fast att det inte finns yngre gravar i utkanten av gravfältet, som exempelvis på Slusegård, där gravfältet successivt vidgas. För några av gravfälten på Bornholm och Brudager Mark på Fyn har Lars Jørgensen 91 och Mogens B. Henriksen försökt dela in dem i olika rumsliga grupperingar (Jørgensen 1988 s. 25ff, Henriksen 2009 289ff). Jørgensen går längst i att tolka sitt material, då han likställer dessa grupper med enskilda hushåll. På rumslig och kronologisk grund är det svårt att argumentera för någon sådan indelning av Istabygravfältet. På gravfältet finns det ett mycket starkt samband mellan gravar med vapen kombinerat med meanderornerad keramik, samt gravar med skäror kombinerat med meanderornerad kera- mik (fig. 47). Vi ser tydligt att de gravar som innehåller dessa fyndkombinationer grupperar sig i två klungor i och nordväst om stensättning VII samt sydost om stensättning VI. Detta skulle kunna representera två familjer, men någon tydlig uppdelning i familjegrupper är svår att motivera, som jag ser det. Däremot menar jag att det är möjligt att se stensättningarna med centralgravar som de första gravarna på gravfältet och att övriga gravar representerar nästa skede av en kronologisk/rumslig utveckling. Fyndsammansättningar i gravarna Av den sista kategorin är: Efter att ha granskat de enskilda föremålen i gravarna är det dags att se på hur sammansättningen av gravgåvor ser ut i de enskilda gravarna och för gravfältet som helhet. Börjar vi med att studera skelettgravarna så finns fyra – fem olika nivåer, baserat på fyndsammansättningen i gravarna. Den första utgörs av helt fyndtomma gravar, den andra av gravar med ett lerkärl eller en svepask, den tredje av gravar med ett lerkärl eller en svepask samt ytterligare ett föremål och den fjärde av gravar med flera redskap samt de med ett eller flera lerkärl samt ett antal andra föremål. Ur den sista kan det brytas ut två gravar som var i särklass mycket rikare utrustade än resten av gravarna på gravfältet. De vanligaste fyndsammansättningarna i skelettgravarna är gravar som är helt fria från föremål samt de som endast innehåller ett eller flera lerkärl samt ytterligare ett antal föremål (fig. 48). 4 gravar med lerkärl samt redskap/verktyg och monumental gravöverbyggnad Skelettgravarna på gravfältet indelas grovt i: Kategori 1 22 gravar utan gravgåvor Kategori 2 7 gravar varav 3 gravar med ett redskap/verktyg och 4 gravar med enbart lerkärl Kategori 3 6 gravar med lerkärl samt ett redskap/verktyg Kategori 4 23 gravar varav 2 gravar med flera redskap/verktyg och 21 gravar med ett eller flera lerkärl samt ett eller flera redskap/verktyg 3 gravar med lerkärl samt vapen 1 grav med lerkärl samt fibulor, pärlor m.m. Redan baserat på de relativt standardiserade föremålsuppsättningarna ser vi klart att gravarna var tydligt formaliserade. Detta understryks av gravgåvornas placering i gravarna, vilket vi strax skall återkomma till (Gravgåvornas placering). De fyra tydliga kategorierna ger en ingång till tolkningar i sociala termer. De enklare utrustade gravarna, oftast med en kniv och ibland också ett lerkärl, ger ett vardagligt intryck, där den oumbärliga kniven är i förgrunden. Dessa gravar har ingen specifik betoning. De gravar som har mer komplext sammansatt föremålsbestånd med olika kombinationer av skära, läderkniv, s-formad kniv, rak (allround) kniv och pryl förekommer också regelbundet. Dessa föremål har ofta lagts i en svepask, som regel placerad på den dödas bröst-mage. Snarlika uppsättningar är kända i en mängd gravar från äldre romersk järnålder på Öland. Arbetsredskap av denna typ återfinns ofta i förvaringsaskar av trä, vilket indikeras av de hartstärningsringar som man iakttar i gravarna. I de öländska gravarna påträffas de ofta i fotänden (Hagberg 1967 s. 115). När det gäller de dödas kön konstaterade Ulf-Erik Hagberg för Sörby-Störlinge att alla de gravar som innehöll läderknivar var kvinnogravar (a.a. s. 115). Denna uppfattning har senare Fig. 48. Skelettgravarna i Istaby schematiskt indelade i fyrafem fyndkategorier baserat på föremålsuppsättningarna. tagits över av andra forskare och även styrkts av fler osteologiska analyser. Alla de 18 osteologiskt analyserade gravarna med läderknivar på Öland är kvinnogravar (Rasch 1991, Räf 2001 s. 31f). Tyvärr finns inga könsbestämningar av individerna med läderknivar på Istabygravfältet. Hagberg ser förekomsten av läderknivar i kvinnors gravar som en indikation på att de var mycket betydelsefulla för dem vid denna tid (Hagberg 1967 s. 115). Erika Räf ser även ett starkt samband mellan skäror och de invider som könsbestämts som kvinnor. Räf menar att vad som signaleras vid denna tid är kvinnors arbete. Senare, under yngre romersk järnålder, 92 blir det kvinnors utseende. Snarare är det väl så att det är de vuxnas roll som arbetande och försörjande som signaleras under äldre romersk järnålder, medan det blir en betong på status i yngre romersk järnålder. På Bornholm kan man se att status börjar exponeras även i kvinnogravar vid övergången till yngre romersk järnålder (Jørgensen 1988 s. 46ff). Jag har i ett annat sammanhang visat att man på en översiktlig nivå kan se samma tendens i Skåne (Björk 2005 s. 107). Både för äldre och yngre romersk järnålder skulle man lika gärna kunna argumentera för att det var den sociala positionen som signalerades, fast attributen förändrades. Typerna av gravgåvor och deras placering i gravarna ger dock betydligt vidare tolkningsmöjligheter än så, vilket vi ska se närmare på i nästa avsnitt. Där ska vi också titta lite närmare på vapengravarna. Men först ska kort nämnas några iakttagelser av var olika typer av lerkärl påträffats nämnas. De stora förvaringskärlen kommer uteslutande från brand-/urnegravar. De har tjänat som benbehållare och har i något fall även fått rymma bikärl. Hankkärlen kommer också från 93 urnegravar och/eller brandlager i stensättningarna. Även här handlar det om stora kärl som inte förekommer i skelettgravarna. Bägarna kommer från ett rikare spektra av gravar, i åtta skelettgravar och i två fall som bikärl i urnegravar. Kopparna kommer från en skelettgrav och en urnegrav. Vaser, mellanstora kärl och skålar förekommer endast i skelettgravar av vuxenstorlek. Vaser och mellanstora kärl finns med ett par undantag i gravar av kategori 3–4, medan skålarna finns i gravar av kategori 2. I synnerhet de meanderornerade vaserna och mellanstora kärlen är tydligt kopplade till de rikare utrustade gravarna på gravfältet. Den enda kannan i keramikmaterialet kommer talande nog från en helt annan kontext än övriga lerkärl på gravfältet. Den härrör från en grop invid två gravar (A 863). Det är rimligt att tolka kannan som uttryck för någon typ av ceremonier i samband med begravningar, trots att den saknar en tydlig anknytning till en specifik grav. Både kärltypen och att den är påträffad utanför gravarna styrker att den har en annan betydelse än övriga kärl på gravfältet. Gravgåvornas placering och döden som heroiserande metafor Föremålens lägen i skelettgravarna från Istaby visar att man har haft ganska bestämda uppfattningar om var och hur gravgåvorna skulle placeras i gravrummet och i förhållande till den döda. Det kan genast sägas att många av de mindre föremålen, som olika typer av redskap och framför allt behållare av trä och keramik ofta återfinns i huvudändan av gravarna. Detta är ingen slump, utan ett vida spritt drag i skelettgravar från romersk järnålder, som rimligen vilar på grundläggande föreställningar om hur man skulle gå till väga. Det fanns uppenbart ganska fast formaliserade, grundläggande begravningsritualer i Skandinavien, Tyskland och Polen.1 För att få en överblick över placeringen av föremålen i skelettgravarna på Istabygravfältet har jag gjort en spridningsbild av utvalda föremål, inspirerad av Mogens Bo Henriksens redovisning av Brudagergravfältet (Henriksen 2009 s. 113). På fig. 50 syns tydligt att lerkärlen så gott som alltid placerades vid huvudänden. Oftast med en dragning åt väster – d.v.s. strax ovanför och till höger om den dödas huvud. Merparten av knivarna las också ned i denna del av gravarna. Svepkärlen (hartstätningsring1 För en helt ny, tydlig presentation av detta se Henriksen 2009 s. 112ff. Där presenteras Brudagergravfältet på Fyn där det framgår att skelettgravarna från yngre romersk järnålder varit inrättade efter fasta normer. De döda låg här i syd-nord med huvudet i söder i högersidig hocker. Merparten av de icke dräktrelaterade föremålen fanns kring huvudregionen. arna) placerades antingen i motsvarande läge som lerkärlen, alternativt på den dödas bröst/ mage eller vid benen/fötterna. Som vi har sett innehöll svepkärlen i flera fall komplexa redskapsuppsättningar och dessa kärl spelade uppenbart en annan roll än lerkärlen. Vapengravarna utgör en gravkategori med till delar egen rekvisita och koreografi. I Istaby består de av en grav med lans och sköld samt två gravar med eneggade svärd. Graven med lansen var en dubbelgrav och här låg lansspetsen i allra översta delen, ovanför de dödas huvuden (A 20). Det är en naturlig placering med tanke på lansskaftets längd. Skölden låg att döma av sköldbucklan på de dödas bål och övre delarna av benen. Även detta en klassisk placering av en sköld i en skelettgrav. I både A 611 och 903 låg svärden vid den dödes högra respektive vänstra axel, och vid huvudändarna fanns vardera ett lerkärl och en järnkniv (fig. 49 och Gravförteckning, CD). Att placera svärd på eller direkt vid sidan av axeln och ned längs armen i skelettgravar under B1 och B2 är en sedvänja som omfattas av befolkningen åtminstone i en del av Sydskandinavien. Förutom i Istaby ser vi det exempelvis i gravarna från Simris och Slusegård (Stjernquist 1955, Pl. II, Stjernquist 1977, fig. 2, Klindt Jensen 1978a). Ilkjaer har på basis av Slusegårdsgrav 520 gjort en rekonstruktion av en bälteskonstruktion med svärdet hängande vid midjan. Om detta var den Fig. 49. Grav 610–611 undersöks. Foto åt söder, Th. Persson. 94 Fig. 50. Schematisk bild av var vissa utvalda föremål placerats i skelettgravarna på Istabygravfältet. Notera att gravarnas huvudände lagts i norr på bilden, även i de fall den faktiska orienteringen varit öst-väst eller syd-nord. Ring = lerkärl, oval = hartstätningsring och streck = kniv. vanliga placeringen i levande livet så innebär det att svärdet måste ha lagts vid sidan av kroppen vid begravningen, istället för att hänga kvar så som det bars (Ilkjaer 1993 Abb. 144). Komplexiteten i gravgodset har länge setts som ett mått på de dödas och de efterlevandes sociala status, ålder och kön. Lite provocerande skulle man kunna säga att forskningen kring järnåldersgravar länge har suttit fast i en värdering av status som hänger samman med hur 95 många och hur exklusiva föremål som påträffas i gravarna. Förutom att vara ett mycket grovt sätt att värdera rangordning eller betydelse mellan människor, så är det också ett uttryck för en extremt ekonomisk syn på samhället under järnåldern. Dessutom har det en inneboende egenskap som gör det svårt att jämföra sociala strukturer på grund av lokala och regionala variationer i gravsederna. Mogens Bo Henriksen har visat att gravgåvorna i yngre förromersk järnålder och äldre romersk järnålder i hög grad betonar den primära jordbruksproduktionen. Det finns en likartad symbolik mellan gravar från olika regioner, men det går inte att sätta likhetstecken med avseende på sociala skillnader. De uttrycks med olika redskap och på olika sätt. Henriksen menar att gravarna primärt speglar rituella handlingar och normer, och sekundärt social status (Henriksen 2009 s. 318ff). Jag skulle snarare vilja uttrycka det som att det utgör en integrerad helhet som är svår att separera i oavhängiga komponenter. Ett omhuldat sätt att analysera gravar från romersk järnålder är att beräkna gravarnas AOT-värden. AOT står för ”antal oldsagstyper” i en grav och kan enkelt uttryckt sägas vara ett mått på den sociala stratifieringen mellan olika gravar (Hedeager 1992 s. 110ff). Jag har använt detta sätt för att analysera den äldre järnålderns gravar i Skåne, grovt uppdelade på per. VI–äldre förromersk järnålder, yngre förromersk järnålder–äldre romersk järnålder och yngre romersk järnålder. Här ses, precis som i Danmark, en tydlig pyramidstruktur i fördelningen av gravarnas AOT-värden. De flesta gravarna har inga eller få gravgåvor och ju högre upp i AOT-värden man kommer desto färre gravar handlar det om. Komplexiteten ökar också över tid (Björk 2005 s. 104ff). Mogens Bo Henriksen har nyligen analyserat Brudagergravfältet på Fyn på detta sätt, fast med en finare upplösning i dateringarna. I hans analys syns det att gravarna från B och B2 samt B2-C1 och C1 (totalt 54 st) har AOT-värden mellan 1-8 och medelvärden på 4,1 respektive 3,6 (Henriksen 2009 s. 323). Istabygravarna med gravgåvor från B1, B1-B2 och B2 (totalt 39 st) har samlat värden mellan 1 och 11 och ett medelvärde på 3,5.2 Om man sedan kombinerar en kvantitativ AOT-analys med kvalitativa element har det konstaterats att det finns ett klart samband mellan höga AOT-värden och statusbetonade föremål (Hedeager 1992 s. 108ff, Henriksen 2009 s. 324). Från Istaby åskådliggörs detta tydligt av graven A 250 som har i särklass högst AOT-värde på detta gravfält med värdet 2 Det finns även en vidareutvecklad metod att räkna ut AOT-värden, som bygger på att man räknar ut ett föremåls ”värde” utifrån det genomsnittliga antalet föremålstyper i de gravar där det förekommer. Detta ger en mer nyanserad bild av ett föremåls egenvärde och den enskilda gravens hierarkiska placering. Metoden har inte använts i detta arbete, för att det inte varit angeläget för att se skillnaderna mellan gravarna, som trots allt är ganska tydliga p.g.a. att Istabymaterialet är relativt litet jämfört med en del danska material. För en närmare presentation och vidare referenser se Rasmussen 2010. Fig. 51. Grav 1013. Notera färgningen efter skallen och de bevarade tänderna efter två individer. Foto Th. Persson. 11, och som innehåller bl.a. guldfoliepärlor, en dräktnål av silver och silverbelagda fibulor. I en ny avhandling om användningen av romerska importföremål i s.k. furstliga gravar under romersk järnålder diskuteras orsaker kring gravgåvornas placering utförligare än vad som varit vanligt. Utifrån de rituella uttryckens formaliserade karaktär och de rumsliga arrangemangen i gravarna diskuterar Fredrik Ekengren begrepp som gravarnas koreografi, avseende gravrummets utseende, uppsättningarna av föremål och var de placerades. Hans tolkning av gravarna innebär i korthet att han ser dem som uttryck för att folket i Nordeuropa inkorporerade de främmande föremålen i sitt etablerade gravskick, snarare än att överta eller imitera de betydelser föremålen hade i de romerska områdena. Importföremålen associerades med de inhemska föremålen och användes som en del i traditionella uppsättningar av mat- och dryckeskärl, som betonade festande och skapande och upprätthållande av sociala relationer och därmed skapandet och upprätthållandet av identitet (Ekengren 2009). Ekengren är bl.a. inspirerad av Kristina Jennbert, som i sin tur har diskuterat järnålderns gravskick, ca 200–1000 e.Kr., utifrån en tanke om att graven kan ses som ett montage av livsstilsattribut och gravritualerna som ett dödsspråk. Som stöd för en sådan tolkning menar hon att det finns ett antal återkommande metaforer som uttrycks av gravgodset. Hon indelar dem i Krig & våld (hästar, vapen etc), Jakt (jaktfåglar, hundar etc), Förhandling & kommunikation (tamdjur, dryckeskärl, spelbräden etc), Personligt intryck & attraktivitet (djurornamentik, kammar, dräktdetaljer etc), Arbetserfarenhet (redskap, specialverktyg etc) och Välstånd (tamdjur, kraftfullt uttryckt materialitet och gravens monumentalitet i sig själv). Genom att skapa en heroiserad version av den döda säkrades familjens kontinuitet och sociala status samtidigt som den bortgångna ärades (Jennbert 2006). Det går utmärkt att använda dessa synsätt även på äldre gravar utrustade med materiellt 96 Fig. 52. Gravgåvorna i A 250:s nordligaste del. Foto Th. Persson. sett anspråkslösare föremål. Urvalet av föremål och placeringen av föremålen i Istabygravarna ter sig i förstone ganska standardiserat. Detta tyder, föga förvånande, på att det fanns fast formaliserade rituella uttryck hos befolkningen i Istaby. Samtidigt är det tydligt att det gjordes betoningar av olika företeelser i en del av gravarna. Bortser vi från de allestädes närvarande lerkärlen och knivarna kan det, med inspiration av Jennberts terminologi, tydligt urskiljas metaforer/teman av tre huvudkategorier. Det rör sig om Arbete, Krig/våld, Välstånd och Personligt intryck, i nu nämnd ordning. Nästan lika vanliga 97 som de renodlade kategorierna är kombinationer av teman. Tydligast är stensättningarna med centrala skelettgravar med många arbetsredskap, som kombinerar kategorierna Arbete och Välstånd (se Stensättning III, V, VI och VII). Gravarna rymmer både ett socialt spektra (Hedeager 1992) och ett element av symbolik som pekar på vad som kan kallas heroiserande metaforer (Jennbert 2006). Denna dubbelhet har gjort att vi arkeologer ofta tolkat gravar primärt i ljuset av antingen socioekonomisk eller symbolisk betydelse. Jag anser att det vore mer fruktbart att försöka använda sig av båda dessa utgångspunkter som uttryck för social status, för att bättre förstå återkommande och avvikande fenomen i gravsederna. Förutom att det har varit ett uppenbart problem att resonera kring båda dessa faktorer samtidigt så kvarstår den strikt religiösa bakgrunden till hur man behandlade den döda. Hur tolkar vi fenomen som gravskick (skelett/brandgrav), riktning, ryggläge/hocker, tvättning, rakning och andra sätt att arrangera kroppen inför och i graven? Jag fördjupar mig inte i denna problematik här, men menar att det är en viktig aspekt att ha med sig för att nå en förståelse av gravsederna. Populationens storlek Med så stort undersökt material som från Istaby finns det förutsättningar för flera olika slags analyser och uppskattningar. Ett omhuldat område vid gravfältsanalyser är populationsberäkningar. Karl-Axel Björkquist och Thomas Persson lyfte tidigt fram denna potential i materialet (Björkquist & Persson 1979 s. 11). Frågan är högintressant med tanke på alla frågor som handlar om social struktur etc, t.ex. antalet vapengravar, fyndförande gravar etc. Hur många gårdar representerar de individer som finns begravda på platsen? Hur ser det ut på andra samtida gravfält? För att på något sätt få en bild av hur Istabymaterialet förhåller sig till andra samtida gravfält så kan det jämföras med förhållandena på Fyn, som finns beskrivna helt nyligen. Tyngdpunkten i Istabygravfältets varaktighet täcker ca 200 år. Minst 80 gravar innebär att det har begravts ca 0,4 individer/år på gravfältet, vilket korresponderar väl mot det genomsnittliga antalet gravar per år (0,3–0,5) för äldre järnåldersgravfält på Fyn som har mellan 68–177 gravar (Henriksen 2009 s. 297). Ett tidigt exempel på en kvalificerad populationsberäkning utifrån gravar är Erling Albrectsens beräkning baserad på gravfältet Møllegårdsmarken på Fyn (Albrectsen 1971 s. 253ff). Albrectsens utgångspunkt var att varje generation uppskattades till 30 år och utifrån det beräknade han hur många människor som samtidigt levde på platsen. Hans formel kan beskrivas som antalet gravar från en bestämd period (a) delat med periodens längd i år (b), vilket ger en siffra på hur många personer som begravdes per år (c). Hur många som begravdes per år (c) multipliceras därefter med en generations längd (d) och resultatet ger hur många personer som levde under en generation (e). Antalet personer under en generation (e) delas i sin tur med antalet personer i en familjegrupp (f), vilket Albrectsen uppskattade till 5 personer. Denna division ger hur många familjegrupper som fanns under en viss tidsperiod (g). Man kan naturligtvis ifrågasätta om en generation varit just 30 år och att en familjegrupp genomsnittligt bestod av 5 personer (se nedan). Detta är dock underordnat själva metoden och Albrectsen var noga med att poängtera att vad man får är en mycket grov uppskattning av hur många människor som levde under en given tidsperiod. Helt klart kan man i varje fall konstatera att befolkningsmängden i fallet Møllegårdsmarken ökar markant över tiden – förutsatt att det inte sker några förändringar i gravseden, d.v.s. att alla individer begravdes på ett sådant sätt att vi kan identifiera deras gravar idag. Några faktorer som man kan förmoda att den här typen av beräkningar har särkilt svårt att fånga in är hur populationsstorleken och medelåldern påverkades exempelvis av krig, tillfälliga epidemier och varierande grad av spädbarnsdödlighet. Det är en osäkerhet som vi måste vara medvetna om, men jag menar att det inte får hindra oss från att försöka bilda oss en uppfattning om popu- lationsstorleken – med alla de förbehåll sådana uppskattningar måste innehålla. I senare exempel har t.ex. Lars Jørgensen beräknat populationsstorleken för Grødbygårdgravfältet och Birgit M. Rasmussen för Slusegårdsgravfältet – båda belägna på Bornholm – utifrån en annan formel (Jørgensen 1988 s. 24f, Rasmussen 2010 s. 52f och där anförd litteratur). Enligt denna kan populationsstorleken beräknas baserat på antagandet att antalet individer som samtidigt levt på en plats kan beräknas utifrån antalet gravar multiplicerat med förhållandet mellan individernas genomsnittsålder och tidsperiodens längd. Enkelt uttryckt kan formeln skrivas som: Populationsstorlek (P) = antal gravar (D) x genomsnittsålder (e) / periodens längd (t). Denna beräkningsmodell har den självklara begränsningen att den förutsätter att hela populationen under en viss tid blev begravd på samma plats och alla på ett sådant sätt att vi kan identifierade dem idag. Trots denna allvarliga felkälla så är det svårt att nå en grov uppskattning som känns rimligare än denna. Hur många gårdar representerar då de gravlagda individerna på Istabygravfältet? För att kunna ge ett någotsånär plausibelt svar på den frågan använder jag Jørgensens resonemang om Bornholm under järnåldern. Sätter vi in grova siffror i form av 80 gravar, en hypotetisk genomsnittsålder om 40 år, och en tidsrymd om 200 år i denna ekvation, så får vi en siffra om en population på i snitt 16 personer som samtidigt varit i livet (uträknat som 80 x 40/200 = 16). 98 Denna siffra menar jag skulle kunna motsvara två gårdars population, möjligen tre. Två vuxna, en till två gamla och fyra till fem barn per gård kan tyckas vara i överkant (motsvarande två gårdar), medan två vuxna, en gamling och två till tre barn per gård snarare kan tyckas vara i underkant (motsvarande tre gårdar). Rasmussen använder 8–12 personer som en utgångspunkt för hushållens storlek under äldre järnålder. Någon närmare motivering av denna siffra ges inte (Rasmussen 2010 s. 53). Med den lägre av dessa nivåer på gårdarnas population motsvarar Istabygravfältet åtminstone två gårdars population. Det sistnämnda antagandet får stöd i en iakttagelse av Påvel Nicklasson, som visat att det är vanligt med en vapengrav per generation på de svenska gravfälten från romersk järnålder (Nicklasson 1997 s. 124). Med tanke på huvudfasens tidsrymd på Istaby (ca 200 år) så borde det finnas ca 6 vapengravar på gravfältet, medan det i själva verket undersökts 3 stycken. Det finns naturligtvis många om och men kring en sådan här uppskattning, som jag berörde ovan. Viktigast av allt är naturligtvis – hur stort är/var Istabygravfältet egentligen? Begravdes alla människor på samma ställe? Begravdes alla människor på ett sådant sätt att vi kan identifiera dem idag? Hur många har ”kol- 99 lektivbegravts” i numera nästan helt förstörda stensättningar? Hur många andra gravar har förstörts? Det finns alltså oerhört många osäkerhetsfaktorer, precis som Albrectsen, Jørgensen och Rasmussen visat. Någon ens tillnärmelsevis säker siffra kan vi aldrig komma fram till utifrån de undersökningsresultat vi har från Istaby idag. Men siffrorna är ändå intressanta. De ger i alla fall en uppfattning om ett minimiantal individer som har levt och dött inom ett begränsat tidsavsnitt. Det är inte orimligt att tänka sig att Istabygravfältet faktiskt speglar en population som levt i 2–6 gårdar. Den högre siffran grundar jag på en kombination av den lägre gårdspopulationen (se ovan) och att jag utifrån bl.a. topografiska förhållanden bedömer att gravfältet kan vara/ha varit åtminstone dubbelt så stort som den undersökta ytan. Om vi accepterar beräkningen ovan som en indikation på minsta möjliga populationsstorlek i Istaby under äldre järnålder så får det konsekvenser för hur vi tolkar samhällets organisationsform, produktionssystem och sociala system. Det handlar om populationen från minst två gårdar. Två eller flera gårdar som använder samma gravfält förutsätter någon form av närmare gemenskap som släktskap och/eller samarbete kring vissa sysslor mellan människorna i dessa gårdar. Produktionssystem och sociala system I en gott och väl tio år gammal avhandling kritiserade Påvel Nicklasson Karl-Axel Björkquists och Thomas Perssons båda artiklar om Istabygravfältet som ganska typiska för sin tid. Nicklasson menade att det togs för givet att de rikt utrustade gravarna representerade ett socialt överskikt, skiljt från det dagliga arbetet. Han ansåg att framställningen var klart marxistiskt färgad och att det gjordes få försök att sätta in materialet i interna Blekingska maktsystem och sociala förhållanden (Nicklasson 1997 s. 87). Det ligger naturligtvis en del i Nicklassons kritik, men samtidigt känns det som lättköpta poänger som till delar är oförtjänta. När Björkquist och Persson skrev de inledande artiklarna om Istabygravfältet var situationen en annan än idag. Politiskt, vetenskapligt och antikvariskt. Vad det gäller den antikvariska situationen kan vi konstatera att det faktiskt inte tillkommit särskilt mycket nytt material från romersk järnålder sedan dess, vare sig från Lister eller resten av Blekinge. Samtidigt har det skett en hel del på det vetenskapliga planet – både teoretiskt och i mängden av kvantitativt och kvalitativt jämförelsematerial. Stora material från t.ex. Skåne, Bornholm och Öland har publicerats sedan 1980 och det har skrivits ett antal artiklar och avhandlingar som rör perioden. Därför är det hög tid att försöka sätta in Istabymaterialet i en bredare ekonomisk och social kontext. Ett socialt skiktat samhälle är utan tvekan den rimligaste förklaringen till de skillnader vi kan se mellan enskilda gravar såväl i Istaby som på andra håll. Vad beträffar produktionssystem och teknologi motsvarar samhällsstrukturen under brons- och järnåldern i Skandinavien vad socialantropologer betecknar som Agriculturalists (jordbrukare). Kännetecknande för detta produktionssystem är användning av plog och dragdjur, överskottsproduktion som medger differentiering i olika arbetsuppgifter, som kan inkludera specialister som präster, soldater, smeder etc. Den sociala organisationen är ofta hierarkisk och landrättigheter baseras vanligtvis på släktskap. Att typologisera mänskliga samhällen mot bakgrund av olika produktionssystem innebär visserligen att man gör betydande förenklingar av komplexa samband. Men faktum kvarstår att det avslöjar viktiga samband mellan produktionsteknologi, försörjningsstrategi och andra aspekter av kultur och samhälle.1 Jag har tidigare nämnt Henriksens tankar om att föremålen i gravarna från yngre förromersk järnålder och äldre romersk järnålder betonar den primära jordbruksproduktionen (Henriksen 2009 s. 318ff). Andra forskare har varit inne på liknande tankegångar. Anders Kaliff har anslutit sig till Hagbergs tankar om 1 För en utförlig diskussion om klassificeringen av olika produktionssystem, från Hunters and gatherers – jägare och samlare – till Industrial societies – industriella samhällen, och vilka grova ramar de innebär för samhällen, se Hylland Eriksen 1995 s. 189ff. att det är hudar och läder som är den ekonomiska grundvalen bakom bruket att lägga ned olika typer av krumknivar i gravarna vid den här tiden. Detta passar väl in i en hypotes om handel och utbyte som en viktig faktor bakom intensifierade kontakter som ledde till kulturella likheter med kontinenten (Kaliff 2001 s. 42ff). Min följdfråga blir då om det inte fanns kor på kontinenten? Kaliff var själv inne bl.a. på att de skandinaviska pälsverken var berömda och eftertraktade redan vid denna tid. Varför stirra sig blind på krumknivar? Föremålen i gravarna från denna tid betonar arbete och är kanske inte ett uttryck för läderhantverket i sig i första hand. Ritualen att lägga ned arbetsredskap som knivar, läderknivar, lövknivar och skäror kanske snarare ska ses just som en betoning av gårdens produktion. Att dessa föremålskategorier försvinner ur gravinventariet till förmån för vapen och dräktsmycken under loppet av yngre romersk järnålder, betyder inte att man slutat med vare sig beredning av hudar, lövtäkt eller skörd av säd. Det speglar i stället rimligtvis en förskjutning av fokus vid gravritualerna, som hade sociala och religiösa orsaker. Det faktum att de döda har fått med sig olika saker och olika många saker i gravarna, på ett repetitivt sätt, visar att det funnits klara orsaker bakom detta beteende. Det går inte att förklara enbart med att gravsederna förändras med tiden. Vi har t.ex. redan sett att barnen har fått betydligt färre, om alls några gravgåvor med sig i graven. De tydliga skillnaderna mellan indivi100 Fig. 53. Meanderornerad keramik från Istaby. Från vänster A 903, A 800 och A 20. 101 derna har alltså åtminstone till en del orsaker i den sociala strukturen (se kap. Gravarna samt fig. 50). Jag har i tidigare sammanhang resonerat kring vad det är som gör att man har olika gravseder i olika områden och mellan individer av olika kön, ålder och social status (Björk 2003, 2005, 2008). Detta är några förhållanden som jag menar kan ge en inblick i det sociala systemet och därmed också släktskapsstrukturerna i det dåtida samhället. I en jämförelse av gravsederna på Själland och i Skåne under romersk järnålder har jag försökt att gå ett steg vidare i tolkningen av vad som kan ligga bakom de skillnader man kan se (Björk 2008). I det arbetet betonade jag möjligheten att se släktskapsstrukturer som grundläggande för skillnaderna mellan dessa områden. Inspirerad av Lotte Hedeagers tankar om att det ligger en speciell giftermåls- och släktskapsstruktur bakom situationen på Själland (Hedeager 1992 s. 133ff), använde jag det samlade arkeologiska materialet med betoning på att leta skillnader som kunde ha en sådan bakgrund. I ett försök att bryta ned det i begripliga beståndsdelar föreslog jag att de skillnader som finns i fr.a. gravgåvorna mellan Skåne och Själland måste tolkas just i termer av olika giftermåls- och släktskapssystem, där det rådde unilinjär släktskapsstruktur och exogama giftermålsmönster i Skåne, medan det rådde bilateral släktskapsstruktur och endogama giftermålsmönster på Själland. En möjlighet att föra den diskussionen vidare öppnar sig med det rika keramikmaterialet från Istaby. Den stora andelen meanderornerade lerkärl har betonats som Istabygravfältets signum. Jag har också antytt att den specifika dekoren kan tolkas i termer av en nära förbindelse med områden längs södra Östersjöns kust. Keramiken erbjuder i en förlängning av detta resonemang ett ännu djupare tolkningsalternativ. Man måste vara medveten om att gravarna, så som de ter sig för oss idag, indirekt speglar flera olika sidor av samhällsstrukturen. Accepterar vi att sociala förhållanden har påverkat väsentliga delar av hur man har gått till väga när man har gravlagt sina anförvanter, får det naturligtvis konsekvenser för hur vi tolkar materialet. Detta vetenskapliga perspektiv ger möjligheten att sätta in gravar och keramik i en social kontext både på ett lokalt och regionalt plan. Gravarna och keramiken är enligt min mening bl.a. uttryck för sociala förhållanden och detta kan användas för tolkningar av relationer inom familjer, mellan könen, mellan åldersgrupper, mellan släkter och mellan olika områden. Keramiken är till stor del lokalt producerad och av det följer att traditioner i utformning och dekor varierar beroende på ett antal faktorer. En faktor som sällan har beaktats när det gäller skilda traditioner eller snabb spridning av vissa formelement inom större eller mindre områden är giftermålssystemen. De har ibland resulterat i tydliga mönster i områden som är traditionsbundna respektive mer förändringsbenägna, beroende på om systemen är patrilinjära eller matrilinjära. Det finns några tidigare exempel på sådana tolkningar av arkeologiskt material. Vad det gäller keramik har Fredrik Hallgren presenterat ett intressant exempel på ett material från neolitikum i Mellansverige. Halllgrens utgångspunkt är att keramik vanligtvis tillverkades av kvinnor i lågteknologiska jordbrukssamhällen med liten grad av specialisering. Utifrån detta argumenterar Hallgren för att de mycket stabila traditioner med stora skillnader mellan relativt närbelägna boplatser, som man kan iaktta i Mälardalen under neolitikum, talar för att det rådde ett matrilinjärt och matrilokalt system. Fick inte individerna någon stor geografisk spridning så fick inte keramikformerna det heller. Det var en förutsättning för att de olika gårdarna i det studerade området kunde bibehålla sina skilda keramiska traditioner i 15 generationer (Hallgren 2000 s. 184ff). Använder vi samma utgångspunkt – d.v.s. att det var kvinnor som tillverkade keramik även under romersk järnålder – så får jag vid en översiktlig betraktelse känslan av att kärlformer och ornamentik under romersk järnålder var mycket enhetliga. Detta skulle kunna förklaras med att giftermålssystemet varit patrilokalt – d.v.s. makarna bosätter sig i mannens släkts område. De vuxna kvinnorna i området var alltså troligtvis inte biologiskt närbesläktade med varandra och kan ha kommit från vitt skilda områden. Om kvinnorna lärt sig keramikhantverket av sin mor, men senare lärt sig de lokala varianterna av kärlformer, ytbehandling och ornamentik av sin svärmor och andra kvinnor i makens omgiv- ning, kan vi då ha fått en situation som påminner om den under bronsålder – äldre järnålder? Den stora och snabba spridningen av uppbyggnadsteknik, ytbehandling och ornamentik kan antyda att så har varit fallet. I förlängningen skulle man kunna anta att Istabys giftermålsallianser under äldre romersk järnålder till en del var riktade mot kontinenten. Kanske bara för en familj eller en släkt under en begränsad tid? Mitt resonemang vilar på många osäkra antaganden, men jag menar trots det att det inte finns så många andra trovärdiga förklaringar till den osedvanligt rikt representerade meanderornerade keramiken. Det behövs naturligtvis ett jämförelsematerial från fler gravar/gravfält på Lister för att vi ska kunna föra detta resonemang ytterligare framåt. 102 Istaby i en Sydskandinavisk kontext På Istabygravfältet kan man se många av de övergripande drag som finns i det samlade Sydskandinaviska materialet. Det gäller skelettgravskickets definitiva genombrott, den yttre och den inre gravkonstruktionens arkitektur (Gravmarkering och Gravform) samt gravgåvornas föremålstyper och dessas placering i gravarna. På en generell Sydskandinavisk nivå finns det tydliga drag av repetitivt beteende i alla dessa former av uttryck, som visar på begravningsritualernas formalisering, även om det finns en variationsrikedom i många detaljer. Samtidigt har jag på flera ställen pekat på Istabygravfältets särprägel i förhållande till andra gravfält i Sydskandinavien. Det ovanligt stora antalet gravar från en kort tidsperiod, den ovanligt stora förekomsten av gravgåvor och den ovanligt stora förekomsten av meanderornerad keramik är några av de mest framträdande förhållanden som avviker från ett större jämförelsematerial. Samtidigt som Istabygravfältet kan te sig särpräglat i många avseenden, måste vi hålla i minnet att det är fragment av fragment vi bygger våra tolkningar på. Gravfältet är speciellt i många avseenden, men samtidigt kan det vara mer representativt för sin tid och för den specifika bygden Lister än vad vi kan se idag. Vid en jämförelse mellan Istabygravfältet och andra Sydskandinaviska gravfält vore det fel att försöka göra allt för rigida mallar. Det finns naturligtvis en variation i gravfältens varaktighet, och Istaby skall inte uppfattas som en 103 likare för det nuvarande Sydsvenska området. Vi får inte glömma bort att varje gravfält har sin specifika historia. Det finns rimligtvis ytterst få gravfält som har exakt samma lokala traditioner, och kronologiska och sociala ramar. Det platsspecifika och variationsrikedomen måste beaktas. Om vi t.ex. tittar närmare på Skåne så har Hammarsnäsgravfältet vid Vellinge en total dominans av skelettgravar, medan det på Ruuthsbogravfältet vid Ystad enbart finns brandgravar (Björk 2005 s. 88ff). Många av svårigheterna med att jämföra olika gravfält med varandra kan också skyllas på de begränsades ytor som undersökts på och vid gravfälten. Det går trots allt att se vissa generella mönster som återupprepas – från gravskick, gravarnas konstruktion/ utseende i sig, vilka gravgåvor som finns representerade och hur gravfälten har organiserats rumsligt. Trots en stor variationsrikedom har de normer och traditioner som ligger bakom många gemensamma drag i hela Sydskandinavien. Trots att gravarna på Istabygravfältet har stora likheter med samtida gravar från andra delar av Sydsverige så måste det än en gång framhållas att Istaby intar en särställning i det Sydsvenska materialet med sitt stora antal gravar och snäva datering. Det finns egentligen ingen motsvarighet i vare sig i Blekinge, Småland, Skåne eller Halland. Den närmaste parallellen jag kan se är ett gravfält vid Valleberga på Österlen, där det har undersökts 12 skelett- och brandgravar daterade till yngre förromersk och äldre romersk järnål- der (Strömberg 1975 s. 43 ff, Björk 2005 s. 88). Istaby har flera tydliga likheter med detta gravfält. Här finns bland annat en stensättning, två brandgravar (varav en med fragment från flera lerkärl), en vapengrav från B1, tre gravar med skäror och tre gravar med tydliga stockkistor. Dessutom har gravfältet kort varaktighet och en stor andel av gravarna innehåller gravgåvor (75 %) – liksom i Istaby (50 % av samtliga – trots att ovanligt många är barngravar). En tydlig skillnad mellan Istaby och Valleberga är dock att på det senare låg alla gravarna i öst-västlig riktning, medan det på Istaby var klart vanligast med nord-sydligt orienterade gravar. Ett relevant jämförelsematerial för Istabygravfältet finns även på närmare håll – i nordöstra Skåne. Det rör sig visserligen om ett litet antal utspridda gravar, men de har mycket gemensamt med gravarna i Istaby. Gravarna jag tänker på kommer i huvudsak från Villands, Gärds och Östra Göinge härader. Lister närmaste grannar, väster om Ryssberget. Det utkristalliserar sig nämligen tre tydligt formaliserade arketyper bland gravarna i Istaby och nordöstra Skåne. Två kronologiskt och geografiskt närliggande paralleller till A 250 i Istaby är två gravar från trakterna av Bromölla och Kristianstad. Den första av dessa gravar kommer från Åby i Ivetofta socken. Här påträffades rester av en grav som bland annat innehöll två fibulor, en guldberlock och ett lerkärl (Björk 2005 s. 22ff, 239f, Söderberg 2005). Den andra är en grav från Möllebacken i Nosaby socken, som påträffades vid en arkeologisk undersökning år 1969. Graven var en skelettgrav orienterad i NNO-SSV, som innehöll tre fibulor och ett lerkärl (Ström 1970, Björk 2005 s. 240). Båda dessa gravar dateras till B2. Gravar med skäror är en annan intressant kategori på Istabygravfältet. Det finns sex kända gravar av den här typen på Kristianstadsslätten – i Bjärlöv, Tosteberga, Rinkaby, Maglehem och Degeberga (Petersson 1948, Stjernquist 1955, Carlie 1994, Björk 2005 s. 200, 241ff. Den sistnämnda Björk & Wickberg, in print). Två av dem är skelettgravar. En i en stensättning (Tosteberga, med en glaspärla) respektive under flat mark (Rinkaby, med bl.a. en läderkniv). Två är sannolikt brandgravar under högar (2 st i Bjärlöv, med vardera ett lerkärl m.m.). Två är säkert brandgravar. En av dem påträffades i en stensättning (Maglehem, utan ytterligare fynd) den andra under flat mark (Degeberga, med ett lerkärl). Skelett- och brandgravar med skäror finns längs hela kuststräckan från Malmö till Sölvesborg (Björk 2005 s. 71f). Den enda vapengraven från äldre romersk järnålder i nordöstra Skåne är en skelettgrav under flat mark med lans och lerkärl från Fjälkinge (Ericson & Wickberg 2005b, Carlie & Lagerås 2003 s. 18f). Graven ska sannolikt dateras till B1, möjligen B2. Även denna grav visar en klar släktskap i form och innehåll med vapengravarna från Istaby. Det är särskilt värt att notera att såväl denna grav som Istabys vapengravar ligger under flat mark, medan gravarna under stensättningar påtagligt ofta innehåller skäror. Fig. 54. Karta som visar Istaby och de gravlokaler i nordöstra Skåne som omnämns. Vi kan konstatera att alla dessa gravar från B1–B2 i nordöstra och östra Skåne är påfallande lika gravarna i Istaby. De skulle alla passa in på Istabygravfältet utan att kännas avvikande i det spektrum som finns där. Det är fr.a. skelettgravar under flat mark eller stensättning, med föremålskombinationer som vapen-lerkärl, fibulor-lerkärl, skära-lerkärl eller skära-läderkniv. Vi känner igen dessa relativt standardiserade uppsättningar från en stor del av Sydsverige. Sten- sättningar med skelettgravar återfinns såväl på Österlen, Kristianstadsslätten och på Öland (för Österlen och Kristianstadsslätten t.ex. Gårdlösa, Smedstorp, Simris, Tosteberga – Björk 2005), och just förekomsten av skäror i kombination med skelettgravar under stensättningar tycks extra stark i ett område från östra Skåne till Öland, med motpolerna Själland och Gotland i var sin ände, som inte har några gravar med skäror över huvud taget. 104 Istaby har uppenbart mycket gemensamt med andra gravfält i Blekinge, östra Skåne och Öland. Den rumsliga dispositionen på gravfälten, de olika gravtyperna och gravgåvorna visar stora likheter och det är tydligt att det finns en kultursfär som omfattar den skånsk-blekingska sydostkusten med nära förgreningar till Bornholm och Öland. Detta är en region med i stora drag likartade gravritualer, även om det finns många detaljer som visar på tydlig regional variation och lokala särdrag. Det tyder på att det finns närmare samband mellan dessa områden än med andra omgivande regioner. Det är såklart inte konstigt om man betraktar de geografiska förutsättningarna. Bilden är dock fortfarande dunkel, eftersom det finns stora luckor och det fattas sammanställningar över material från fr.a. Halland, Småland och Blekinge. Många har betonat kontakterna över Östersjön mellan Sydskandinavien och Weichselområdet under romersk järnålder och satt likheter i materiell kultur i samband med Goternas ursprung och utvandring (se Kaliff 2001 för en översikt). Utan att ge mig in i en granskning av variationerna i den materiella kulturen i södra Östersjöområdet kan jag konstatera att det finns flera författare som har betonat denna förbindelse. Redan under bronsåldern är sydostkontakten tydlig och kommunikationskorridoren öster om den keltiska världen under järnåldern har betonats av flera författare. Denna kontaktväg tycks ha bibehållit sin betydelse under mycket lång tid (Artursson & Björk 2007 s. 299, Kaul & 105 Martens 1995 s. 111, Kaliff 2001). Bornholm hade en självklar nyckelposition i södra Östersjön för kontakterna åt sydost. Kommunikationslederna längs kusterna och över havet via de stora öarna i Östersjön är uppenbar. Kontakterna åt söder och sydost menar jag kan vara en viktig del av förklaringen till den lokala/regionala egenarten med fr.a. den meanderornerade keramiken i Istaby. Samtidigt är naturligtvis min betoning av kontakterna åt sydost i någon mån färgad av de framställningar som nämnts. Detta lilla brottstycke var från början tänkt att bli en mer omfattande jämförelse av gravsederna i Östersjöområdet. Detta får dock utvärderas i ett annat sammanhang i framtiden. Det kvarstår som en angelägen uppgift att samlat belysa gravtraditionernas likheter och skillnader i ett vidare Östersjöperspektiv. Framtidens gravstudier – en önskelista Det främsta syftet med detta arbete har varit att sammanställa materialet och göra det tillgängligt för forskning. Men det är långt ifrån det enda som behövs för att föra forskningen framåt. Vi dras vidare med samma gamla gravfältsundersökningar som en slags arkeologiska ikoner. Därför presenterar jag min högst privata önskelista. Det är på tiden att det undersöks fler gravfält och att några gravfält undersöks i sin helhet. Det är inte politiskt korrekt att verka för att fler fornlämningar undersöks, men jag anser att det vore motiverat för att nå längre i förståelsen av järnålderns samhälle. Se bara vad Uppåkraundersökningarna har inneburit för forskningen kring centralplatserna. Var hade järnåldersforskningen stått idag utan moderna undersökningar av centralplatser? Sedan finns ju alltid den klassiska problematiken med den pågående markanvändningen. Vi ska inte blunda för att gravar förstörs av jord- och skogsbruk. Det är ett allvarligt problem som i sig motiverar att det tillåts att fler gravar undersöks. Det är dags att åter sätta gravundersökningar på den vetenskapliga agendan och att formulera frågorna för att undersöka fler gravar. Fig. 55. Skelettgraven A 26 undersöks (motstående sida). Foto Th. Persson. Benen från gravfältet i Istaby Osteologisk analys Helene Wilhelmson 106 Fig. 56. Skelettgraven A 56. Foto mot väster, Th. Persson. 107 I staby är inte bara ett gravfält utan även en boplats. Lämningar från före såväl som efter gravfältets brukningstid, från senneolitikum, under bronsålder och fram till yngre järnålder har också satt sin prägel på marken. De senare aktiviteterna har sannolikt stört och kanske till och med helt förstört vissa äldre gravar. Likaså kan tidigare aktiviteter ha satt spår i de senare gravarna i form av omrört fyndmaterial. Benmaterialet från Istaby utgörs av brända och obrända ben från både människa och djur. Allt benmaterial som påträffats i anläggningar har analyserats osteologiskt oavsett om anläggningen tolkats som tillhörande gravfältsfasen eller inte. Benmaterialet från kulturlagret har bara analyserats för att avgöra om det var människa eller inte då endast människobenen kan antas vara redeponerade från gravar. Knappt en tredjedel av det hittills insamlade benmaterialet från Istaby undersöktes av en student i början av 1980-talet (Kjellberg 1982). En del av gravarna och kulturlagret valdes ut för den analysen, dock inte andra typer av anläggningar. För att få en enhetlig registrering analyserades detta material om tillsammans med övriga anläggningar och gravar av författaren inför denna analys. Vissa skillnader i resultat förekommer mellan de osteologiska bedömningarna gjorda 1980 och de nya från 2008 och beror bl.a. på nya eller andra analysmetoder, försämrad bevaring, tillgång till mer material från vissa gravar etc. De bedömningar som presenteras i denna text är endast de gjorda 2008 av författaren. De rådande bevaringsförhållandena i Istaby är relativt representativa för gravfält från äldre järnålder även om skelettgravarna är något sämre bevarade än genomsnittet. I de flesta skelettgravarna i Istaby där något alls var bevarat av skelettet påträffades endast tandfragment eller svaga färgningar efter rörben. De brända benen var varierande i bevaring och generellt relativt fragmenterade. Gravarna har daterats med hjälp av fynd och 14C-analys av ben och tycks alla vara från äldre järnålder (i första hand romersk järnålder) med undantag av två lite yngre (folkvandringstid/vendeltid) anläggningar. Skelettgraven A 26 (fig. 55) skulle möjligen kunna vara av neolitisk datering då den saknar fynd och skärs av 3 senare anläggningar men kan lika sannolikt vara samtida med de övriga skelettgravarna varför den behandlas som en av dessa osteologiskt. För en mer detaljerad diskussion av enskilda anläggningars datering hänvisas till Björk i denna volym. Inledning 108 Fig. 57. Spridningskarta över skelettgravar med (svarta) respektive utan (grå) människoben på gravfältet. 109 V id utgrävningarna av Istabygravfältet bedömdes 56 anläggningar vara skelettgravar. Gravarna bestod vanligen av en nedgrävning med en inre stenram och stenfyllning/-packning. I knappt hälften av gravarna fanns spår av träplankor. Skelettgravarna var orienterade huvudsakligen i nord-sydlig riktning med variationer men även helt öst-västliga gravar kan beläggas. En detaljerad genomgång av gravarnas konstruktion och karaktär presenteras av Björk i denna volym. Skeletten i gravarna var generellt mycket dåligt bevarade. I 28 av gravarna gick att se spår av ben eller tänder i fält, i många fall bara svaga färgningar av ben eller kroppens kontur. Endast i 25 av skelettgravarna kunde ben eller tänder från människa samlas in (fig. 57). Benen från två gravar (A 21, A 1045) gick inte att tillvarata alls pga. den dåliga bevaringen och benen från en annan grav förkom när materialet packades om på 1990-talet (A 613). Alla skelettrester från människa i gravarna var opåverkade av eld. Mindre fragment bränt djurben förekom i gravarna och kan eventuellt tolkas som gravgåvor eller omrört material från kulturlagret som innehöll mycket bränt ben (se vidare Djuren). I de 25 gravar där människoben samlades in har 29 individer blivit utskilda. Dubbelgravar med två individer i samma grav förekommer i fyra fall. Elementrepresentation och kroppsställning i graven Skelettgravarna I samtliga 28 skelettgravar där människoben, tänder eller benfärgningar, påträffades i fält dokumenterades benens läge på plan och/eller sektionsritningar av anläggningen. De osteologiska iakttagelserna avseende kroppsställning och huvudets läge baseras på dessa planritningar med fältanteckningar samt foton. I de flesta gravarna gick kroppsställningen inte att avgöra men i en grav (A 56) gick att se att individen helt säkert ligger utsträckt på rygg (fig. 56). I åtta andra gravar tycks individerna ligga utsträckta men det går inte att avgöra om de ligger på rygg eller på mage eller möjligen delvis på sidan då inga rörben bevarats mer än som svaga färgningar som inte kunde tillvaratas. Kroppsställningarna i dubbelgravarna är mer komplicerade och kommer att diskuteras närmare för var grav längre fram i texten. Bevaringen för de skelettgravar där ben påträffades i fält varierade men var generellt mycket dålig. I flertalet gravar fanns endast emalj från tänder kvar. En redovisning av elementbestämningarna av samtligt osteologiskt material som tillvaratagits från 25 av dessa gravar finns i fig. 58. 110 Grav Ant.ind. Elementrepresentation A 16 1 Tandpreparat: del av underkäke A 20 2 20 V: Tand, emaljfragm, skallfragment, rörben. Totalt 100 g 20 Ö: Tänder (över och underkäke), skallfragment 49 g A 26 1 Tänder(över och underkäke). Totalt 17 g A 56 1 Underkäke och tänder, skallfragment, lårben och vadben (h, v), rörben, skulderblad (h), nyckelben (h), revben, bäcken, mellanftotsben (h, v), fotledsben (h, v). Totalt 301 g A 140 B 1 Emalj 1 g A 250 1 Tandpreparat: delvis både över- och underkäke. A 546 1 Emalj 1 g A 611 2 Vuxen: Tand, 2 g 12-18 åring: Tand 2 g, emalj 2 g A 614 1 Emalj 5 g A 636 1 Emalj 2 g A 642 1 Emalj 2 g A 651 1 Underkäke 1 g A 715 1 Tandpreparat: delvis underkäke A 769 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke A 799 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke A 800 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke A 850 1 Tandpreparat: emalj A 903 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke A 920 2 Tandpreparat: emalj/tänder från två olika individer (båda barn) A 945 1 Tandpreparat: delvis överkäke. Skalltak, rörben, 53 g A 946 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke. A 956 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke. A 960 1 Tandpreparat: del av överkäke. A 974 1 Emalj 1 g A 1013 2 Ca 18 år: Tandpreparat: del av underkäke 7-10 åring: Tandpreparat: emalj 111 ϯϲͲϰϴĊƌ ϳϱϵ ϯϲͲϰϮĊƌ ϱϲ ϯϮͲϯϴĊƌ ϮϬs ϯϬĊƌ ϲϭϭ ϭϴͲϮϰĊƌ ϮϬP ϭϴн ϵϲϬ ĂĚƵůƚ ϲϰϮ ϭϴĊƌ ϭϬϭϯ ϭϮͲϭϴĊƌ ϲϭϭ ϭϮĊƌ ϵϰϱ ϭϭͲϭϮĊƌ ϲϭϰ ϯͲϭϮĊƌ ϲϯϲ ϳͲϭϬĊƌ ϭϬϭϯ ϲͲϳĊƌ ϮϱϬ ϮͲϭϬĊƌ ϵϮϬ ϮͲϭϭĊƌ ϵϮϬ ϮĊƌ ϭϲ ϲŵĊŶͲϯĊƌ ϱϰϲ N •• • ϵϰϲ •• •• •• •• •• •• •• •• • • •• • ϵϬϯ ••• V ϴϱϬ ϲϱϭ ϳϵϵ Ϯϲ Ö ϴϬϬ S ƐƵďĂĚƵůƚ ϳϭϱ ϵϱϲ ϭϰϬ Fig. 58 (längst t.v). Tabell över elementrepresentation i alla anläggningar tolkade som skelettgravar med obränt ben bevarat.h=höger v=vänster Fig. 59 (ovan). Figur över alla skelettgravarnas riktningar, både gravar med och utan skelett bevarat. Fig. 60 (mitten). Åldersfördelning bland individerna i samtliga skelettgravar med tillvarataget människoben/-tänder. Individen i A 974 finns inte med i diagrammet då denna endast kunde bedömmas som adult/subadult, d.v.s. vuxen/barn. Orientering och läge Gravarna med bevarade skelettdelar är spridda över större delen av den undersökta ytan av gravfältet. I fält ritades benens (i många fall bara färgningar) läge i anläggningen in på planritningar. Gravarna var till största delen orienterade i nord-sydlig riktning med antingen rak nord-sydlig (18 st) eller delvis förskjutning mot öster eller väster (7 st, fig. 59).Tre gravar hade en rak öst-västlig orientering och kommer att diskuteras närmare nedan. I de 23 av de 25 gravar där huvudets position i graven kunde avgöras låg det i den norra änden om gravens riktning var i någon grad nord-sydlig. Grav 1045 är det enda säkert belagda graven där huvudet låg i söder istället. I två av de tre de öst-västligt orienterade gravarna låg huvudet i öster. I en grav (A 21) kunde huvudets placering i graven inte avgöras i fält (tänderna låg mitt i graven) och den bedömdes som omgrävd eller möjligen plundrad. De tre öst-västligt orienterade gravarna ligger i den nordvästra delen av den undersökta ytan men utan att vara grupperade tillsammans på något tydligt sätt. I två av gravarna låg en 6–7 åring (A 956, A 715) och i den tredje en 30-åring (A 946). Gravarna har inte något gemensamt sett till osteologiska parametrar. Åldersfördelning De 29 individerna var fördelade på 11 vuxna (över 18 år), 17 barn (under 18 år) och en individ som endast kunnat bedömas som vuxen/barn. Den höga andelen barn, 61%, beror åtminstone till en liten del av att man i fält tog till vara även små emaljfragment eller enstaka tänder i preparat. Merparten av individerna har förutom en bedömning som vuxen eller barn även fått en åldersbedömning i år eller intervall pga. tandutveckling och/eller tandslitage (fig. 60). Åldersbedömning genom tandslitage är dock en metod som generellt räknas som en av de metoder som har sämst överenstämmelse med kronologisk ålder (t.ex. Wittwer-Backofen et al 2008). Eftersom tandslitaget varierat genom historien och inte bara beror på diet och födoberedning utan även påverkas av aktivteter (t.ex. skinnberedning) är det högst variabelt mellan populationer och individer. Åldersbedömningarna för de vuxna individerna skall därför inte ses som en så exakt bedömning som årsintervallerna anger utan snarare som en fingervisning om det rör sig om en ung eller äldre vuxen. En vidare diskussion om åldersfördelningen av de vuxna är därför inte heller aktuell och inte heller en jämförelse med andra materials åldersfördelning av vuxna individer. Däremot kommer barnens åldersfördelning som baseras på tandframbrott, vilket är betydligt mindre variabelt och jämförbart mellan olika populationer, att diskuteras närmare. Det faktum att de mesta tänderna togs in som preparat och i samband med den osteologiska analysen genomgick en omfattande konservering har varit av avgörande betydelse för åldersbedömningarna. Både fältinsatsen och arbetet med konserveringen av tänderna i preparaten är mycket ovanligt då de flesta utgrävningar av denna typ av lämningar är exploateringsutgrävningar där tid och budget gör liknande åtgärder svåra att prioritera. I fallet med Istaby var detta tillvägagångssätt helt avgörande i att bevara materialets potential och i backspegeln väl värt den stora tidsmässiga insats det krävde. Könsfördelning Endast två individer av de 11 vuxna har fått en könsbedömning enligt osteologiska karaktärer. Den ena är en kvinna i grav 56 som var i 36-42 års ålder och den individ som var bäst bevarad på hela gravfältet. Den andra individen är en man i minst 32-38 års ålder i en dubbelgrav tillsammans med en individ av okänt kön i 18-24 års ålder (A 20). Metriska metoder för könsbedömning av ben var inte aktuella för någon individ då benen var så dåligt bevarade. Inte heller tänderna var lämpliga att mäta för att spåra könsskillnader pga bevaringen. Med så få individer könsbedömda är det inte möjligt att föra en relevant osteologisk diskussion kring könsskillnader. Patologi Den dåliga bevaringen av ben i gravarna gjorde att de flesta patologier som kunde iakttas var på tänderna och redovisas i avsnittet specifikt om tänder. Den bäst bevarade individen, kvinnan i A 56 (fig. 56) hade dock en förändring i ett 112 Fi. 61. Gravstorlek i förhållande till ålder. 1,5 utan ben dubbelgrav vuxen 1 Gravbredd (m) barn 12-18 år barn 3-12 år barn under 3 år barn 0,5 barn/vuxen barn 6-7 år barn 11-12 år 0 0 0,5 1 1,5 Gravlängd (m) muskelfäste (tuberculum conoideum) på höger nyckelben kallt en entesopati. Denna typ av förändring är vanlig i skelettmaterial och kan dels förknippas med ålder och dels med ansträngning. I detta fall kan förändringen främst ses som en indikation på att åldersbedömningen är rimlig. Gravstorlek I gravar med skelettdelar bevarade varierade längden på graven (definierat som nedgrävningskanten direkt utanför stenskoningen) mellan 0,8-3,13 m och bredden mellan 0,46-1,19 m. Dubbelgravarna var i en klass för sig både i bredd och längd och diskuteras detaljerat under en egen rubrik. 113 2 2,5 3 3,5 Bredden på de gravar som innehöll en individ varierar mellan 0,46-0,93 m. Barnens gravar var lika breda eller bredare än vuxnas. Gravarnas bredd tycks inte ha något rakt samband med ålder och är störst i den grav där två individer begravts sida vid sida. En gravs bredd skulle möjligen kunna ange om en grav kan vara en dubbelgrav om den är av den typ där de två döda lagts bredvid varandra. Den mest avgörande faktorn för en gravs längd tycks vara individens ålder (och därmed troligen kroppslängd). Kroppslängd har inte kunnat avgöras för någon av individerna, varken vuxna eller barn på grund av den dåliga bevaringen. Utifrån storlek på gravarna för de barn som gått att åldersbedöma mer exakt får man en intressant gräns (fig. 61). Gravar smalare än 0,64 m som samtidigt är kortare än 1,88 m tillhör barn under 7 års ålder utan undantag. Inga vuxnas, äldre barns eller dubbelgravar är i denna storlek. Skulle detta appliceras på gravarna utan bevarat skelett skulle ytterligare 28 gravar kunna tolkas som gravar från barn under 7 års ålder. Resterande 8 gravar utan skelett kan bara tolkas som vuxna/barn/dubbelgravar. Denna tolkning ger en hög andel (63 %) småbarn (<7 år) på gravfältet. Barngravarna utan skelett samlas storleksmässigt kring de minsta åldersbedömda barnen (under 3 år, svarta trianglar i diagrammet) och hör förmodligen hemma i denna åldersgrupp vilket motsvarar en relativt sannolik dödlighetskurva hos en förhistorisk population. Frånvaron av småbarnen i de gravar som tycks skräddarsydda för dem är därför inte något konstigt på något sätt, snarast något man kan förvänta sig. Skelett efter små barn förmultnar generellt snabbare än större barn och vuxna. Rent teoretiskt skulle dessa små gravar kunna innehålla vuxna eller större barn som begravts i hockerställning men det finns inget sätt att belägga detta utifrån gravarna med bevarade ben, bara tvärtom, argument mot detta. Inga döda kan beläggas ha legat i hockerställning, alla tycks ligga utsträckta på rygg (se även Björk i denna volym). Fig. 62. Grav A 20. Dubbelgravarna Skelettgravar med ben efter mer än en individ förekommer i fyra fall på Istabygravfältet: A 20, A 611, A 920 och A 1013 (fig. 62–64 och 51. Tre av dessa är regelrätta dubbelgravar där två individer gravlagts samtidigt medan den sista är lite mer komplicerad att tolka men sannolikt också en dubbelgrav. På grund av kropparnas dåliga bevaring är det svårt att osteologiskt nå djupare i orsaken till att någon av individerna i de fyra dubbelgravarna begravts tillsammans. Två vuxna har gravlagts sida vid sida i grav 20, en man i cirka 32-38 års ålder och en individ Fig. 63. Grav A 611. Fig. 64. Grav A 920. i 18-24 års ålder. Graven är betydligt bredare än de andra dubbelgravarna (1,19m) men inte ovanligt lång (2,40 m). Gravgåvorna låg i norra delen respektive i mitten av graven. Individerna har legat sida vid sida med huvudena i samma höjd, både kraniefragment och tänder finns bevarade från båda. Svaga färgningar av större rörben noterades i fält och båda individerna tycks utifrån dessa ligga utsträckta på rygg. I graven 1013 delade en 18-åring och ett 7-10 årigt barn på en relativt kort grav (2,08 m). Tänderna låg i olika delar av graven, dels i norr (18-åringen) och dels cirka 50 cm längre söderut (barnet). Barnet tycks ha placerats med huvudet i jämnhöjd med eller på 18-åringens bål/underkropp. Hur kropparna exakt varit positionerade är mycket svårt att avgöra men sett till färgningar efter större rörben tycks de varit utsträckta på rygg. De flesta gravgåvorna låg i norr invid 18-åringens huvud. I graven 920 påträffades tänderna efter två barn i 2-10 respektive 2-11 års ålder. Tänderna från det ena barnet låg i norra delen medan de från det andra barnet låg cirka 80 cm söder om det första barnets tänder. Graven var mycket lång (2,27 m). Då barnens ålder inte går att be114 döma närmare går det inte heller att uppskatta kroppsstorlek eller kropparnas möjliga position i graven. Tyvärr finns inga färgningar efter större rörben som kan ange hur kropparna placerats. Möjligen kan det södra barnet ha legat bredvid eller på det norra barnets underkropp men det kan också ha lagts vid det norra barnets fötter. Graven 611 som också innehöll två individer skiljer sig från de andra tre dubbelgravarna då den dels tycks delad av ett stort block i en mindre nordlig och större sydlig del och dels är betydligt längre (3,13 m). Stenläggningen i graven låg i tre olika skift ovanför kropparna. I ytan fanns mest sten i norra delen, längre ner förekom sten över hela anläggningen och ytterligare djupare främst i den södra delen. Gravgåvor och färgning efter en stockkista påträffades bara i den större södra delen. Det enda som finns bevarat av kropparna är tandfragment. I norra partiet av anläggningens södra del låg en tand från en individ i 30-års åldern. Svaga färgningar efter större rörben, armar och ben, tyder på att kroppen legat i utsträckt ryggläge. Tandfragment från en tonåring (cirka 12-18 år) insamlades också i graven i den norra delen (exakt var de påträffades är dock inte utmärkt på planen). Då graven är så lång och tycks uppdelad i två delar men ändå har en sammanhängande stenpackning vore det rimligt att tänka sig att det är en dubbelgrav där individerna begravts efter varandra som i 920 och 1013. Dubbelgravar med individerna på rad istället för bredvid varandra är den vanligaste formen 115 av dubbelgrav i Istaby. Kropparnas placering i gravarna A 920 och 1013 är likartad på så sätt att den ena individen ligger med huvudet längst norrut och den andra har sitt huvud invid eller på den andras bål/underkropp. I A 1013 är det en 18-åring som har ett 7-10 årigt barn söder om sig. Även i A 920 ligger den ena individen med huvudet längre norrut än den andra men det går inte att avgöra vilket barn som är äldst eller om ens är lika gamla. Det är intressant att barnen i dessa gravar inte begravts sida vid sida som de vuxna i A 20 utan något förskjutna på rad snarare. Ett möjligt tredje fall av individer lagda efter varandra är graven 611 som dock är komplicerad att tolka sett till en ovanlig konstruktion och osäkert läge för den ena individens tänder. Redeponering av ben från skelettgravar? I tre anläggningar som inte betecknats som skelettgravar i fält har små fragment av obränt människoben påträffats. Det finns inget som tyder på att dessa anläggningar i sig är skelettgravar i den meningen att en hel kropp från början har gravlagts i dem. Möjligen kan benen ha kommit från en närliggande skelettgrav och sedan redeponerats i en annan typ av anläggning på grund av senare aktiviteter av djur eller människor. Få skelettgravar ger intryck av att vara störda av senare aktiviteter som t.ex. plundring men detta kan vara en indikation på att det ändå förekommit någon form av störning av skelettgravar. D e brända benen från Istaby är en ovanligt komplicerad kategori att tolka. Såväl i anläggningarna som i kulturlagret som täcker gravplatsen påträffades en stor mängd brända ben. Benen funna i kulturlagret bör främst höra samman med boplatsaktiviteter men kan även vara från omrörda gravar. Anläggningar är också komplicerade att tolka då de dels kan vara relaterade till gravplatsen och dels till den äldre boplatsen. Alla brända ben från alla typer av anläggningar har artbestämts detaljerat för att ge möjlighet för tolkning av samband med  gravplatsfasen eller boplatsfasen. Benen från kulturlagret har endast bestämts övergripande som människa eller ej då det är osäkert om benen kommer från gravfasen eller tidigare aktiviteter. Brända ben har påträffats i 230 anläggningar med en total vikt på 3896 gram. Den totala vikten skall tas med en mindre reservation då vissa fyndposter vägde mindre än 1 gram och vikten för var fyndpost avrundats till hela gram. Den största mängden brända ben är djurben sett till vikt men sett till medelvikt/ anläggning dominerar människobenen (fig. 65–67). Detta kan Brända ben  g/anl medel    % av total vikt                  % av totalt antal anl Fig. 65. Diagram över fördelningen för de övergripande bestämningskategorierna efter % av den totala vikten för alla anläggningar. Gruppen djur omfattar även bestämningar med reservation ( djur?). Likaså gruppen människa omfattar bestämningar med reservation (människa?).     Fig. 66. Medelvikten /anläggning för var bestämningskategori. Gruppen djur omfattar även bestämningar med reservation (djur?). Likaså gruppen människa omfattar bestämningar med reservation (människa?).           Fig. 67. Fördelningen av de olika bestämningskategorierna i % av det totala antalet anläggningar med brända ben. Eftersom flera kategorier kan finnas i en och samma anläggning är den totala summan för alla kategorier över 100%. 116 tolkas som att en mindre andel av anläggningarna är definitivt gravrelaterade då människa generellt förekommer i betydligt större koncentration än djuren i dessa enskilda anläggningar. De osteologiska bedömningarna redovisas mer detaljerat i Gravförteckning på CD:n och endast översiktligt i den följande texten. Att värdera osteologiska bestämningar i förhållande till vikt för brända ben medför många problem när det gäller de obestämbara benen som bara bestämts som människa/djur. Dessa är oftast de minsta och sämst bevarade och kanske det sista som återstår i botten av en skadad anläggning. För att illustrera detta kan man titta på hur ofta de olika bestämningskategorierna förekommer i anläggningarna. Ben bestämda som människa/djur förekommer mer än fyra gånger så ofta i anläggningar som ben bestämda till människa. Dessa sämst bevarade ben är alltså en betydelsefull kategori som förekommer i de minsta mängderna/anläggning men i relativt många anläggningar. Bilderna av benförekomst bli de rakt motsatta när man jämför de två diagrammen i fig. 66–67. När man studerar kraftigt fragmenterat material, vilket bränt ben oftast är, finns det många möjliga felkällor vid tolkningen av materialet. Tolkningen speglar oundvikligen materialets fragmenteringsgrad i första hand och en ursprunglig deponering av djur respektive människoben i andra hand. 117 Gravrelaterade anläggningar med människoben Arkeologiskt har 14 anläggningar tolkats som brandgravar i någon form och ytterligare 9 har klassificerats som osäkra brandgravar. Människoben har påträffats i 17 anläggningar varav en del ingår ovanstående klassificeringar. Endast i en anläggning kunde fragment efter mer än 1 enskild individ med säkerhet identifieras. Anläggningarna finns spridda över hela gravfältet (fig. 68). I de anläggningar där människoben påträffades fanns ben av såväl vuxna som barn av olika åldrar (fig. 69). Terminologin som används vid klassificeringen av anläggningar med brända ben är minst sagt varierad vilket tycks snarast vara universellt inom svensk arkeologi och inget enskilt fenomen för Istaby-materialet. Nästintill varje arkeolog tycks ha en egen version av vilka kriterier som avgör hur en anläggning med brända ben ska benämnas. Detta är per se inget problem egentligen om det inte vore för alla underkategorier av gravrelaterade anläggningar som är förvirrande enbart på grund av mångfalden. Anläggningarna som innehåller brända människoben i Istaby har benämnts: brandgrav, brandgrop, stenfylld brandgrop, stenskodd brandgrop, urnegrav, urnebrandgrop, stenfylld urnebrandgrop, bålgrop, bålplats, urnegrav, benlager, brandlager, bålplats, härd, stolphål. Dessa typer av varierade kategoriseringar är mycket svåranvända när man vill diskutera antal gravlagda individer på ett gravfält. Samma individ kan förekomma på en bålplats och i en urnegrav i en annan anläggning en bit bort på gravfältet vilket exempelvis osteologen Caroline Arcini kunnat belägga konkret (Arcini 2005) på bla ett välbevarat bronsåldersgravfält. En definition av en anläggning med en mindre mängd fragment av brända människoben som en grav kan alltså vara missvisande eftersom resterna efter en individ kan finnas i flera anläggningar och då kan räknas som flera gravar fast det är en och samma individ i alla. Speciellt under järnålder blir detta problem påtagligt i Sydskandinavien när man tycks frångå de vanligen välfyllda urnegravarna till förmån för mer varierade gravformer sett till benförekomst. Jag kommer därför i första hand att benämna alla anläggningar med bränt människoben från Istaby som gravrelaterade snarare än som gravar i den följande diskussionen och snarast diskutera deras praktiska funktion. För att komma närmare vilken funktion de olika anläggningarna haft är elementrepresentationen (vilka kroppsdelar som identifierats) avgörande. Fig. 68. Spridningskarta över anläggningar med brända människoben resp anläggningar tolkade som brandgravar. Grå= anläggningar med brända människoben tolkade osteologiskt som brandgravsrelaterade, svart=anläggningar med brända djurben tolkade osteologiskt som brandgravsrelaterade. 118 Vad gör en grav till en grav?                               Fig. 69. Alla anläggningar med bränt människoben fördelat på ålder där detta kunde bedömas. Observera att var enskild anläggning inte behöver vara en enskild grav, samma individ kan teoretisk sett ha påträffats i mer än en anläggning. 119 Brandgravskick är en komplicerad gravform att tolka i jämförelse med skelettgravar eftersom kroppen manipuleras på ett eller flera olika sätt efter döden. Först bränns kroppen på ett bål som då det svalnat antingen får ligga kvar (och möjligen täckas över med jord eller öppet) eller kan samlas ihop i en grop (t.ex. gropen under bålet som ger syre till elden) eller urna (av keramik eller förgängligt material) som inte behöver grävas ner i direkt anslutning till själva bålplatsen. En kropp kan således spridas ut i flera olika anläggningar (bålplats, bålgrop, urnegrav). Osteologisk bestämning av benfragmenten i en enskild anläggning är kanske det bästa sättet att komma närmare att avgöra anläggningens funktion och vilken anläggning som kan vara den egentliga graven. Elementrepresentationen, vilka typer av benelement som har identifierats i anläggningen, är avgörande för den osteologiska tolkningen av anläggningen. Förekommer t.ex. bara vissa småben kan det vara ett tecken på en bålplats medan alla delar av en kropp kan belägga en bålplats där kroppen fått ligga kvar. Alla anläggningar med människoben har därför fått en gradering av elementrepresentationen för att lättare kunna jämföra dem sinsemellan (fig. 70). Enligt min osteologiska tolkning är en anläggning med fragment från flertalet olika delar av kroppen (gradering 5 eller 4) en grav. En grav kan dock både vara en ”orörd” bålplats där kroppen med gravgåvor lämnats in situ och en ”manipulerad” t.ex. en bålgrop där hela kroppen rakats ner i gropen eller i en urna i en grop. Sämre bevarade gravar, bålplatser med mera där elementrepresentationen är mer sporadisk är däremot indirekta och inkonklusiva gravindikationer (gradering 1-3) enligt min definition. På detta sätt bör man kunna undvika att räkna en individ flera gånger. Det är dock sannolikt att många brända kroppar blivit omrörda och utspridda i samband med senare aktiviteter på gravplatsen och att även de sämst bevarade kan de facto representera en unik individ. Min uppskattning av vilka anläggningar som är gravar blir sannolikt en underskattning av det faktiska antalet men riskerar i alla fall inte att bli en överskattning (fig. 71). De flesta anläggningarna med en gradering på 3-5 kommer att diskuteras en och en nedan och tolkas osteologiskt. Resterande anläggningar som har en mycket låg elementrepresentation (gradering 1,2) kommer att diskuteras tillsammans under en egen rubrik. I en sammanfattning för hela kapitlet kommer alla tolkningar att presenteras lättöversiktligt. Gradering Elementrepresentation (brända människoben) Anl Gradering Arkeologisk tolkning 1 endast 1 fragment 2 1 Oklar 2 enstaka fragment av skalltak eller rörben 23 1 Härd 3 enstaka fragment från olika delar av anatomin (t.ex. falang) förutom skalltak och rörben eller bara en relativt komplett uppsättning av ett visst benslag(t. ex. tänder) 54 1 Fundament till rest sten 69 1 Brandgrav. Stenfylld brandgrop 113 1 Grop med sten 4 flera fragment av vitt skilda benslag (t.ex. kota, revben, falang, tandrot från olika kroppsregioner) förutom skalltak eller rörben 234 1 Härd 769 1 Brandgrop? 5 fragment från de flesta olika kroppsregioner: olika rörben, kranie, tandrot, falanger, metapoder, carpaler/tarsaler, bäcken, kotor, revben, scapula mm 886 1 Brandgrav? Brandgrop 55 2 Brandgrop 244 2 Urnegrav 997 2 Grop med stenpackning direkt gravindikation. Större delen av en kropp, en orörd bålplats eller välbevarad urnegrav. 369 3 Härd indirekt gravindikation. Kan vara en i övrigt insamlad individ från en bålplats, bålgrop eller en sämre bevarad urnegrav/grop eller bålplats. 561 3 Brandgrav, Urnegrav eller urnebrandgrop? 1036 3 Brandgrav i stensättning II, benlager 575 4 Urnegrav, Stenfylld urnebrandgrop 719 barn: 4, vuxen: 2 Brandgrav, Brandgrop 42 5 Brandgrop med spår av stolpe 557 5 Brandgrav, Stensättning med brandlager? Brandgrop? Tolkning av gradering: 4, 5 3 1, 2 inkonklusiv gravindikation. Kan även vara en mycket dåligt bevarad bålgrop eller grav alternativt sekundärdeponerat material som hamnat i en anläggning av annan funktion då bålplatsen omrörts eller en grav förstörts av senare aktiviteter. Fig. 70. Nyckel för gradering av elementrepresentation. Fig. 71. Tabell över anläggningarna som innehöll brända människoben med gradering av elementrepresentationen i respektive anläggning och arkeologisk kategorisering av anläggningen. 120 En välbevarad bålplats, A 557 Den enskilt benrikaste anläggningen var A 557 där totalt 631 g brända ben påträffats. De brända benen var till största delen från människa. En mindre del obrända djurben i form av emajfragment, mikromammalia och rörben fanns också i anläggningen. Alla regioner av kroppen och de flesta benslag fanns representerade bland fragmenten. Element från såväl höger som vänster sida som stora och små benslag fanns med (fig. 72). Sett till vikt utgör skallfragmenten nästan hälften av de närmare bestämda fragmenten (se tabell nedan). Detta är troligen främst ett utslag av fragmenteringen då fragment från skallen är enklare att identifiera närmare än fragment från övriga skelettet, en skillnad som ökar i betydelse ju mindre fragmenten blir. Individen har bedömts till 10-15 års ålder utifrån tandutveckling men uppvisade dock benförändringar som vanligen förknippas med äldre individer eller möjligen kraftigt slitage på 121 Bestämningskategori vikt g Skalle 113 Tand 4 Kotor, revben etc 21 Arm & hand 29 Ben & fot 37 Övrigt 22 Människa? Rörben mm 405 Fig. 72. Schematisk bild av identifierade kroppsdelar och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen för individen i A 557. Skuggningen motsvarar inte hela ben i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. Mörk skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger eller vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element av okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen för anläggningen finns i Gravförteckning, på CD:n. Tabell över de olika bestämningskategorierna för de brända människobenen från A 557 fördelade efter vikt. Total vikt: 631 g. kroppen. Ett hälben hade ”hälsporrar” (små benutväxter i seninfästningen för akillessenan på hälen) och andra halskotan (axis) hade mindre nybildning av ben kring ledytorna mot första halskotan. Det finns däremot inget som kan konklusivt belägga att det rör sig om mer än en individ. Anläggningen tolkas osteologiskt som en bålplats där kroppen fått ligga kvar med gravgåvorna. Bland fynden i anläggningen förekom en järnsyl, ett fragmentariskt järnföremål, keramikfragment och även hartstätningsbitar som skulle kunna vara gravgåvor som lagts på bålet eller lämnats där efter bränningen. Arkeologiskt har anläggningen tolkats som en grav i form av ett brandlager i västra delen av stensättning VI. Anläggningen är komplicerad då den har en 14C-datering till bronsålder period III-IV medan fynden dateras av Björk i denna volym till äldre järnålder. Fynden talar således liksom osteologin för en bålplats där allt lämnats som det var efter att elden brunnit ut. Fig. 73 (t.h). Schematisk bild av identifierade kroppsdelar och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen för individen i A 369. Skuggningen motsvarar inte hela ben i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. Mörk skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger eller vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element av okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen för anläggningen finns i Gravförteckning, på CD:n. Bålplats A 369 undersöks (t.v). En bålplats, A 369 En liten mängd ben samlades in från anläggningen. Största delen var djurben och allt var bränt. Endast 4 g ben bestämdes som människa. Människobenen var fördelade förvånansvärt väl över kroppen sett till den lilla mängden med fragment av lårbenet, revben och två fingerben (fig. 73). Det är troligen resterna av en vuxen individ. Djurbenen som kunde identifieras till art var från får/get, svin, nöt och häst. Alla ben kommer från de köttfattiga regionerna av dju- ren och skulle möjligen kunna vara rester av hudar som bränts på bålet med kroppen. Den stora mängden rörben från djur som inte kunde identifieras till köttrika eller köttfattiga delar bör inte heller kunna helt ändra bilden även om allt skulle komma från köttrika delar. Matoffer är inte ovanligt i järnåldersgravar och de många identifierade köttfattiga delarna är snarare något mer oväntat i en härd på en boplats. Människobenens elementrepresentation gör också att en bålplats blir den mest sannolika tolkningen. Anläggningen A 369 tolkades arkeologiskt i fält som ett härdkomplex och innehöll förutom brända ben även ett keramikkärl med en datering till bronsålder–äldre järnålder men som skulle kunna placeras i romersk järnålder (se Björk denna volym). Med tanke på kärlet, anläggningens karaktär och den osteologiska tolkningen bör anläggningen vara gravrelaterad och då sannolikt en bålplats där kroppen samlats in och flyttats alternativt en sämre bevarad bålplats. 122 En bålplats i en stensättning, A 1036 I stensättning II framkom ett benlager av en yta på 2 x 1,2 m på en stenpackning (A 1036). Benlagret bestod av en mindre mängd brända ben bestående främst av ben som inte kunde identifieras som människa eller djur samt djurben. Djurbenen som gick att bestämma närmare kommer från köttfattiga regioner av nöt respektive idisslare. Endast 3 g kunde identifieras som människa. Alla dessa fragment kommer från en enda region, huvudet, men innefattar olika delar i form av skallben, tandemalj och rotfragment (fig. 74). Individen bedöms utifrån detta till 8-9 års ålder. Det bara är de allra mest tåliga delarna av skelettet som gått att identifiera vilket är att förvänta för ett barn. 123 Osteologiskt och arkeologiskt samlat är intrycket av anläggningen närmast en bålplats. Element-representationen identifierar endast ett 8-9 årigt barn och bara fragment från huvudet. Resten av barnet har möjligen samlats in efter bränningen eller fått ligga kvar öppet vilket lett till en naturlig tafonomisk förlust. Den största delen av benen från anläggningen är ytterst fragmenterade och oidentifierbara vilket snarast indikerar dåliga bevaringsförhållanden. Djurbenen skulle kunna vara spåren av en nöthud som t.ex. varit svepning åt kroppen då bara de delar som vanligen associeras med en beredd hud påträffats. De många fynden i anläggningen Fig. 74 (ovan). Schematisk bild av identifierade kroppsdelar och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen för individen i A 1036. Skuggningen motsvarar inte hela ben i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. Mörk skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger eller vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element av okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen för anläggningen finns i Gravförteckning, på CD:n. Stensättning II undersöks (ovan t.v). av smycken, beslag, keramik mm ger samlat ett intryck av att kunna vara gravgåvor. Fynden dateras till tidig vendeltid vilket gör anläggningen till en av de yngsta på gravfältet. En bålgrop, A 719 Den mindre grop med sotfärgad sand som A 719 utgör hade en mindre mängd brända ben i fyllningen. En tredjedel av benen kunde bedömmas till specifikt element förutom som människa och resten bara som rörben från människa (fig. 75). Benen kommer dels från ett barn och dels från en vuxen individ. Barnet tycks vara i 4-6 års ålder och relativt väl representerat av många olika kroppsregioner såsom skalle, tänder, kotpelare och arm (se tabell nedan). Den vuxna individen har med säkerhet bara kunnat beläggas i ett par skalltaksfragment. Bland de rörbensfragment som inte gick att bestämma närmare skulle vissa fragment kunna vara från en vuxen individ men då fragmenteringen var så omfattande vore en sådan bestämning mycket osäker. Sett till elementrepresentationen är barnet den primära individen i anläggningen. Fördelningen är oväntad då ett så litet barns brända ben har sämre förutsättningar att bevaras än en vuxens och talar för någon slags manipulation av anläggningen eller kropparna. Anläggningen A 719 beskrivs arkeologiskt som en brandgrop med stark sotfärgning. Sett till sektionsritningar och foton har dock Björk (denna volym) tolkat det som att anläggningen möjligen kan bestå av två olika brandgropar som skär varandra. En djurgång störde anläggningen och gjorde den svår att tolka i fält annat än som en enhet. Anläggningen innehöll även ett fragmentariskt järnföremål och en hartstätningsbit som kan vara gravgåvor. Den aktuella anläggningen troligen egentligen två olika, en äldre bålgrop som skadats av en ny bålgrop. Det mest sannolika är att bålgropen med den vuxna individen skadades när den nya gropen för barnet grävdes delvis genom den sett till båda individernas elementrepresentation. Fig. 75. Schematisk bild av identifierade kroppsdelar och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen för individerna i A 719. Skuggningen motsvarar inte hela ben i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. Mörk skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger eller vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element av okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen för anläggningen finns i Gravförteckning, på CD:n. Bestämningskategori vikt g Skalle 1 Skalle (barn) 14 Skalle (vuxen) 3 Tand (barn) 2 Kotor, revben etc (barn) 1 Tabell över de olika bestämningskategorierna för de brända människobenen från A 719 fördelade efter vikt. Total vikt: 64 g. Arm & hand (barn) 1 Människa? Rörben mm 42 124 En bålgrop med stolpe, A 42 A 42 är en grop med stolpfärgning, 28 cm i diameter och 28 cm djup med en mindre mängd brända ben från främst människa. Med tanke på den relativt lilla mängden människoben (111 g) är de anmärkningsvärt väl fördelade över hela kroppen (fig. 76, tabell nedan). Såväl små ben som större och kompakta som porösa delar av ben finns representerade och både höger och vänster sida av kroppen. De flesta fragmenten kommer uppenbart från en vuxen individ. En kotkropp visar dessutom spår av benpålagring (osteofyter) vilket vanligen associeras med högre ålder eller möjligen kraftigt slitage. De identifierade fragmenten tolkas därför som från en enda vuxen individ. Osteologiskt tolkas anläggningen som en bålgrop där kroppen möjligen samlats in efter kremeringen eftersom en förhållandevis stor del av kroppen finns representerad men mängden ben totalt är liten. Arkeologiskt tolkades anläggningen som en brandgrop d.v.s. gravrelaterad. 125 Bestämningskategori vikt g Skalle 27 Tand 1 Kotor, revben etc 14 Arm & hand 12 Ben & fot 13 Övrigt 44 Människa? Rörben mm 1 djur? 1 Människa/djur 90 Fig. 76. Schematisk bild av identifierade kroppsdelar och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen för individen i A 42. Skuggningen motsvarar inte hela ben i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. Mörk skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger eller vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element av okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen för anläggningen finns i Gravförteckning, på CD:n. Tabell över de olika bestämningskategorierna för de brända människobenen från A 42 fördelade efter vikt. Total vikt: 111 g. En urnegrav, A 575 Fig. 77. Schematisk bild av identifierade kroppsdelar och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen för individen i A 575. Skuggningen motsvarar inte hela ben i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. Mörk skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger eller vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element av okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen för anläggningen finns i Gravförteckning, på CD:n. Grav A 575 under pågående undersökning (ovan t.h). I en något avlång stenfylld grop, A 575, framkom 273 g brända ben inuti en urna varav merparten var människoben. De flesta delarna av människokroppen var representerade bland benen (fig. 77) såsom i A 557 och A 42 men småbenen var i jämförelse något mindre representerade. Både höger och vänster sida av kroppen kunde också identifieras. Alla fragment motsvarade en vuxen individ. Ett fragment av en ögonbryns- båge (margo supraorbitalis) var relativt grovt och individen tolkas därför som möjlig man. Osteologiskt tolkas anläggningen som en urnegrav i form av en större stenskodd bålgrop där en ansenlig del av individen lagts ner i en urna efter kremeringen som troligen skett på samma plats då anläggningens fyllning var sotig. Arkeologiskt var tolkningen en stenfylld urnebrandgrop. 126 En urnegrav, A 561, och en bålplats? Fig. 78. Grav A 561 med urnorna in situ (samt med skärning av A 545). Människobenen påträffades i den mindre urnan. 127 I en liten urna med täcksten i anläggning, A 561 fanns en lite mängd (29 g) människoben. En större urna utan ben i låg på sidan intill den lilla urnan (fig. 78). Den största delen av de brända människobenen utgjordes av tandfragment och endast ett par små benfragment (3g) fanns från resten av skelettet. Emaljfragmenten bestod av permanenta tänder, främst anlag som ännu inte kommit i bruk eller nyligen frambrutna tandkronor. Tänder från såväl över- som underkäke, främre och bakre delen av munnen som höger och vänster sida fanns representerade bland fragmenten och även rötter från mjölktänder. Tandfragmenten bildar ett nästintill komplett tandset från ett 6-7 årigt barn. Det finns inga tecken bland på att det rör sig om mer än en individ. De identifierade fragmenten är också de delar som har bäst förutsättningar för att bevaras från en individ i denna ålder. Anläggningen A 561 är en urnegrav där endast de mest motståndskraftiga elementen, med stor noggrannhet, har samlats in från bålplatsen i en urna. Arkeologiskt har anläggningen tolkats som en urnegrav i en grop som skär en härd (A 545). En tolkning av A 545 som en härd verkar mer långsökt än en som bålplats med tanke på att den skärs av en grop som innehåller en gravurna. Troligen är A 545 en stenskodd bålplats som efter bränningen utvidgats/grävts igenom i ena hörnet(gropen A 561) där gravurna med den brända kroppen i samt en större biurna satts ner. Övriga anläggningar med brända människoben Förutom de tidigare diskuterade anläggningarna innehöll ytterligare elva brända människoben men med få typer av kroppsdelar representerade och därmed en låg gradering i elementrepresentation (fig. 71). Det mesta var enstaka små fragment av skallen eller rörben (fig. 30). De flesta av dessa innehöll även djurben i någon form som kunde artbestämmas närmare (fig. 66). Två anläggningar (A 54, 55) innehöll en ovanligt stor mängd art-och elementbestämda djurben. A 55 som skär A 54 har arkeologiskt tolkats som en brandgrop medan A 54 har tolkats som ett fundament till en rest sten. Människobenen i anläggningarna är endast mindre fragment av skalltak som skulle kunna vara sekundärdeponerat i båda anläggningarna eller mellan dem. Djuren kommer att diskuteras närmare i ett eget kapitel men kan nämnas för denna anläggning vara såväl matoffer som skinn från tamdjur samt säl. I A 54 påträffades ett djurformat bronsbleck daterat till folkvandringstid-vendeltid som möjligen kan förstärka bilden av den anläggningens gravrelation. Möjligen skulle A 54 kunna vara rester efter en bålplats/bålgrop men det är svårt att avgöra då så få fragment av människa finns och båda anläggningarna har oklara funktioner och skär varandra vilket skulle kunna innebära en sammanblandning av benen i fyllningarna. Två av anläggningarna som i fält tolkades som härdar: A 234 och A 23 skulle snarare kunna vara gravrelaterade anläggningar då de innehåller lite bränt människoben. Det förekommer även djurben från hund respektive svin som skulle kunna vara rester av hudar som varit svepning vid bränningen i båda anläggningarna. Detta tillsammans med förekomsten av människoben och uppenbar eldpåverkan kan möjligen tolkas som att anläggningarna är bålplatser/bålgropar. Anläggningen 997 innehöll mycket lite människoben, inga fynd och hade inga tecken på eldpåverkan. Det är möjligt att människobenen sekundärdeponerats i denna ordinära anläggning då äldre gravrelaterade anläggningar skadats av senare aktiviteter eller t.ex. grävande djurs aktiviteter men det skulle också kunna vara en mycket dåligt bevarad gravrelaterad anläggning. A 69, A 769 och A 886 är alla mindre gropar som i fält tolkats som brandgropar (fig. 71) och som innehöll mycket lite ben från människa. Förutom att dessa anläggningar innehåller eldpåverkad fyllning (sot och brända ben) innehåller två av dem sten (A 886, A 69). A 69 och A 769 var helt fyndtomma men i A 886 påträffades ett fåtal keramikfragment och lerklining. Möjligen kan dessa anläggningar vara bålgropar där det mesta av benen tagits bort för att begravas t.ex. i en urna i en egen anläggning eller helt enkelt sämre bevarade bålgropar där det mesta av kroppen låg kvar men har försvunnit. A 886 och A 23 skär de med stenpackning markerade skelettgravarna A 920 respektive A 26. A 886 tolkades som en bålgrop i fält men A 23 tolkades som en härd. Då A 23 liksom A 886 innehåller människoben och eldpåverkad fyll- ning bör den likaväl som A 886 kunna tolkas som en bålgrop. En grund grop med bränt människoben, A 2, skärs av en skelettgrav, A 15. Möjligen skulle även detta kunna vara en bålgrop som delvis skadats när skelettgraven anlades. A 113 är en grop med sten som inte tolkats som gravrelaterad i fält. Två fragment av bränt ben var från människa (skalltak, rörben). Djurben förekommer bla i form av en svin metapod, en del man kan förvänta sig i att hitta i samband med en beredd hud som t.ex. kan ha varit svepning på bålet. Möjligen skulle detta kunna vara en bålgrop som är dåligt bevarad eller där de brända benen samlats in till exempel till en urna. Brända människoben i kulturlagret I samband med utgrävningen av det överlagrande kulturlagret på gravplatsen samlades brända ben in. Ytan delades in i ett koordinatnät och alla fynd gavs koordinater och ibland i intervall (en yta istället för en punkt). Totalt 1017 g brända ben och 133 g obrända djurben samlades in från kulturlagret. Endast 14 g av de brända benen kunde identifieras till människa. Människobenen var ytterst små fragment och påträffades spridda över gravfältet (fig. 80). Skallfragment samt rörben var de vanligast förekommande elementtyperna. Jämför man fragmentens spridning med anläggningar med brända människoben eller som arkeologiskt klassats som brandgravar förekommer fragmenten i kulturlagret både där det finns mycket sådana anläggningar och där dessa ligger långt ifrån. 128 A2 A 23 Människa Människa? Skalltak 1g A 54 A 55 A 69 Skalltak adult? 1 g Skalltak 2 g Underkäke 2 g Ledände rörben 1 g Rörben 1g Människa/ djur Rörben 6 g Rörben 11g Djur Rörben mm 5 g Rörben mm 28 g. Käke , tand idisslare, tandrot, metapod 8 g. Rörben mm 84 g. Skalltak 60 g. Div, kranie, axial, ledände, revben, metapod/falang, falang II-III, tand idisslare 48 g Tandrot 1g Djur? Dj+? 5 g Djur+? 76 g Rörben 71 g Rörben 9g Får Obränt: språngben 1 g Strålben 3 g Får/get Tand, falanger 5 g Falanger I-III, metapoder, tand, sesamben, fotledsben, skulderblad, svanskota 90 g Svin Underkäke, tand, armbågsben 6 g Skenben 1 g Hund 129 A 234 A 244 Rörben 1g Rörben 3 g Skalltak <1 g Div 1g Rörben 16 g Div, tand idisslare 8g Emalj 1 g A 886 A 997 Ledände 1 g Skalltak 1g Rörben 1g Axial/ kranie 1 g Ledände mm 1 g Dj+? Rörben 21 g Kranie 1 g Falang II 1 g Falang II 1 g A 769 Rörben<1 g Metapod, falang, strålben 5 g metapodsubadult 1 g Nöt Säl A 113 Metatarsus IV 1 g Kulturlager Människa x+6 y-37 L1 Människa? Ålder Kranie 1 g x+7 y-23 l1 Skalltak 1 g x+7 y-23 l1 Rörben 1 g x+7 y-7 L1 Rörben 1 g x+11 y-38 l1 Skalltak 1 g Adult? X+11 y-38 l1 Tandrot 1 g Adult? x+12 y-4 l1 Rörben, axial 2 g x+15 y-72 L1 Skalltak 1 g Adult x+28 y-31 l1 Mellanfotsben, Mt I dxt 1 g Adult? x+32 y-25 L1 x+34 y-25 l1 Rörben 1 g Käke 1 g x+37 y-31 L1 x+36+42 y-22-26 l1 Adult? Rörben 1 g Skalltak 1 g (4 fragm) Art Antal anl Vikt (bränt om ej annat anges) Elementrepresentation (dominerande i fetstil) Får/get 11 37 g bränt (varav 7 g får/get/ rådjur och 4 g får), 5 g obränt Köttfattiga: Metapod, falang, tarsal, kranie Köttrika: strålben, humerus, bäcken Nöt 8 113 g Fig. 79 (föregående sida): Tabell över övriga anläggningar med människobens artsammansättning. Alla ben är brända om inte annat anges. Allt är fragment av det aktuella benslaget, inte hela ben. Köttfattiga: Svanskota, tand, falang ,tarsal, metapoder, skalltak Köttrika: scapula Svin 14 53 g Köttfattiga: käke, tand, första halskotan, falang, metapoder, kranie. Köttrika: ulna, tibia, femur Fig. 80 (ovan): Tabell over de brända människobenen som påträffats i kulturlagret. Häst 2 36 g Köttfattiga: tand, sesamben Hund 4 6g Köttfattiga: Metapod, falang Säl 2 3g Köttfattiga: falang, svanskota Rådjur 3 11 g Köttfattiga: horn, tarsal. Köttrika: humerus Fig. 81 (t.h). Tabell över de olika djurarternas förekomst i alla typer av anläggningar. Antal anl= antal anläggningar där just den arten identifierats. 130 Troligen kommer fragmenten från gravrelaterade anläggningar som störts av yngre gravar eller aktiviteter, skadats av plöjning och kanske helt försvunnit. Det går inte att knyta något fragment till en specifik anläggning men flera ligger i närheten av anläggningar med brända människoben, nämligen A 1036, 719, 575, 561 och 54. Djuren I de flesta fall var djurbenen brända eller förekom i anläggningar med brända människoben varför de diskuteras under kapitlet om brända ben. I 30 olika anläggningar har djurbenen kunnat bedömas närmare vad gäller art och/eller elementtyp. Dessa kommer att diskuteras närmare här. De djurarter som identifierats i anläggningarna är nöt, svin, får/get, rådjur, häst, hund och säl (fig. 81). Får/get, svin och nöt är de vanligast förekommande arterna och för nöt är de köttfattiga delarna av djuret betydligt vanligare än de köttrika. De mest benrika anläggningarna hade också en större variation i artsammansättning men även en betydande andel djurben som inte gick att artbestämma (fig. 82). Ett fåtal anläggningar är särskilt benrika och kommer att diskuteras nedan. Ett antal anläggningar med speciellt intressant elementrepresentation kommer också att diskuteras närmare. 131 Art- och elementrepresentation i gravrelaterade anläggningar Anläggningen 55 skär A 54 och dessas artsammansättning är mycket snarlik. A 55 innehåller dock en betydligt större mängd djurben. Metapoder, falanger, tarsalben, sesamben är alla delar av djurets fot och är från den köttfattigare delen av djuret. Likaså skallen, tänder och svanskotor brukar räknas till de köttfattiga delarna. Just dessa element kan man förvänta sig att hitta som rester efter en beredd hud. Möjligen skulle dessa element från får/get, nöt och säl kunna indikera en koppling till gravar då de i form av ett skinn t.ex. fungerat som liksvepning. Då andra mer köttrika element förekommer för djur i allmänhet samt även enstaka för får, nöt och svin i samma anläggningar är kopplingen mindre enkel att göra. Dessa skulle kunna dock kunna förklaras som matoffer till den döde men också motsvara vanligt avfall på en boplats. Sett till förekomsten av människoben i dessa två anläggningar tycks det dock mer sannolikt att de på något sätt är gravrelaterade vilket styrks av elementrepresentationen för djuren. Anläggning 57 innehåller elementtyper med en möjlig rituell prägel med rester av en kosvans, ett rådjurshorn och en hundtass. Mer svansfragment och en stor del ben av obestämbar art gör dock anläggningen svår att tolka. Artsammansättningen och elementrepresentationen bör dock ändå indikera en anläggning utöver vanligt boplatsmaterial som kan vara gravrelaterad, möjligen en offer- eller bålplats. Den skärande skelettgraven A 56 innehåller också ett svansfragment från nöt som skulle kunna antas vara en inblandning från A 57. Arkeologiskt har anläggningen dock tolkats som en härd sammanhörande med huset från tidig bronsålder p.g.a. placeringen i förhållande till detta. Men hänsyn till formen och de tillsynes olika stenpackningar som förekommer skulle det dock kunna röra sig om flera olika anläggningar som skär varandra snarare än en enda. Med tanke på artsammansättningen och den specifika elementrepresentationen samt anläggningens karaktär finner jag det mer troligt att anläggningen är gravrelaterad, exempelvis en bålplats, än sammanhörande med huset (se foto överst på s. 24). Fragment av hundtassar finns i ytterligare två anläggningar, A 338 och 360. Det finns dock inget annat med dessa anläggningar som indikerar att de möjligen skulle kunna vara gravrelaterade (fig. 83). De många fragmenten av tassar/klövar och tänder/käkar i A 369 av får/get, nöt, svin och häst skulle kunna tolkas som rester efter skinn som t.ex. varit liksvepning. Då även människoben påträffats i denna anläggning ökar möjligheterna att tolka anläggningen som en bålplats istället för en härd. Om man tar ut alla anläggningar med klövar/tassar i jämförelse med de som redan diskuterats var gravrelaterade har endast två av elva tolkats som gravrelaterade (fig. 82) arkeologiskt. Flera av dessa anläggningar skulle kunna vara gravrelaterade men det är svårt att helt utesluta en boplatsanknytning. En anläggning som arkeologiskt tolkats som en brandgrav men som inte innehöll några människoben var A 112. Anläggningen innehöll dock en nästintill komplett underkäke av en kulting, möjligen kan käken ses som en offernedläggelse då den är så komplett trots att den är bränd. Ett flertal anläggningar innehöll fragment av svanskotor från djur (fig. 84). Svans från nöt förekom i A 55, A 56 och A 57. Svanskotorna i skelettgraven A 56 har sannolikt sekundärdeponerats från A 57 som den skär. A 57 i sin tur tolkas osteologiskt som en offergrop/bålplats liksom A 55 och båda innehåller andra ben från andra arter. A 55 är dock den enda av dessa anläggningar som också innehöll människoben om än mycket lite. Från arkaisk–klassisk period i Grekland finns belagt offerritualer där svans (benämningen ”osphys” som osteologiskt motsvarar korsbenet och svanskotor) från nöt, svin, får eller get läggs på elden där den vrider sig och ”får liv” av värmen i en speciell sakral effekt (Van Straten 1988 med vidare hänvisningar, Ekroth in prep.). Denna typ av ritual med svansar finns belägg för i såväl skrifter, på vaser som genom osteologiska analyser från Grekland. Svans från säl som i A 400 är dock svårare att tänka sig i denna ritual då djurets svans är mindre påtaglig än t.ex. en oxsvans och kanske inte kan ge samma spektakulära effekt. Svansbenen i A 81 gick inte att artbestämma närmare men är från ett mindre däggdjur och skulle möjligen kunna ha fungerat i detta rituella syfte men då anläggningen är så anspråkslös i övrigt är detta svårt att belägga. Det är en intressant upptäckt att vi möjligen kan ha samma typ av svans-ritual under äldre järnålder i Istaby som förekommit i det klassiska Grekland som sannolikt spridits från medelhavet och norrut under de närmaste århundradena. Detta skulle kunna vara det första belägget för denna typ av ritual på gravplatser från äldre järnålder i Skandinavien. Sammanfattande diskussion av brända ben Anläggningarna med brända människoben har tolkats arkeologiskt och osteologiskt som spår av flera olika aktiviteter relaterade till gravplatsen och boplatsen. Spår av kroppar som bränts och låtits ligga kvar på bålplatsen eller samlats i bålgropen eller som samlats in i en urna eller bara under bålet tycks möjliga att identifiera osteologiskt genom fördelningen av kroppsregioner (elementrepresentationen) tillsammans med de arkeologiska beskrivningarna av anläggningarna. Sätts de brända djurbenen in i sammanhanget finns dessutom möjliga gravgåvor i form av hudar och möjligen matoffer i ett par av anläggningarna (fig. 85). Tre anläggningar stämmer både arkeologiskt och osteologiskt in som bålplatser: A 557, A 369 och A 1036 trots mycket varierande mängd brända ben. I A 557 tycks större delen eller möjligen hela kroppen fått ligga kvar på bålplatsen. På de andra två bålplatserna A 369 och A 1036 kan kroppen ha samlats in och deponerats i en egen grav eller fått ligga mer utsatta för elementen och därför blivit sämre bevarade. De två sämst bevarade bålplatserna var också de fyndrikaste. Inom A 1036 förekom mycket fynd, sannolikt gravgåvor och på A 369 fanns en ansenlig mängd djurben. Djurbenen i A 369 kommer från får/ get, nöt, svin och häst och är till största delen det man förväntar sig att hitta efter enbart hudar av dessa djur vilket skulle kunna vara gravgåvor. Två ytterligare möjliga bålplatser är A 23 och A 234 som i fält tolkades som härdar. Dessa anläggningar innehöll dock mycket lite människoben. I både A 23 och A 369 som tolkats som härdar har påträffats keramikkärl vilket möjligen skulle kunna vara gravgåvor. Tre anläggningar kan osteologiskt tolkas som bålgropar A 575, A 719 och A 42. A 719 som är den med minst ben och innehåller trots detta två olika individer med mycket olika elementrepresentation. Barnet i anläggningen är relativt välrepresenterat medan den vuxne är relativt dåligt representerad. Då barnets ben har sämre förutsättningar att bevaras rent kemiskt än den vuxnes är skillnaden signifikant. Troligen beror skillnaden på att det egentligen är två olika bålgropar där barnets är den senare som skurit den äldre gropen där den vuxne legat. De andra två bålgroparna har en relativt hög elementrepresentation (som barnet i A 719) med bara en individ per anläggning. I två av anläggningarna förekom fynd i form av gravgåvor, A 719 och A 575 som möjligen stärker att det rör sig om en grav där man deponerat merparten av en kropp. Två andra möjliga bålgropar innehöll mycket lite 132 Anl Djur Djur? Får Får/get 54 Rörben mm 28 g. Käke , tand idisslare, tandrot, metapod 8 g. Rörben 76 g Radius 3 g 55 Rörben mm 84 g. Skalltak 60 g. Div, kranie, axial, ledände, revben, metapod/ph,ph I-III, tand idisslare 48 g. Rörben 71 g 56 Rörben, tand, käke 6 g Svanskota 2 g 57 Div, svanskota, emalj, rörben, ulna, ledände – subadult 112 g Svanskota 4g 112 Tandrot, rörben 20 g Emalj 1 g subadult: mand, mjölktänder 27 g. 235 Div 7 g Kranie 1g Ph II 1 g Oklar 338 Tand, tand idisslare 2g (obränt): tand idisslare. 7 G Rörben 59 g Femur, atlas 4 g Mc/mt, ph II 2 g Avlång grop, sten i 360 Tand idisslare 2 g. Obränt: rörben 14 g Rörben 14 g Ph I 2 g Grop med stenpackning, stor 369 Rörb 67 g. Tand idisslare, kota 20 g Rörben 24 g. Käke 1 g Metapod, ph, radius 5 g, Metapodsubadult 1 g Svin Tand, ph 5 g Underkäke (subadult), tand , ulna 6 g Ph I-III, metapoder, tand, sesamben, tarsal, scapula, svanskota 90 g Tibia 1 g Humerus 2 g Ph III 1 g Ph I subadult 1 g 400 Fig. 82. Tabell över de anläggningar med mest djurben och/ eller störst variation i artsammansättning/icke domesticerade arter. Anl=anläggning, Anl-typ= arkeologiskt bestämd anläggningstyp. Benen är brända om inte annat anges. 133 Nöt Metapod 3 g Häst Rådjur Hund Säl Anläggningstyp Oklar Ph II 1g Brandgrav? Skelettgrav Horn 5g Ph II 1 g, ph I subadult 1 g Mt 1 g Härdkomplex i långhusets södra del, BRÅ? Brandgrav Tand, sesamben 15 g Oklar Svanskota 2g Grop med stenpackning Anl. Djur Djur? 1 Rörben 2 g 244 Emalj 1 g Får/get Nöt Svin Häst Rådjur Astragalus 1 g Oklar Mt iv 1 g 321 Anläggningstyp Brandgrav Ph2 g Grop med stenpackning, stolphål? 322 Rörben, tand idisslare 24 g 352 Rörben, tand idisslare 38 g Carpal 2 g Grop, sotig sand 364 Div, tand idisslare 3 g Mc II 1 g Oklar 375 Rörben 6 g Ph II-subadult x2 3 g Grop 396 Rörben , tand 9 g Mc/mt 1 g Härdgrop stenfylld grop med sotfärg i botten och toppen Rörben 17 g Ph I-subadult 1 g Större grop med större sten, inget sot, oviss funktion 900 Rörben 1 g Mt 1 g Oklar 951 Rörben 3 g 1036 Rörben, tand, ph 19 g obränt: rörben 10 g Astragalus 4 g Mc, skalltak (nöt?) 5 g Tand 21 g Oklar Brandgrav i stensättning II Fig. 83. Tabell över anläggningar med tassfragment i förutom A 57. Benen är brända om inte annat anges. Anl. Art Anläggningstyp, arkeologisk tolkning Osteologisktolkning 55 nöt Brandgrav? Offergrop/bålplats 56 nöt Skelettgrav Sannolikt sekundärdeponerat från A 57 57 nöt Härdkomplex i långhuset, BRÅ? Bålplats/offerplats, gravrelaterat 57 djur Härdkomplex i långhuset, BRÅ? Bålplats/offerplats, gravrelaterat 81 djur Stolphål Möjligengravrelateradellerofferplats 400 säl Grop med stenpackning Möjligengravrelateradellerofferplats Fig 84. Tabell över förekomsten av svansfragment i anläggningar. Allt är brända ben. 134 människoben, A 886 och A 69. Bevaringsförhållandena för dessa kan vara sämre eller möjligen kan benen huvudsakligen samlats in till en urna eller annat kärl. Bland de mer svårtolkade anläggningarna med bara lite människoben är A 54 och A 55 som skär varandra särskilt komplicerade. Möjligen kan det röra sig om en bålplats/bålgrop (A 54) som skadats av och blandats samman med A 55. Den stora mängden djurben i anläggningarna, mest i A 55, bidrar till komplexiteten då det indikerar både köttfattiga delar (möjligen hudar för svepning) och köttrika delar som möjligen kan vara matoffer eller bara matavfall från boplatsen. Sälfalangen (möjligen från ett sälskinn) är ovanligt i sammanhanget och kan tyda på gravrelevans. Dateringen av A 54 till folkvandringstid-vendeltid samt fynden gör det också sannolikt att anläggningen har en gravrelation. A 54:s arkeologiska tolkning som fundament för en rest sten behöver inte utesluta en osteologisk tolkning som bålgrop som samtidig funktion. De relativt få urnegravarna är särskilt intressanta pga. sina olika sammanhang. A 244 är en urnegrav där brända ben påträffades i ett kärl i en anläggning med två andra kärl samt ytterligare gravgåvor. Mycket lite människoben kunde identifieras och med låg elementrepresentation även om alla oidentifierbara ben hade varit från människa. Denna urnegrav är antingen dåligt bevarad eller så samlades helt enkelt bara en mindre del av benen in från bålet efter kremeringen. Någon uppenbar bålplats har inte 135 kunnat knytas till denna urnegrav. Urnegraven A 561 innehöll i sin tur bara de allra mest motståndskraftiga elementen (från ett barn i 6-7 års åldern) vilka i sin tur var mycket välrepresenterade vilket sammantaget tyder på noggrann insamling av kroppen. Gropen med gravurnan samt ett stort bikärl var grävd genom en anläggning som tolkats som en härd, A 545. Troligen är härden snarare den stenskodda bålplats där barnet i urnegraven bränts. Den tredje urnegraven, A 575, innehöll en vuxen, möjligen man, med relativt stor elementrepresentation trots en mindre mängd ben. I detta fall stod urnan i en stenfylld grop, troligen bålgropen, till skillnad i A 561 där urnan tyckts nedsatt i en utvidgning av bålplatsen. Alla tre urnegravarna har således till synes något olika relationer till sina bålplatser och elementrepresentationen varierar också. Anläggningar A 2, A 113, A 769 och A 997 innehöll mycket lite ben från människa och är svåra att tolka osteologiskt. Samtliga dessa anläggningar skulle kunna vara bålgropar med dålig bevaring av ben. De flesta anläggningar med brända människoben skulle kunna tolkas som gravrelaterade osteologiskt då bara 6 av de 11 anläggningar som hade en låg elementrepresentation tolkades som gravrelaterade i fält. 11 av de gravrelaterad anläggningarna (fig 85) har stenskoning/-packning eller -fyllning. Två av de anläggningar som saknar sten har istället en relation till en sådan anläggning (A 55 till A 54 och A 561 till A 545). Anläggningarna med sten är främst bålplatser eller bålgropar. Två möjliga bålgropar (med bränt människoben), A 886 och A 23, skär skelettgravarna A 920 respektive A 26. En ytterligare möjlig bålgrop med bränt människoben, A 2, skärs istället av en skelettgrav (A 15). Bålplatsen A 57 (med bl.a. nötsvans) skärs också av en skelettgrav (A 56). Skelettgravsskicket och brandgravsskicket tycks utifrån dessa iakttagelser vara parallellt praktiserat i Istaby. I två anläggningar, A 55 och A 57 (bålplatser/offergropar), finns spår av potentiellt rituell svansbränning. Det är i båda fallen svansar från nöt som bränts vilket kan ses som en parallell till den klassiska grekisk osphys-ritualen. Fig. 85 (nästa sida). Översikt över anläggningarna med bränt människoben med osteologisk och arkeologisk tolkning av typ/funktion. Anl Osteologisk tolkning Arkeologisk tolkning Fynd Männ. Djurben 2 Sekundär deponering/gravrelaterad oklar inget 1g - 23 Rest av bålplats Härd, sten 1 lerkärl 1g 10 g + får obränt 1g Männ/djur 6 g 42 Bålgrop-grav Brandgrop med spår av stolpe inget 112 g 1 g Männ/djur 90 g 54 Omgrävd bålgrop? Fundament till rest sten 1 bronsbleck 1g Får, nöt, svin, Köttfattigt & köttrikt. 126 g. 55 Offergrop/ bålgrop Brandgrop Järnfragment, keramikfragment, flintpilspets, bränd flinta, hasselnötsskal. 3g Nöt, får/get, säl mest köttfattiga, möjligen hudar. Nöt sannolikt hud. Även köttrika-matoffer? 361 g. Männ/djur 11 g 69 Urplockad /dåligt bevarad bålgrop? Brandgrav. Stenfylld brandgrop inget 2g 10 g rörben, tandrot. 113 Sekundärdeponerat eller bålgrop Grop med sten ?? 1g - 234 Sekundärdeponerat/ eller bålplats? Härd, sten inget 3g Hund, tass 1 g. Svin, köttfattigt 1 g. Djur bla idisslare tand 8 g. Männ/djur 1 g. 244 Dåligt bevarad urnegrav Urnegrav 3 lerkärl,järnkniv, fragment av degel eller ugnsvägg, rabbad keramik 1g 2 g bla svin mt-möjligt skinn/ tass. Männ/djur 16 g 369 Bålplats där kroppen samlats in? Härd, sten 1 lerkärl 4g 108 g mest köttfattigt tex falang får, svin. Gravgåvor i form av kött+hudar? 561 Urnegrav Brandgrav, Urnegrav eller urnebrandgrop? 2 lerkärl 29 g 4g 557 Bålplats med större del av kropp Brandgrav, Stensättning IV med brandlager? brandgrop? Järnbit, syl/sprik, artstätning, keramikfragment 631 g Obränt: emalj mm, 6 g sekundärdeponerat 575 Urnegrav i stenskoddbålgrop- grav Urnegrav i stenfylld urnebrandgrop 1 lerkärl 236 g 27 g, rörben, matoffer/sekundärdeponerat. Männ/djur 10 g 719 Bålgrop, ben insamlade/grav? Brandgrav, Brandgrop Hartstätning, järnföremål 64 g, 2 indiv. - 769 Sekundärdeponerat eller bålgrop Brandgrop? ?? 1g - 886 Urplockad /dåligt bevarad bålgrop? Brandgrav? Brandgrop keramikbitar, lerklining 1g 21 g, rörben. Männ/djur 1 g 997 Sekundärdeponerat eller bålgrop Grop med stenpackning Inget 2g - 1036 Bålplats där kroppen legat kvar? Brandgrav i stensättning II, benlager 1 bronsfibula, bronsring, brons- eller silverbleck, keramikfragment ( 150 bitar från två olika kärl), bärnsten, kniv, tånge. 3g 22 g, rest av hudsvepning? männ/djur: 96 g 1036 Bålplats där kroppen legat kvar? Brandgrav i stensättning II, benlager 1 bronsfibula, bronsring, brons- eller silverbleck, keramikfragment ( 150 bitar från två olika kärl), bärnsten, kniv, tånge. 3g 22 g, rest av hudsvepning? männ/djur: 96 g 769 Sekundärdeponerat eller bålgrop Brandgrop? ?? 1g - 886 Urplockad /dåligt bevarad bålgrop? Brandgrav? Brandgrop keramikbitar, lerklining 1g 21 g, rörben, männ/djur 1 g 997 Sekundärdeponerat eller bålgrop Grop med stenpackning Inget 2g - 1036 Bålplats där kroppen legat kvar? Brandgrav i stensättning II, benlager 1 bronsfibula, bronsring, brons- eller silverbleck, keramikfragment (150 bitar från två olika kärl), bärnsten, kniv, tånge. 3g 22 g, rest av hudsvepning? männ/djur: 96 g 136 Tänder Fragment av tänder från 33 individer i 29 anläggningar har undersökts osteologiskt. Det är i första hand i skelettgravarna som tandfragmenten framkom men brända tandrötter och emalj fanns sex av dessa anläggningar samt i kulturlagret. Ingen individ hade mer kompletta tänder än för 2/3 av käken, oftast var det bara ett par tänder. Den ojämna bevaringen påverkar främst slutsatser om tandhälsa och genetisk variation då man brukar mäta dessa avvikelser i frekvens av kompletta tanduppsättningar. Tandslitaget Den individ som fått den mest kompletta bedömningen av slitage på kindtänderna (molarerna) enligt Miles modell (Hillson 1996:241) är kvinnan i grav 56. Slitaget på kindtänderna i underkäken ger en ålder på 36-42 år om man bortser från höger visdomstand. Denna visdomstand har ett slitage som motsvarar 14 års brukningstid, om detta stämmer skedde frambrottet av tanden tidigast vid 22-28 års ålder. I överkäken ger de två kindtänderna med karies ett lite annat slitage men generellt svarar överkäkens slitage mot underkäkens. Visdomständerna i överkäken har båda ett slitage som motsvarar 7 års brukningstid, detta innebär att de troligen bröt fram vid 29-35 års ålder, d.v.s. möjligen ännu senare än visdomstanden i underkäken. Det är allmänt känt att vidomständernas frambrott kan variera mycket inte bara mellan över- och underkäke hos en individ men även mellan olika individer. 137 Åldersbedömningarna av tandslitage på tänderna från Istaby baseras på de två första kindtänderna utan korrigering för visdomständernas slitage eller frambrott. Uteblivna visdomständer (agenesi) kan ses som ett genetiskt drag vilket inte är helt oproblematiskt då frambrottet kan variera mycket. Visdomständerna kommer dock att diskuteras närmare under Genetiska drag. Hälsa I den bäst bevarade skelettgraven (A 56) hade individen såväl delar av underkäke som tänder bevarade. Två kindtänder i överkäken hade karies. Karieshålen hade bildats ovanför emalj–rot övergången och på tandhalsen mellan tänderna. Troligen har matrester fastnat mellan kindtänderna och utgjort gynnsam grogrund för karies. Förutom att tänderna var slitna fanns inga andra tecken på dålig munhälsa, sex tänder saknades dock plus en av visdomständerna. De kan såklart ha tappats i livet pga exempelvis karies men kan också bara ha brutits ner i graven. Individen har bedömts till kvinna utifrån bäckenet och bör ha varit i 36-42 års ålder enligt slitaget på kindtänderna undantaget visdomständerna som tycks ha brutit fram sent i livet. Ett barn i tidiga tonåren (11-12 år) i graven A 614 har endast mindre fragment bevarade av sina tänder som ej togs upp i preparat. Denna individ som dog så ung hade dock sämre hälsa redan tidigare i barndomen vilket kan utläsas genom störningar i emaljbildningen på hörn- tandens krona, s.k. linjära emaljhypoplasier. Parallella linjer förekommer ner till botten och större delen av kronan men är tydligast längst ner på kronan. Denna tand börjar mineraliseras under första levnadsåret och kronan är vanligen komplett vid 5-7 års ålder. Den påfrestning som orsakat emaljförändringarna tycks ha varit mest påtaglig i den sista delen av kronans bildning, alltså strax före 5-7 års ålder. Exakt vad som orsakat den dåliga hälsan är mycket svårt att säga. Många studier av såväl arkeologiskt som historiskt material har visat på samband mellan denna avvikelse i emaljbildning och sämre hälsa men utan att kunna koppla det till en viss faktor t.ex. dålig kost/svält, infektion, blodbrist etc. Detta enda fall av emaljförändringar bland de många barnen och även de vuxna på Istabygravfältet väcker många frågor. Alla de individer som inte uppvisar dessa förändringar i de bevarade tänderna och ändå dog unga bör ha haft dålig hälsa men utan att det avspeglats på deras tänder på samma sätt. Minst fyra andra barn kan beläggas ha dött just i åldern 6-7 år d.v.s. samma specifika ålder (A 956, 250, 715 samt brandgraven A 561) som denna dåliga hälsa drabbat individen i A 614. Möjligen kan det vara något specifikt som skett barnen i just denna ålder som gjort att de varit mer utsatta för sjukdomar/påfrestningar som gett dålig hälsa som i vissa fall kan ha lett till döden. Det kan även vara ett sammanträffande då barnen gravlagts Fig. 86. Grav 250. Tanduppsättning från ett 6–7 årigt barn, med en del av den omfattande smyckesuppsättningen. 138 Grav Antal M3 Mand, dxt 800 2 x 1013 1 x 960 1 56 3 20 Ö 2 614 1 946 1 561 1 Grav Mand, sin Max, sin Max, dxt Ålder Sannoliktframbrott/ ålder 12-18 år Ej frambruten. <18 år Ca 18 år Nyligen frambruten. Ca 18 år? Adult Lite slitage/ Obestämbart pga inga andra tänder. X (dxt?) 36-42 år Slitage/ 22-28 år (mand), 29-35 år (max) – sent frambrott x 18-24 år Nyligen frambruten. 18-24 år? x 11-12 år Anlag, ej komplett. x Ca 30 år Obedömbart Ca 6-7 år Anlag för minst en tand. x X (sin?) x x x Molar Sida Carabelli 56 M3 dxt 0 960 M3 dxt 1 18+ 800 M3 sin 0 12-18 år 20 Ö M3 sin 2 18-24 år 20 Ö M3 dxt 1 18-24 år 250 M1 sin 5 800 M2 dxt 800 M2 sin 139 Hypocone Fig. 87. Förekomst av visdomständer. Mand= mandibula, underkäke. Max= Maxilla, överkäke. Dxt=dexter, höger. Sin=sinister, vänster. De tänder som saknas kan bero på agenesi (att de aldrig bildats) eller lika sannolikt bara inte bevarats i graven/prepratet. Anmärkning Ålder Sliten, ev bortslitet 36-42 år Ej sliten, ej frambruten 6-7 år 3 Visst slitage 12-18 år 4 Visst slitage 12-18 år Fig. 88. Förekomst av morfologiska drag i kindtänder i överkäken. Scoring efter jämförelse med ASU:s avgjutningsset. Fig. 89. Förekomst av morfologiska drag i kindtänder i underkäken. Scoring efter jämförelse med ASU:s avgjutningsset. under en period på upp till ett par hundra år. Men det är ändå en stark gruppering i kategorin barn. Ytterligare en individ kan beläggas ha dött i åldern 4-6 år (A 719) och hör möjligen hemma i samma åldersgrupp liksom en som dött i 7-10 års ålder (A 1013). De två barnen i A 920 och det i A 636 skulle också möjligen kunna ha dött vid denna ålder även om det inte går att fastställa barnens ålder lika noggrant som för de tidigare nämnda. På grund av den dåliga bevaringen av tänderna i Istaby är det mindre sannolikt att påträffa tandsten. Endast en mjölktand i överkäken på ett barn i 6-7 års ålder (A 250) hade en markant linje av tandsten över kronans utsida (mot kinden). De andra tänderna hade inga spår av tandsten men de var generellt också sämre bevarade och kronorna fragmenterade. Möjligen skulle tandstenen kunna tolkas som tecken på en tids sjukdom då munhygienen blev eftersatt. Grav Molar Sida Cusp 5 Cusp 7 Anmärkning Ålder 800 M3 dxt 5 - Ej sliten, frambruten? 12-18 år 1013 M3 dxt 3 - Ca 18 år 250 M1 sin - 3 6-7 år 250 M2 dxt 2 799 M1 sin 4 Dåligt bevarad, minst 4 12-18 år 250 M1 sin 5 Ej sliten, ej frambruten 6-7 år 800 M2 dxt 3 Visst slitage 12-18 år 800 M2 sin 4 Visst slitage 12-18 år 6-7 år Genetiska drag Visdomständerna Visdomständerna är de mest variabla tänderna i utveckling, morfologi och frånvaro (agenesi). Då inga av individerna i Istaby hade kompletta tanduppsättningar i gravarna är just frekvensen av frånvaro av visdomständer svår att diskutera. Motsatsen, när de faktiskt förekommer, är däremot enklare att utgå från i jämförelser mellan gravarna. De gravar där individen haft minst en visdomstand bevarad har sammanfattats i en tabell (fig. 87). Såväl vuxna som barn i olika åldrar ingår i gruppen med bevarade visdomständer. Alla gravar är skelettgravar utom A 561 som är en brandgrav. Två av individerna låg i en dubbelgrav tillsammans med en annan individ, i A 1013 och A 20. Den andra individens tänder var tyvärr inte tillräckligt välbevarade för att avgöra om visdomständerna funnits eller sak- nats i någon av dessa två gravar. Gravens riktning tycks inte heller ha något samband med förekomsten av visdomständer då Individen i A 960 till skillnad från de övriga låg i en rakt öst-västligt orienterad grav. Alla individerna med visdomständer har fått gravgåvor med sig i graven vilket är anmärkningsvärt. Morfologi Tändernas bevaring varierade mycket inom och mellan tandpreparat respektive opreparerad emalj. Generellt var kindtänder oftare bevarade än framtänder, även i preparaten. Alla ickemetriskamorfologiska variationer gav scoring efter jämförelse med ett exemplar av ASU:s set med tandavgjutningar (Arizona State University plaques). Ett morfologiskt drag bedömdes bara när emaljen var intakt på den del av kronan där draget förekommer. De morfologiska dragen kunde observeras hos relativt få individer 140 på grund av den dåliga bevaringen (fig. 88 och 89). Det är speciellt anmärkningsvärt att det 6-7-åriga barnet i grav 250 har både två olika extra-cusper på underkäkens kindtänder och ett tydligt carabellidrag på en kindtand i överkäken. Detta är också den rikast utrustade graven sett till gravgåvor. I övrigt är det notabelt att alla individer med dessa drag hade gravgåvor trots stora variationer i ålder. 141 För att sätta in de osteologiska resultaten av Istaby-gravfältet i ett större perspektiv kommer dessa att jämföras med ett urval av samtida gravfält i Sydskandinavien (fig. 90). Gravfälten i Hammarsnäs (Hansen 1936), Slusegård (Alexandersen 1996, Sellevold 1996, Trolle-Lassen 1996), Bjärby (Schulze 1996), Sörby-Störlinge (Beskow-Sjöberg 1987), Brostorp (Sjövold & Hallström 1980), Skovgårde (Bennike & Alexandersen 2000, Hatting 2000, Lund-Hansen 2000), Albäcksbacken (Arcini 1997), Brudager mark (Henriksen 2009) och Engbjerg (Bennike 2009, Boye 2009) är alla till varierande del undersökta gravfält som till största delen är samtida med Istaby. Både brandgravar och skelettgravar är undersökta liksom i Istaby för ett par av dessa gravfält: Slusegård, Brostorp och Sörby-Störlinge. Ett begränsat urval av brandgravarna har studerats för Slusegård och Sörby-Störlinge och samtliga för Brostorp och Brudager mark. Gravfältens dateringar baseras i första hand på fyndkronologi och i ett fåtal fall däribland i Istaby på 14C-analys (se vidare Björk i denna volym). De aktuella gravfälten är liksom Istaby oftast relativt dåligt bevarade med undantag för gravarna på Öland (Brostorp, Istaby och andra samtida gravfält Sörby-Störlinge Brostorp Bjärby Engbjerg Istaby Hammarsnäs Brudager mark Skovgårde Albäcksbacken Slusegård Fig. 90. Gravfält i Sydskandinavien, samtida med Istaby. 142 Bjärby, Sörby Störlinge), Skåne (Albäcksbacken, Hammarsnäs) samt Engbjerg på Själland. På Öland är den frekventa plundringen av gravar ytterligare ett källkritiskt problem. Förutsättningarna bakom de osteologiska uppgifterna för dessa olika gravfält förtjänar en närmare beskrivning då de skiljer sig mycket i tid och detaljgrad. Hammarnäs skiljer sig från de andra materialen då ingen preciserad osteologisk analys är gjord. Gravfältet vid Albäcksbacken är delvis undersökt vilket är en möjlig orsak till den ovanliga köns- och åldersfördelningen. I fallet Slusegårdsgravfältet har samtliga skelettgravar men en försvinnande liten del av anläggningarna benämnda brandgravar (7,9%) analyserats. Felkällorna vad gäller brandgravarna är därför påtagliga. De brända människobenen från Brudager mark är undersökta vid två tillfällen och ännu inte slutligt publicerat av Per Holk men analyserna är till del tolkade av arkeologen Mogens B Henriksen i samband med övrigt material från gravplatsen. En skelettgrav i Brudager mark är osteologisk analyserad men då det bara är en kommer den inte att tas med i jämförelsen med skelettgravarna för de övriga gravfälten. Även Bjärby saknar en komplett analys av alla gravar. Vad gäller Sörby-Störlinge gravfältet har fyra olika osteologer vid olika tillfällen analyserat delar varför sammantagen syntes saknas för skelettgravar respektive brandgravar. Analyserna för Brostorp och Skovgårde inkluderar liksom Istaby en helhetssyntes men Brostorp är bara utgrävt till en mindre del. Helhetssyntesen för 143 Engbjerg är ännu ej publicerad men de i nuläget publicerade data är tillräckligt för vissa jämförelser med Istaby. Skelettgravarna Ålder och kön Åldersfördelningen mellan vuxna och barn i gravar med bevarade skelett/-delar varierar mellan de olika gravfälten (fig. 91). De individer som inte gick att bestämma osteologiskt som vuxen eller barn är inte medräknade i kommande diskussion. Alla gravfält inrymde dessutom tomma gravar där inget skelettmaterial var bevarat men som ur alla andra aspekter med säkerhet kan tolkas som gravar. Andelen barn på gravfälten ligger för de största materialen på cirka 30-40 % av de åldersbedömda individerna. I Istaby och Bjärby är andelen barn nästan fördubblad, 60-70% av individerna, i jämförelse. Någonstans i mitten finns Engbjerg med de rikast utrustade gravarna och delvis god bevaring (32%). På det stora gravfältet i Slusegård är bevaringen dock sämre än i Istaby då ben/emalj tillvaratagits i endast i 115 av 467 gravar (25%). För Istaby är bevaringen betydligt bättre där emalj eller ben tillvaratagits i 25 av 60 gravar (42%). I Bjärby är bevaringsförhållandena goda och även spädbarnen finns representerade. Bevaringen av gravarna i Hammarsnäs var god men många frågetecken finns i fråga om åldersbestämningarna och då gravfältet var kraftigt påverkat av grusbrott före undersökningen. Just bevaringen kan vara en del av förklaringen av den höga andelen barn i Istaby då dålig bevaring vid en vändpunkt istället snarast ökar barnens möjligheter att bli osteologiskt identifierade över de vuxna. När bevaringen är så dålig att endast emaljen (som är den mest motståndskraftiga delen av skelettet) i tandkronorna återstår är chansen att identifiera barnen något bättre än för vuxna. Anledningen är att hos barn är emaljen antingen skyddad av käkbenet som före frambrottet eller är i bättre skick då de permanenta tänderna inte har slitits så mycket som hos äldre vuxna. De minsta spädbarnen vars anlag till permanenta tänder och tunna mjölktänder har sämre förutsättningar att bevaras än de äldre barnens och de vuxnas tänder blir i dessa förhållanden däremot underrepresenterade. I fallet med Bjärby är en stor andel av barnen spädbarn vilket inte är fallet i Istaby där de flesta identifierade barnen är lite större. Andelen barn i Istaby var sannolikt ännu större sett till alla gravar som inte hade ben bevarat men ändå utifrån sin storlek bör kunna tolkas som barngravar (se Gravstorlek). Troligen är det framförallt spädbarnen som finns i dessa gravar i Istaby och som saknas osteologiskt på grund av de speciella bevaringsförhållandena. Anledningen till den förhållandevis stora andelen barn på Istaby-gravfältet är därmed sagt inte helt uppenbar. Bevaringsförhållandena kan förvisso förklara den, i jämförelse, stora andelen barn som är äldre än spädbarnen. En del av förklaringen kan också vara att gravarna i Istaby inte tycks ha plundrats i samma utsträckning som de andra gravfälten på t.ex. Öland och därmed generellt bevarats bättre. Istabygravfältet har liksom Brostorp en relativt begränsad brukningstid med få gravar som skär tidigare gravar vilket möjligen kan förklara att barnens gravar går att identifiera till större del än på större gravfält där de kan ha skadats och kanske helt utplånats av senare gravar. En annan möjlighet är att fördelningen i Istaby de facto är representativ för befolkningen inom ett mindre område. Till skillnad mot åldersfördelningen på vuxna och barn på de stora gravfälten i t.ex. Hammarsnäs och Slusegård där man kan tänka sig att människor från ett större område eller region begravdes och att då alla kanske inte begravdes på denna plats av olika skäl. Min tolkning är att ålderssammansättningen på Istaby-gravfältet kan ses som mer sannolik för en population än den bild man får av de större gravfälten med undantaget av de minsta barnen som inte bevarats i Istaby men vars små tomma gravar talar sitt tydliga språk. Det faktum att även de minsta emaljfragment som påträffades vid utgrävningarna i Istaby stabiliserades i fält och sedan kunde konserveras och friläggas i laboratorie var helt avgörande för den osteologiska analysen. Hade detta utförts även vid utgrävningen av de andra sämre bevarade materialen (t.ex. Slusegård) kanske åldersfördelningen mellan vuxna och barn hade varit mer lik den i Istaby. Gravskickets tydliga koppling mellan ålder/kroppslängd och grav- Fig. 91. Diagram över andelen barn av åldersbedömda individer (n) på de olika gravfälten. Barn=individ under 18 år. 144 Gravfält Datering Antal individer i skelettgravar* Antal vuxna (18+) Antal barn (0-18 år) Grad av osteologisk analys Brandgravar Albäcksbacken Rom jäå 35 30 5 Komplett Inga Hammarsnäs Rom jäå-fvt 128 89 39 Ej angivet Inga Slusegård Förrom-y rom 125 78 47 Komplett utom för bränt ben Delvis undersökta Bjärby Rom jäå-fvt 69 21 45 Komplett men bara del av materialet från gravfältet Undersökta Sörby-Störlinge Förrom-ä rom, vt 46 34 12 4 olika tillfällen Undersökta Brostorp Ä rom jäå 29 22 3 Komplett Undersökta Istaby Ä rom jäå 29 11 17 Komplett Undersökta Skovgårde Y rom jäå 19 13 6 Komplett Inga Engbjerg Y rom jäå 25 15 8 Delvis rapporterad Inga Brudager mark Rom jäå 1 1 0 Delvis rapporterade brandgravar Undersökta längd ger en del av lösningen men det är också tack vare just tandpreparaten som Istaby ger en, enligt min uppfattning, ovanligt representativ bild av åldersfördelningen. Det är kanske inte så förvånande att denna bild inte stämmer med de andra gravfälten som är så mycket mer omfattande, eller har en annan bevaring, eller helt andra förutsättningar för kategorisering av tomma gravar i och med hocker-ställningens förekomst. Man bör vara mycket försiktig att anta denna koppling mellan kroppslängd och gravlängd men i Istaby kan den konkret beläggas genom den osteologiska analysen (se Gravstorlek) och troligen kopplas till gravskicket med stockkistor (Björk i denna volym). Generellt är könsfördelningen relativt jämn på alla gravfälten undantaget Albäcksbacken 145 som har en påfallande stor andel män (26 av 30 individer) vilket sannolikt delvis beror på att det är till delar oundersökt. Då så få individer kunnat bedömas i Istaby, är detta inte rätt plats att föra en diskussion kring könsskillnader. Multipelgravar Fig. 92. Osteologisk översikt över de samtida gravfält som jämförs med Istaby. Alla materials data har anpassats till samma kategorisering vilket innebär att individer i 14-18 års ålder som ibland angetts som vuxna i vissa källanalyser istället kategoriserats som barn enligt i tabellen angivna specifikation. För vissa individer gick det inte att bedöma om de var vuxna eller barn varför antalet individer i skelettgravar kan vara högre än antalet barn och vuxna tillsammans. Brandgrav=anläggning med bränt människoben. OBS! Gravar utan bevarat ben är ej medräknade i denna tabell. Gravar med mer än en individ i graven är ett vanligt inslag på gravfält från alla förhistoriska och historiska perioder, så även under äldre järnålder i Skandinavien. På ett annat sätt än enskilda gravar ger gravarna med fler individer en ögonblicksbild oavsett orsakerna till att två eller flera personer dött samtidigt. Hur graven ser ut och vilka som delar gravar varierar på de olika gravfälten men internt inom var gravfält finns tendenser till mönster. Tre av gravfälten saknar helt gravar med mer än en individ/grav – Hammarsnäs, Engbjerg och Skovgårde. Förutom skelettdelar från mer än en individ skall gravens form och storlek samt skelettdelarnas läge och/eller gravformen indikera att individerna gravlagts vid samma tillfälle för att jag skall klassificera den som multipelgrav i denna jämförelse. I Brostorp finns störst andel multipel gravar (27 %) med 5 dubbelgravar och en trippelgrav. Intressant nog ligger alla tre barnen med i dessa gravar tillsammans med vuxna individer. Det finns också gravar där flera vuxna individer ingår. Sörby-Störlinge kommer inte långt efter Brostorp med 5, d.v.s. 25 %, mutipelgravar. I 4 av de 5 dubbelgravarna förekommer både barn och vuxna tillsammans, i den sista är det två vuxna. Ytterligare två gravar innehöll 4 respektive 5 individer men där var återbegravning i samma grav uppenbar och de kan inte klassificeras som multipelgravar och är därför inte medräknade. På Albäcksbacken har man påträffat fyra multipelgravar med 2, 3, 4 respektive 5 individer i, dvs 15 % är multipelgravar. Bortsett från en grav med två vuxna och ett spädbarn var alla vuxna i dessa gravar. Trots det stora antalet gravar i Slusegård (118) finns bara 9 multipelgravar d.v.s. 8 %. Fördelningen är 8 dubbelgravar och en trippelgrav i vilka 5 barn delar grav med en eller flera vuxna. Även i Bjärby är andelen multipelgravar liten, endast 5 %. Den ena dubbelgraven innehöll två vuxna och den andra en vuxen och ett barn. Ytterligare två gravar innehöll begravningar av flera individer där samma hällkista troligen använts ett flertal gånger liksom i Sörby–Störlinge. Istaby särskiljer sig markant från de övriga gravfälten vad gäller multipelgravarna. Dels är det en hög frekvens dubbelgravar (16 %) och dels är sammansättningen i åldrar men även gravform i sig ovanlig. I dubbelgravarna förekommer två vuxna i en grav, en vuxen och ett barn i en annan och två barn tillsammans i de två andra. De två vuxna ligger sida vid sida i graven som vanligt i multipelgravar från denna period. Två saker skiljer sig däremot från de andra gravfälten. Två barn utan vuxna i en grav som i två fall i Istaby är inte belagt på något av de andra gravfälten. Ytterligare en viktig skillnad är barnens placering i dubbelgravarna där de ligger på rad och inte i bredd och i betydligt längre gravar än vad som är vanligt. Detta tycks även vara fallet i den grav där både ett barn och en vuxen är begravda men det är mindre klart i detta fall pga. den dåliga bevaringen. Gravlängd och kroppsställning I analysen av Skovgårde-gravarna finns en intressant diskussion om gravlängd (d.v.s. nedgrävningens begränsning) som har paralleller i Istaby. Efter 8 års ålder har barnen gravar som är lika långa som de vuxnas men för yngre barn är de alltid kortare än 1,5 m (Lund Hansen 2000:21). Även i Istaby fanns en klar gräns där gravar som var kortare än 1,88 m och smalare än 0,64 m innehöll barn under 7 års ålder. Hade man använt Skovgårde-standarden skulle flera av Istaby-barnen felaktigt räknats som vuxna om inget varit bevarat av ben eller emalj. Båda materialen är relativt små och visar hur felkällorna vid tolkning av ålder utifrån gravstorlek kan vara avsevärda mellan olika gravfält. En intressant skillnad mellan gravfälten som möjligen kan förklara skillnaden i gravlängd är kroppens placering som oftast var hocker-läge (på rygg el- ler sida med uppdragna knän) i Skovgårde men som tycks vara uteslutande utsträckt ryggläge i Istaby. I de rikast utrustade gravarna i Skovgårde var dock kroppen lagd i utsträckt ryggläge. I Istaby var det också bara ett fåtal gravar där kroppsställningen kunde avgöras med säkerhet till skillnad från i Skovgårde. Kanske kan kroppsställningen ändå vara en del i skillnaden i gravlängd för barnen över 7 års ålder på de båda gravfälten. För Istabys del har preferensen för utsträckt ryggläge troligen samband med den frekventa användningen av stockkistor (se Björk i denna volym) som begränsat möjligheten eller viljan att positionera kroppen på andra sätt. Engbjerg är en stark kontrast till Skovgårde och Istaby då gravlängden snarast kopplas till social status och fyra av barngravarna är över 2,9 m långa där en 1-1,5 åring har en 2 m lång grav. Gravlängdens koppling till ålder bör alltså värderas inbördes för var gravfält i första hand eftersom det finns stora skillnader mellan gravfälten. I Skovgårde fanns också extremt långa gravar på 3-4 m med omfattande gravgåvor inklusive bland annat importföremål och hela offerdjur. De längsta gravarna i Istaby var dubbelgravarna med individerna lagda på rad istället för sida vid sida och dessa hade inte osedvanligt omfattande gravgåvor. Anledningen till att gravlägga de döda på rad i samma grav i Istaby är svårfångad. Möjligen kan det ha att göra med gravskicket i form av stockkistorna som är speciellt vanligt i Istaby. Då en ”vanlig” dubbelgrav med individerna sida vid sida också förekommer i 146 Istaby blir mönstret än mindre uppenbart även om båda individerna var vuxna i den graven till skillnad från i de andra dubbelgravarna. Hälsa De enda tecken på dålig hälsa som gått att finna i Istaby finns på tänderna. Emaljhypoplasier (störningar i emaljbildningen) förekom frekvent i Slusegårdsgravarna där 43% av individerna hade dessa (Alexandersen 1996). De flesta hade utvecklat förändringarna vid 3-5 års ålder. I Skovgårde fanns emaljförändringarna hos 7 individer (37%), både vuxna och barn, där de bildats i 2-5 års åldern (Bennike & Alexandersen 2000). I Istaby hittades emaljförändringar bara på en enda tand från ett 11-12 årigt barn. Dessa förändringar har sannolikt bildats vid 5-7 års ålder. Den dåliga bevaringen i Istaby är troligen anledningen till att bara en individ med dessa förändringar påträffats. En annan anledning kan vara att de andra barnen som drabbats av samma typ av ohälsa inte överlevde länge nog för att det skulle sätta spår på deras tänder. Det är notabelt att minst tre barn dog ungefär vid denna ålder (6-7 år, A 250, A 715, A 956) och ytterligare tre kan möjligen ha dött i denna ålder (barnen i A 920 och A 636) i Istaby. Möjligen kan allt detta tolkas som att barnen i Istaby hade det svårare under barnaåren efter spädbarnsstadiet än på de övriga gravfälten. En annan möjlighet är att barnen i Istaby kanske dog innan de fick spåren på tänderna som därför är vanligare på de andra gravfälten. Den stora 147 felkällan som bevaringen av de minsta barnen är i Istaby gör dock denna tolkning komplicerad. Karies förekommer både i Skovgårde och Slusegård med relativt hög frekvens. I Istaby har karies bara påträffats på två tänder hos den bäst bevarade individen (en vuxen kvinna i A 56). Bevaringen är troligen den främsta anledningen till att karies inte kunnat identifieras på fler tänder då ingen individ hade ett helt komplett tandset bevarat. En vidare jämförelse med de övriga bättre bevarade gravfälten vore därför missvisande. Förekomsten av tandsten i Skovgårde och Slusegård är oklar, det framgår inte om det kan ha förekommit men inte registrerats i analysen eller om det helt saknas. I Istaby finns ett fall av tandsten hos ett barn i 6-7 års ålder vilket möjligen kan indikera en tids sjukdom då hygienen blivit eftersatt före döden. Djur i graven I skelettgravarna i Brostorp, Bjärby, Engbjerg och Skovgårde förekom ofta djur som matoffer (delar), skinn eller hela. De hela djuren var hund i Brostorp och Bjärby samt svin i Skovgårde och får/get i både Skovgårde och Engbjerg. Matoffer var vanliga och bestod oftast av svin, nöt eller får/get i Brostorp och Engbjerg. Även säl förekom som i detta sammanhang i Brostorp. Häst, hare samt nöt och svin anträffades även i form av skinn i Brostorp liksom vilda djur som mård och björn. Fågel påträffades också i Brostorp och Bjärby och skulle kunna vara vild eller tam och såväl mat som husdjur (t.ex. jaktfalk). I Istaby påträffades inga obrända djurben i skelettgravarna som kan tolkas som gravgåvor utom möjligen en hästtand. I Bjärby fanns också fynd av hästtand i skelettgravar. Bevaringsförhållandena liksom det faktum att gravarna grävts ner i ett kulturlager försvårar tolkningen av bristen på djur i Istabys skelettgravar. Brandgravarna Definitionen av en grav Problemet med brandgravsskick och vad de olika anläggningstyperna med brända människoben kan betyda för tolkningen av gravplatsen diskuteras inte vare sig för Slusegård, där bara en mindre del av anläggningarna med brända ben analyserats osteologiskt, eller Sörby –Störlinge. I fallet med Slusegård förekom en dialog med arkeologerna där ett mindre antal anläggningar med brända ben valdes ut för analys. De anläggningar som innehöll lite ben uteslöts medvetet då de gav mindre information (t.ex. inte ålder eller kön) men kunde varit intressanta sett till elementrepresentationen. Risken att en individ räknats flera gånger är uppenbar vid ett urval såsom i Slusegård och likaså att anläggningarnas förhållanden sinsemellan och olika funktioner blir osynligt. Såväl vuxna som barn och även spädbarn kunde identifieras i Slusegård och könsfördelningen är mycket jämn på den stora andel individer som kunde bestämmas av de utvalda. Sörby-Störlinge-materialet är noggrant genomgånget och redovisat tillsammans med anläggningsbeskrivningar i en översiktlig beskrivning av hela gravfältet då det analyserats av flera olika osteologer vid olika tillfällen men utan syntes av resultaten. Brandlager (oftast inom en stensättning) är den vanligaste anläggningstypen med brända människoben där fragment av 29 vuxna och 8 barn kunde identifieras. Ett par anläggningar klassificerade som brandgropar, benlager och tre urnegropar innehöll också människoben. Brandlagren skulle möjligen kunna vara bålplatser vilket isåfall blir ungefär lika många som antalet skelettgravar. Den stora förekomsten av brandlager skulle möjligen kunna tala för att Sörby-Störlinge är bättre bevarat än Istaby. Inte heller här finns någon tolkning av anläggningar utifrån elementrepresentation utan allt benämns sammantaget som brandgravar. Den osteologiska analysen av de brända benen från Brudager mark är ännu inte publicerad enklare listor såsom köns- och åldersfördelning finns tillgängligt i monografin om gravfältet (Henriksen 2009). Dessa data ger en mer detaljerad bild än vad de brända benen från Istaby kunde ge då bevaringen är betydligt bättre. En intressant diskussion kring en brandgravs olika faser i form av olika typer av anläggningar (bål av olika konstruktioner, urnegrav, gropar etc) förs av arkeologen Mogens B Henriksen utifrån anläggningarnas karaktär och placering på gravfältet. En speciellt intressant aspekt är Henriksens diskussion kring hur gravskicket och funktionen för de olika anläggningarna kan ha utvecklats under romersk järnålder och fram till vikingatid (2009:302ff) med bas i tafonomiska experiment. Anläggningarna delas upp efter karaktär t.ex. bålstativ, urnegrav, brandpletgrav, urnebrandgrube, trekulsplet, kogegrube etc. Det uttrycks tydligt att de olika anläggningarna inte alla är en egen grav utan olika faser av samma händelse till skillnad från i redogörelserna för de andra jämförelsegravfälten. I det sammanhanget hade det varit extra intressant att förankra anläggningarna från Brudager mark i det osteologiska materialet utifrån elementrepresentationen såsom för Istaby. Då den osteologiska analysen av de brända benen (både djur och människor) från Brudager mark ännu inte publicerats är det dessvärre inte möjligt. En likhet mellan Istaby, Slusegård och Brostorp är att brandgravarna och skelettgravarna ligger blandat och inte klart åtskilda. I vissa fall i Istaby har det konkret kunnat beläggas att anläggningar med bränt människoben skär eller skärs av skelettgravar. Detta är sannolikt fallet även i Slusegård och Brostorp sett till anläggningsplanen men förtydligas tyvärr inte i tolkningarna. påträffades björnklor från fällar i två gravar samt ytterligare en björnklo i som var genomborrad och troligen buren som smycke/på klädedräkten i en tredje grav. I övrigt har bara köttrika delar av svin och får/get identifierats i tre andra brandgravar i Slusegård. Det är dock bara en mycket liten del av de antagna brandgravarna som analyserats i Slusegårds fall (fig. 92) till skillnad från Istaby där samtliga anläggningar med bränt ben analyserats. I Istaby finns en hel del djurben i gravrelaterade anläggningar med brända ben. De vanliga tamdjuren såsom svin, får/get, häst, hund och nöt förekommer i många anläggningar både som skinn och matoffer. Vilda djur såsom säl och rådjur förekommer också. Förekomsten av brända svansar i anläggningar är något unikt för Istaby och kan möjligen vara tecken på att den antika grekiska osphys-ritualen utövats. Variationen på arter skiljer Istaby från de övriga gravfälten liksom den högre frekvensen av djur identifierade till art i en större andel av anläggningarna. Det är intressant att det trots detta inte finns några björnklor i Istaby eftersom det förekommer i enstaka brandgravar på alla de tre övriga gravfälten. Djuren Det enda fragmentet av djur som kunde artbestämmas i de 9 brandgravarna i Brostorp var en björnklo, mest sannolikt från en fäll. I Sörby-Störlinge påträffades också björnklor i ett brandlager med människoben. Även i Slusegård 148 Sammanfattande slutsatser 149 D en osteologiska analysen av anläggningarna från Istaby har visat att materialet är unikt på flera sätt. Den dåliga bevaringen är inom standarden för gravfält från romersk järnålder i Sydskandinavien. Den största skillnaden jämfört med andra material är prepareringen av tänder i skelettgravarna som redan i fält lade grunden för en större forskningspotential än vanligen kan förväntas av ett så pass dåligt bevarat material. Utan denna preparering dels i fält och dels i efterhand vid den osteologiska analysen skulle materialet inte kunnat ge de slutsatser om ålder, hälsa eller genetiska drag på tänderna som nu varit möjliga. Åldersfördelningen bland individerna i skelettgravarna är speciell med en ovanligt stor andel barn där minst 61% av individerna är under 18 år. Det finns många faktorer som kan förklara detta. Den ovanligt lilla förekomsten av plundring som annars är frekvent förekommande under denna period är en faktor. Det är också få gravar som verkar ha störts eller förstörts av senare gravar till skillnad från på de större samtida gravfälten. Det faktum att så många barn kunnat åldersbedömas närmare tack vare tandpreparaten är också en faktor. Även det starka sambandet mellan gravlängd och ålder, med en klar gräns där barn under 7 års ålder hade gravar kortare än 1,88 m, var av avgörande betydelse. Detta är betydligt längre gravar än vad ett barn vid denna ålder kräver sett till kroppslängd. Det är ofta lätt att hemfalla åt spekulation när det inte finns ben bevarat i gravar och säga att gravar av en viss längd måste vara barngravar men som Istaby visat kan en sådan gräns endast sättas utifrån det osteologiska materialet och inte som ofta är fallet en antagen minsta längd för vuxengravar baserad på kroppslängd. Antalet barn sett till hela gravfältet blir underskattat även genom gränsen på 1,88 m sett till gravarna utan ben eftersom barnen mellan 8-18 års ålder då inte går att urskilja. Sett till denna definition är minst 63 % av de gravlagda i skelettgravarna barn men den verkliga siffran kan vara högre. Min tolkning av den höga andelen barn på gravplatsen är att det är en fördelning som kan vara representativ för en befolkning mer än vad den lägre andel barn på större gravfält som exempelvis Slusegård är. Istabys skelettgravar ger osteologiskt intryck av att vara en balanserad lokal population där hela befolkningen har begravts på gravfältet, oavsett ålder. Fenomenet med dubbelgravar med individerna lagda på rad istället för som vanligt bredvid varandra tycks specifikt för Istaby bland de samtida gravfälten. Möjligen är det unikt i Sydskandinavien. Gravarna innehåller dessutom i två fall bara barn och inte barn tillsammans med vuxna som det brukar vara i multipelgravar med barn. Möjligen kan denna typ av dubbelgrav vara ett lokalt uttryck för kult eller tradition. De genetiska dragen som var synliga på tänderna för individerna från Istaby sammanföll alla med en arkeologisk parameter: förekomst av gravgåvor. Alla individer med visdomständer (varav en var kremerad) hade gravgåvor oavsett ålder. Individer med visdomständer kunde påvi- sas i två av dubbelgravarna likaväl som i vanliga skelettgravar. Likaså hade alla med varierande antal cusper (motsvarande olika genetiska drag) också gravgåvor i sina gravar. Det är särskilt anmärkningsvärt att den individ med störst frekvens av genetiska drag på tänderna av alla också var den som hade mest och rikast gravgåvor på hela gravfältet (A 250, ett 6-7 årigt barn). Möjligen skulle kombinationen av olika genetiska drag kunna tolkas som att denna individ hade en större genetisk spridning i sin bakgrund vilket tillsammans med gravens arkeologiska särställning blir en intressant faktor. Då så många gravar saknade bevarade tänder blir jämförelsen av genetiska drag över gravfältet i sig begränsad och det kan endast konstateras att det finns variation men ingen möjlighet att se mönster. Brandgravarna i Istaby är en heterogen samling anläggningar. Totalt 17 anläggningar innehöll bränt människoben och dessas funktion diskuterades utifrån förekomsten av olika kroppsregioner d.v.s. elementrepresentation. Generellt sett innehöll anläggningarna varierande mängder brända ben och var i den sämre delen av bevaringsskalan. Både vuxna och barn förekom men få kunde bedömas närmare avseende kön och ålder. Anläggningarna tolkades osteologiskt sammantaget med den arkeologiska beskrivningen som bålplatser, bålgropar och urnegravar. I ett par fall var bålplatsen också där större delen av kroppen påträffades med gravgåvor vilket bör vara den egentliga graven. Andra bålplatser hade sämre elementrepresenta- tion och få eller inga gravgåvor och där skulle man kunna tänka sig att kroppen samlats in till en urna. Bålgropar förekom med både god och sämre representation av kroppen och med eller utan fynd, vissa av dess är troligen själva graven. Urnegravarna var i två fall sannolikt grävda genom sina bålplatser, som tolkats som härdar i fält, och hade varierande elementrepresentation. Definitionen av en brandgrav är ingen enkel definition utifrån anläggningarna i Istaby. Flera olika typer av anläggningar uppfyller grundkraven för en grav och gör det nödvändigt att vidga begreppet grav till att omfatta olika stadier i kremeringen. Dessa olika stadier bör där det är möjligt definieras både osteologiskt och arkeologiskt. Skillnaden mellan en härd och en bålplats kan vara minimal och kanske bara kan avgöras genom en osteologisk analys av elementrepresentation. Graven är ju inte heller ”förseglad”när begravningsritualen är avslutad vilket förekomsten av människoben i kulturlagret är ett tydligt exempel på. På samma sätt finns möjligheten att ben från gravar kan ha omdeponerats i andra anläggningar i senare aktiviteter av människor och djur. Djuren förekommer främst i brandgravarna och är svåra att belägga utan att utesluta sekundärdeponering i skelettgravarna. I anläggningarna förekommer både brända och obrända djurben varav en mindre del gått att identifiera närmare till art. Tamdjuren: nöt, svin, får/get och häst är vanligast förekommande men även hund, säl och rådjur finns representerade. I flera anläggningar ger djurbenen intryck av att ha varit fällar/hudar i första hand, möjligen en liksvepning på bålet. Även mer köttrika element förekommer främst av tamdjuren förutom häst och hund. Vissa matoffer kan ha förekommit på bålen men det är svårt att helt utesluta inblandning av äldre boplatsmaterial i anläggningarna. I Istaby fanns inga björnklor vilket förekommer på andra samtida gravfält men möjligen fällar från andra djur, i första hand tamdjur. Förekomsten av eldade svansar (företrädesvis av nöt) i Istaby är unik och har en parallell i den antika grekiska ”osphys”-ritualen. Om denna ritual skulle utövas någonstans i Sydskandinavien så är ett gravfält som det i Istaby där både brandgravskick och skelettgravskick praktiserats en rimlig plats. Gravskicket med bålbränning har trots uppenbar skillnad också många likheter med skelettgravskicket. Alla skelettgravarna är stenskodda eller har stenpackning som markering. Större delen, 72 %, av de gravrelaterade anläggningarna med brända ben har eller är direkt relaterade till anläggningar med sten i konstruktionen (såväl bålplatser, bålgropar som urnegravar). Likheter finns även i gravgåvorna i samma eller likartade former av keramikkärl, verktyg, kläddetaljer/smycken och hartstätade kärl. Dateringarna är också relativt samtida även om två av anläggningar med brända ben kan vara från en senare fas (folkvandringstid/ vendeltid) än vad skelettgravarna är. Osteologiskt finns också likheter i att både vuxna och barn förekommer både brända och obrända utan indikationer på urval på endera hållet. 150 Fig. 95. Karl-Axel Björkquist (t.v) och Thomas Persson framför grävningstältet, vintern 1977. Foto Bertil Nilson. 151 Å ren 1975–1978 undersöktes vid Istaby på Listerlandet ca 3000 m2 av ett gravfält från i huvudsak äldre järnålder. Gravfältet kunde avgränsas någorlunda åt väst och åt norr, men det är något ovisst hur långt österut och söderut det sträcker sig. Vid undersökningen påträffades rester efter minst nio stensättningar, fundament efter en rest sten och ett antal flatmarksgravar. De synliga gravmarkeringarna var skadade av jordbruksaktiviteter i historisk tid, vilket innebär att det ursprungligen kan ha funnits fler synliga gravmarkeringar än vad som konstaterades vid undersökningen. Den undersökta delen av gravfältet innehöll lågt räknat 82 gravar. Merparten utgörs av skelettgravar. Totalt rör det sig om 58 stycken, och av dem var de flesta täckta och/eller fyllda med sten i varierande grad och storlekar. Bevaringsförhållandena för obrända ben var generellt sett dålig. I huvudsak var endast tandemaljen bevarad, men i många fall kunde det konstateras att de döda begravts i ryggläge i stockkistor, ibland stöttade av en inre stenram. Trots att brandgravarna är betydligt färre än skelettgravarna så uppvisar de en större variationsrikedom. Brandgravar fanns i form av allt från brandlager i stensättningar till brandgropar och regelrätta urnegravar med bikärl. Gravarna dateras från yngre förromersk järnålder till folkvandringstid/vendeltid. Det avgjort dominerande tidsskiktet utgörs av gravar från äldre romersk järnålder, sannolikt omkring 80 % av det totala antalet. Koncentrationen till en kort tidsperiod, trots gravfältets storlek, ger Istabygravfältet en särställning i förhållande till övriga stora undersökta gravfält i Sydsverige. Rumsligt sett var stensättningarna dominerande och iögonfallande. Flera av dem innehöll centralgravar med påfallande likartat utseende och utrustning. De kan direkt eller indirekt dateras till B1 och samstämmigheten i datering och gravgåvor antyder också att de är uttryck för personer med likartad status. Det är tydligt att såväl stensättningarna som övriga gravar är koncentrerade inom ett på något sätt definierat gravområde. Gravarna placerades med tydlig anknytning till varandra, men i huvudsak grävdes nya gravar utan att inkräkta på äldre gravar. Uppenbarligen fanns en bestämd uppfattning om lägen och om gravfältets samlade disposition. Den sista kronologiska sekvensen i gravfältets brukande utgörs av stensättningarna I, II och IV Dessa innehåller inga centralgravar i form av skelettgravar. Detta i kombination med att stensättning II innehåller ett par yngre gravar (A 1036 a och b) antyder att de är yngre än övriga stensättningar. Rumsligt sett skärs stensättningarna I och IV av stensättning III, men just vid själva skärningspunkterna gick det tyvärr inte att iaktta några stratigrafiska förhållanden på grund av bortodling. Det finns ett uppenbart rumsligt samband mellan stensättningarna och merparten av skelettgravarna. Den övervägande andelen av skelettgravarna låg utanför de ytor som en gång täckts av stensättningarna. De låg där det varit mer eller Sammanfattning 152 Fig. 96. Sekvens som visar undersökningen av grav A 800 i tre skeden. Foto åt norr. mindre fritt från sten. Gravarnas utbredning visar klart på några koncentrationer i den centrala delen av undersökningsytan. Mest iögonfallande är en påtaglig koncentration kring Stensättning VI och det finns en tendens till att gravarna ligger i rader. Det finns inga uppenbara skillnader i placeringen av skelett- respektive brandgravarna. Under äldre romersk järnålder tycks dessa båda gravskick ha praktiserats sida vid sida. Däremot 153 är det möjligt att se stensättningarna med centralgravar som de första gravarna på gravfältet och att övriga gravar representerar nästa skede av en kronologisk-rumslig utveckling. En påfallande hög andel av gravarna innehåller gravgåvor. Föremålen är ingående typologiskt beskrivna och i förekommande fall daterade i detta arbete. De utgörs i hög utsträckning av lerkärl, svepaskar i form av hartstätningsringar, ar- betsredskap som knivar, skäror och läderknivar, men det förekommer även vapen och fibulor. I ovanligt många gravar finns det meanderornerad keramik. Denna typ av ornamentik är relativt vanlig längs södra Östersjökusten och på Jylland. I Sydsverige finns det endast ett litet antal kärl med denna ornamentiktyp. Faktum är att det finns lika många meanderornerade kärl i Istaby som i hela det samlade materialet i övrigt från Skåne, Blekinge och Öland. Det gör att Istaby-materialet sticker ut på ett anmärkningsvärt sätt i förhållande till andra sydsvenska gravfält, vilket vi återkommer till nedan. Sammanfattar vi gravarna utifrån ett strikt arkeologiskt perspektiv är de specifika dragen för Istabygravfältet att de döda lagts i ryggläge i stockkistor, att gravfältets tyngdpunkt ligger i en kort period och att det finns en extremt hög andel gravar som innehåller meanderornerad keramik. Individerna Benmaterialet innehöll mycket information som är viktig för tolkningarna av gravfältet. Utifrån resultaten av den osteologiska analysen är det uppenbart att gravformen i många fall i är tätare knuten till social funktion än till ålder. Exempelvis tillhörde den rikast utrustade graven i Istaby ett barn i 6-7 års ålder. Detta styrks av den osteologiska analysen som fastställt en undre gräns i gravlängd på 1,88 m från 7 års ålder och uppåt, vilket vida överskrider behovet utifrån kroppslängd. Vi föreslår att detta betyder att gravlängd till större del har att göra med social status än med biologi (ålder eller kroppslängd) i Istaby. Troligen var ålder/kroppslängd däremot en avgörande faktor för storleken på gravarna med spädbarn (under 2-3 års ålder). Spädbarnens gravar var mycket korta – men även här är det möjligt att barnens sociala status, som sin sin tur givetvis kan ha samband med åldern, också spelat en roll. Den undre gränsen för längden på gravar för barn över 7 års ålder i Istaby har en motsvarighet i Skovgårde men där från 8 års ålder (Lund-Hansen 2000). Gränsen innebar dock betydligt kortare gravar för de äldre barnen (över 7 respektive 8 år) i Skovgårde än i Istaby vilket möjligen kan bero på kroppsställningarna i gravarna. I Skovgårde varierade kroppsställningarna från hocker till utsträckt ryggläge men i Istaby tycks utsträckt ryggläge dominera vilket rent fysiskt ställer andra krav på gravlängd. Gravformen med stockkistor kan möjligen vara en orsak till att utsträckt ryggläge är den dominerande ställningen i Istaby till skillnad från Skovgårde m.fl. samtida gravfält. Engbjerg är dock en stark kontrast till dessa två gravfält då gravlängden snarast kopplas till social status och fyra av barngravarna är över 2,9 m långa där en 1 – 1,5-åring har en 2 m lång grav (Bennike 2009, Boye 2009). I Istaby förekommer gravgåvor både i korta och långa gravar och osteologiskt belagt dessutom med både barn och vuxna. Ålder tycks således inte vara en avgörande faktor vad gäller förekomst av gravgåvor (utom möjligen för de minsta spädbarnen). De rikt utrustade gravarna i Engbjerg innefattade såväl vuxna som barn och inte heller här tycks den biologiska åldern ha spelat en avgörande roll för uttrycken av social status. Gravlängdens koppling till ålder bör alltså värderas individuellt för varje gravfält, inte minst beroende på kronologiska skillnader mellan gravfälten. Sammantaget tycks indivi- dens biologiska behov av gravstorlek till stor del underordnat betydelsen av social status redan tidigt under barndomen. Skelettgravarna med mer än en individ är ett särskilt intressant kapitel i Istaby. I tre av fyra gravar tycks individerna ligga på rad istället för sida vid sida som i den fjärde dubbelgraven. I dessa tre gravar förekommer dessutom barn och i två av dem är båda individerna barn. Gravarna är dessutom ovanligt långa men inte bredare än övriga gravar. Fenomenet med individerna på rad i graven tycks inte förekomma på några av de samtida gravfält som är jämförbara med Istaby och kan vara unikt för denna period. Brandgravarna kan inte alltid definieras eller kvantifieras enkelt i Istaby. Flera olika typer av anläggningar (bålplatser, bålgropar, urnegravar) uppfyller grundkraven för en grav både osteologiskt och sammantaget med bl.a. möjliga gravgåvor. Det gör det nödvändigt att vidga begreppet grav och problematisera det till att omfatta flera olika stadier i kremeringen där det inte tycks finnas någon given norm för vad som var ”slutstation” i begravningen, eller åtminstone vad vi idag entydigt kan identifiera som en grav. Tydliga belägg för bålplatser finns från både yngre bronsålder och äldre järnålder (Arcini 2005, Lind 1991). Lokalisering och tolkning av bålplatser/bålgropar är svår att göra långt efter en undersökning som i Istaby. Förutsättningarna ökar givetvis om arkeologer och osteologer gemensamt reflekterar kring och problematiserar dylika frågor redan vid fältarbetet. 154 Förhoppningsvis kan detta arbete som påvisar komplexiteten av brandgravarna i Istaby bidra till att frågan lyfts inför framtida undersökningar av liknande gravfält och därmed bidra till att ge en mer utförlig bild av gravskicket än vad vi idag kan åstadkomma. Fyndsammansättningar En försiktig arkeologisk bedömning av antalet människor som levde i Istaby under gravfältets huvudfas i äldre romersk järnålder, ger en po155 pulation om i snitt 16 personer som samtidigt varit i livet. Detta bör motsvara en population som levt i 2, kanske 3 gårdar. Med tanke på att hela gravfältet inte är undersökt och att det maximalt har varit dubbelt så stort, så kan bebyggelsens storlek vid denna tid uppskattas till mellan minst 2 och max 6 gårdar. De gravar som osteologiskt och/eller arkeologiskt bedömts som skelettgravar har indelats i fyra – fem olika nivåer, baserade på fyndsammansättningen i gravarna (Kategori 1 – 4). Den första utgörs av helt fyndtomma gravar (27 st), den andra av gravar med ett lerkärl eller en svepask eller ett annat föremål (6 st), den tredje av gravar med ett lerkärl eller en svepask samt ytterligare ett föremål (6 st) och den fjärde av gravar med flera redskap samt de med ett eller flera lerkärl samt ett antal andra föremål (22 st). Ur den sista kan det brytas ut två gravar som var i särklass mycket rikare utrustade än resten av gravarna på gravfältet (A 250 och 614). De relativt standardiserade föremålsuppsättningarna är tydligt formaliserade. De fyra ovan definierade kategorierna i kombination med typerna av gravgåvor och deras placering i gravarna ger ingångar till tolkningar i sociala termer. De enklare utrustade gravarna, oftast med en kniv och ibland också ett lerkärl, ger ett vardagligt intryck, där den oumbärliga kniven är i förgrunden. Dessa gravar har ingen specifik betoning. De gravar som har mer komplext sammansatt föremålsbestånd med olika kombinationer av skära, läderkniv, s-formad kniv, rak kniv (allroundkniv) och pryl förekommer också regelbundet. Dessa föremål har ofta lagts i en svepask. Gravgåvornas placering Placeringen av föremålen i skelettgravarna visar att man hade bestämda uppfattningar om var och hur de hörde hemma i gravrummet och i förhållande till den döda. Lerkärlen var så gott som alltid placerades vid huvudänden. Merparten av knivarna lades också ned i denna del av gravarna. Svepkärlen (hartstätningsringarna), ofta med komplexa redskapsuppsättningar, placerades antingen i motsvarande läge som lerkärlen, alternativt på den dödas bröst/mage eller ibland vid benen/fötterna. Snarlika uppsättningar i svepaskar är kända i en mängd gravar från äldre romersk järnålder på Öland. I de öländska gravarna påträffas de oftast vid fotänden (Hagberg 1967). Vapengravarna utgör en gravkategori med till delar egen rekvisita och koreografi. I Istaby består de av en grav med lans och sköld samt två gravar med eneggade svärd. Graven med lansen var en dubbelgrav och här låg lansspetsen i allra översta delen, ovanför de dödas huvuden (A 20). Skölden låg att döma av sköldbucklan på de dödas bål och övre delarna av benen. En klassisk placering av en sådan vapenuppsättning. I båda svärdgravarna (A 611 och 903) låg svärden vid den dödes högra respektive vänstra axel. Att placera svärd på eller direkt vid sidan av axeln och ned längs armen är en sedvänja som omfattas av befolkningen åtminstone i en del av Sydskandinavien under B1 och B2 (Stjernquist 1955, Stjernquist 1977, Klindt Jensen 1978a). Kristina Jennbert har diskuterat järnålderns gravskick, ca 200–1000 e.Kr., utifrån idén att graven var ett montage av livsstilsattribut och Fig. 97. Föremålen i svepkärlet i grav A 800, i preparat (föregående sida). Fig. 98. Detalj av gravgåvorna i A 800, norra delen. 156 gravritualerna ett dödsspråk. Som stöd för en sådan tolkning menar hon att det finns ett antal återkommande metaforer som uttrycks av gravgodset. Hon indelar dem i Krig & våld (hästar, vapen etc), Jakt (jaktfåglar, hundar etc), Förhandling & kommunikation (tamdjur, dryckeskärl, spelbräden etc), Personligt intryck & attraktivitet (djurornamentik, kammar, dräktdetaljer etc), Arbetserfarenhet (redskap, specialverktyg etc) och Välstånd (tamdjur, kraftfullt uttryckt materialitet och gravens monumentalitet i sig själv). Genom att skapa en heroiserad version av den döda säkrades familjekontinuitet och sociala status samtidigt som den bortgångna ärades (Jennbert 2006). Det går utmärkt att använda synsättet även på något äldre gravar. Urvalet av föremål och placeringen av dem var relativt standardiserat i Istabygravarna. Detta visar tydligt att det fanns fast formaliserade rituella uttryck hos befolkningen. Samtidigt är det tydligt att det gjordes betoningar av olika företeelser i olika gravarna. Bortser vi från de allestädes närvarande lerkärlen och knivarna kan det, med Jennberts terminologi, tydligt urskiljas metaforer/teman av tre huvudkategorier. Det rör sig om Arbete, Krig/våld, Välstånd och Personligt intryck, i nu nämnd ordning. Nästan lika vanliga som de renodlade kategorierna är kombinationer av teman. Tydligast är stensättningarna med centrala skelettgravar med många arbetsredskap, som kombinerar kategorierna Arbete och Välstånd (se Stensättning III, V, VI och VII). 157 Komplexiteten i gravarnas konstruktion och föremålsbestånd ses allmänt som mått på de dödas och de efterlevandes sociala status, ålder och kön. Hur många och hur exklusiva föremål som påträffas i gravar är ett mycket grovt sätt att värdera rangordning eller betydelse mellan människor, men det är också ett uttryck för en extremt ekonomisk syn på samhället under järnåldern. Variationer i gravsederna gör dessutom att det inte är helt enkelt att jämföra sociala strukturer mellan olika regioner. Det hela kompliceras av att gravarna är en integrerad helhet av rituella handlingar, normer och social status. Gravarna rymmer både ett socialt spektra (Hedeager 1992) och ett element av symbolik som pekar på vad som kan kallas heroiserande metaforer (Jennbert 2006). Denna dubbelhet har gjort att arkeologer ofta tolkat gravar primärt i ljuset av antingen socioekonomisk eller symbolisk betydelse. Vi menar att det är mer fruktbart att använda sig av båda dessa utgångspunkter för att bättre förstå återkommande och avvikande fenomen i gravsederna och för att belysa samhällsstruktur och social status. Sociala system Produktionssystem och teknologi under bronsoch järnåldern i Skandinavien motsvarar en samhällsstruktur som socialantropologer betecknar som Agriculturalists (jordbrukare). Kännetecknande för detta produktionssystem är användning av plog och dragdjur, överskottsproduktion som medger differentiering i olika arbetsuppgifter, som kan inkludera specialister som präster, soldater, smeder etc. Den sociala organisationen är ofta hierarkisk och landrättigheter baseras vanligtvis på släktskap. Ett socialt skiktat samhälle är utan tvekan den rimligaste förklaringen till de skillnader vi kan se mellan enskilda gravar såväl i Istaby som på andra håll. Mogens B. Henriksens menar att föremålen i gravarna från yngre förromersk järnålder och äldre romersk järnålder betonar den primära jordbruksproduktionen (Henriksen 2009). Flera andra forskare har varit inne på liknande tankegångar. Ritualen att lägga ned arbetsredskap som knivar, läderknivar, lövknivar och skäror bör ses som en betoning av gårdens produktion. Att dessa föremålskategorier försvinner ur gravinventariet till förmån för vapen och dräktsmycken under loppet av yngre romersk järnålder, betyder inte att man slutat med vare sig beredning av hudar, lövtäkt eller skörd av säd. Det speglar i stället rimligtvis en social betingad förskjutning av fokus vid gravritualerna. Det faktum att de döda har fått med sig olika saker och olika många saker i gravarna, på ett repetitivt sätt, visar att det funnits klara normer för detta. Det går inte att förklara enbart med att gravsederna förändras med tiden. Vi ser t.ex. att barnen har fått betydligt färre, om alls några gravgåvor med sig i graven. De tydliga skillnaderna mellan individerna har alltså åtminstone till en del orsaker i den sociala strukturen. ReFig. 99. Vasen i grav A 1045. Foto åt väster. 158 sonemang kring vad det är som gör att man har olika gravseder i olika områden och mellan individer av olika kön, ålder och social status kan ge inblick i det sociala systemet och därmed också släktskapsstrukturerna i det dåtida samhället. I detta arbete argumenteras för att skillnader i framför allt gravgåvornas sammansättning mellan olika områden kan förklaras genom skilda giftermåls- och släktskapsstrukturer, liksom det har föreslagits för Själland och Skåne (Hedeager 1992, Björk 2008). Sydskandinavisk kontext Istabygravfältet passar väl in i ett generellt mönster när det gäller de sydsvenska äldre järnåldersgravfältens gravformer och gravgåvor. Gravfältet ingår tveklöst i ett regionalt sammanhang med många gemensamma drag i materiell kultur och i de normer och formaliserade beteenden som styrt gravsederna. Trots svårigheterna med att jämföra olika gravfält med varandra, som beror på variation i varaktighet och de begränsade ytor som undersökts, går det trots allt att se vissa generella mönster som återupprepas – från gravskick, gravarnas konstruktion/utseende i sig, vilka gravgåvor som finns representerade och hur gravfälten har organiserats rumsligt. Även om det finns en stor variationsrikedom har de normer och traditioner som ligger bakom många tydliga, gemensamma drag i hela Sydskandinavien. På Istabygravfältet kan man se flera av de övergripande drag som finns i det samlade sydskandinaviska materialet. Det gäller skelett159 gravskickets definitiva genombrott, den yttre och den inre gravkonstruktionens arkitektur samt föremålen och deras placering i gravarna. På en generell sydskandinavisk nivå finns det tydliga drag av repetitivt beteende i alla dessa uttryck, som visar på begravningsritualernas formalisering. Samtidigt har vi pekat på Istabygravfältets särprägel i förhållande till andra gravfält i Sydskandinavien. Det finns egentligen ingen motsvarighet i vare sig Blekinge, Småland, Skåne eller Halland, med ett möjligt undantag i Valleberga. Gravfältet har några mycket tydliga lokala drag, möjligen rent platsspecifika. Det ovanligt stora antalet gravar från en kort tidsperiod, den ovanligt stora förekomsten av gravgåvor och den extremt stora förekomsten av meanderornerad keramik är några förhållanden som avviker från jämförelsematerialet. I synnerhet den stora mängden meanderornerade lerkärl sticker ut som något mycket speciellt för Istaby. Ett relevant jämförelsematerial för Istabygravfältet finns dock i östra Skåne, och då speciellt i nordöstra Skåne. Det rör sig visserligen inte om något enskilt gravfält, utan om ett antal utspridda gravar, som har mycket gemensamt med gravarna i Istaby. Gravarna kommer i huvudsak från Villands, Gärds och Östra Göinge härader. Det utkristalliserar sig tre tydligt formaliserade arketyper bland gravarna i Istaby och nordöstra Skåne. Den första är gravar med 2-3 fibulor och flera ytterligare artefakter, daterade till B2. Den två andra kategorierna är gravar från B1-B2 med skäror respektive vapen. Det kan konstateras att alla gravar från B1 – B2 i nordöstra och östra Skåne skulle passa in på Istabygravfältet utan att kännas avvikande i det spektrum som finns där, om vi undantar den meanderornerade keramiken. Det är framför allt skelettgravar under flat mark eller stensättningar, med föremålskombinationer som vapen-lerkärl, fibulor-lerkärl, skära-lerkärl eller skära-läderkniv. Vi känner igen dessa relativt standardiserade uppsättningar från en stor del av Sydsverige. Stensättningar med skelettgravar återfinns såväl på Österlen, Kristianstadsslätten och på Öland (Björk 2005), och just förekomsten av skäror i kombination med skelettgravar under stensättningar tycks extra stark i ett område från östra Skåne till Öland, med motpolerna Själland och Gotland i var sin ände, som inte har några gravar med skäror över huvud taget. Istaby har uppenbart mycket gemensamt med andra gravfält i östra Skåne, Blekinge och Öland. Den rumsliga dispositionen på gravfälten, de olika gravtyperna och gravgåvorna visar stora likheter och det är tydligt att det finns en kultursfär som omfattar den skånsk-blekingska sydostkusten med nära förgreningar till Bornholm och Öland. Detta är en region med i stora drag likartade gravritualer, även om det finns många detaljer som visar på regional variation och lokala särdrag. Det tyder på att det finns närmare samband mellan dessa områden än med andra omgivande regioner. Det är såklart inget uppseendeväckande i ljuset av de geografiska förutsättningarna. Bilden är dock fortfarande Fig. 100. Grav 642 undersöks. dunkel, eftersom det finns stora luckor och det fattas sammanställningar över material från fr.a. Halland, Småland och Blekinge. Den stora andelen meanderornerade lerkärl har betonats som Istabygravfältets signum. De meanderornerade lerkärlen är tydligt kopplade till de rikare utrustade gravarna på gravfältet – gravar med höga AOT-värden. Det kan tolkas som att kärlen med denna ornamentik betraktades som speciellt värdefulla även i sin samtid och att de kanske speglar framväxten av en familj eller släkt med en framstående position i samhället. I detta arbete anförs att den specifika dekoren kan tolkas i termer av en nära förbindelse med områden längs södra Östersjöns kust. Många har betonat kontakterna över Östersjön mellan Sydskandinavien och Weichselområdet under romersk järnålder och satt likheter i materiell kultur i samband med Goternas ursprung och utvandring (se Kaliff 2001 för en översikt). Bornholm hade en självklar nyckelposition i södra Östersjön för kontakterna åt söder och sydost. Kommunikationslederna längs kusterna och över havet via de stora öarna i Östersjön är uppenbar. Kontakterna åt söder menar vi kan vara en viktig del av förklaringen till den lokala/regionala egenarten med fr.a. den meanderornerade keramiken i Istaby. Den rikast utrustade graven i Istaby tillhörde ett barn i 6-7 års ålder, troligen en flicka sett till den rika smyckesuppsättningen (A 250). Barnet hade den största variationen av genetiska drag i tänderna på hela gravfältet, vilket möjligen skulle kunna tyda på ett varierat (annat?) genetiskt ursprung. Tillsammans med de rika fynden från graven, som i flera fall har anknytning till området mellan flodmynningarna Oder och Weichsel, skulle detta kunna styrka bilden av befolkningen i Istaby som en mobil befolkning med långväga kontakter. Det är ett kort steg att se ett direkt samband mellan de självmedvetna Istabyborna under äldre romersk järnålder och den berömda runstenen från folkvandringstid-vendeltid i Istaby. På Istabystenen omnämns tre ledande klanmed160 lemmar, som även figurerar på ett par andra mycket tidiga runstenar från Lister. Texterna på runstenarna från Istaby, Stentoften, Gummarp och sannolikt även Björketorp speglar en krigarelit, som tydligt manifesterade sig med kraftiga förtecken av makt, krig, klan, totem och kult. På de tre första stenarna nämns tre män - hAþuwulafR (3 omnämnanden), hAriwulAfR (2 omnämnanden) och hAeruwulafiR (1 omnämnande). Alla tre nämns för övrigt på Istabystenen. Namnens sammansättning tyder på ett släktskap mellan de tre och det finns mycket som talar för att det rört sig om namnskicket i en klan med vargen som totemdjur. Släkten har av runforskare kallats ylfingarna och den utgjorde uppenbart en krigarelit i ett lokalt hövdingadöme i 600-talets Lister (Moltke 1976, Price 2002, Adolfsson 2004 med vidare hänvisningar). Detta är i ljuset av undersökningsresultaten från Istabygravfältet en oerhört intressant ingång för vidare forskning i Istabys och Listers järnålder. Det första kapitlet i forskningen kring Istabygravfältet skrevs i form av artiklar i slutet av 1970-talet, i slutskedet av undersökningarna. Nu har vi avslutat det andra kapitlet genom att redovisa materialet i sin helhet och ge våra versioner av vad det har att säga. Nu är dörren öppnad för fler kapitel i historien om Istaby och denna bok är också ett litet bidrag till diskussionerna om samhällsutvecklingen under järnåldern i Östersjöområdet. 161 Utifrån ett vetenskapligt perspektiv är det önskvärt att det i framtiden undersöks större ytor i anslutning till den som undersöktes 1975– 78. Det finns än så länge inga motsvarigheter i Skåne, Blekinge, Halland och Småland till Slusegårdsgravplatsen på Bornholm. En totalundersökning av några av de stora gravfält som berörts, exempelvis Istaby eller Simris, skulle vara ovärderligt för att ta ett nytt steg i forskningen kring materiell kultur och social struktur under äldre järnålder. Adolfsson, L. 2004. Germanska mannaförbund. Existens och initiation. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, C-uppsats. Uppsala. Albrectsen, E. 1956. Fynske jernaldergrave II. Ældre romersk jernalder. Köpenhamn: Munksgaard. Albrectsen, E. 1971. Fynske jernaldergrave IV. Gravpladsen på Møllegardsmarken ved Broholm. Fynske studier 9. Odense: Odense Bys Museer. Alexandersen, V. 1996. Taenderne i det ubrente skelettmateriale. I: Slusegårdsgravpladsen IV. Keramikken, textilerne, skeletterne, de braendteknogler, taenderne. Red: Rasmussen, B M, Andersen, SH & Kjaerum, P. Viborg. Almgren, O. 1897. Studien über Nordeuropäische Fibelformen der ersten nachchristlichen Jahrhunderte. Stockholm. Andrén, A., 1983. Städer och kungamakt – en studie i Danmarks politiska geografi före 1230. Scandia bd 49:1. Andrén, A. 2006. A world of stone. Warrior culture, hybridity, and Old Norse cosmology. Andrén, A., Jennbert, K. & Raudvere, C. (red.) Old Norse religion in longterm perspectives. Origins, changes, and interactions. An international conference in Lund, Sweden, June 3-7, 2004. Vägar till Midgård 8. Nordic Academic Press. Lund. Arcini, C. 1997. Ståtliga var männen på Albäcksbacken. I: Carpe Scaniam. Ett axplock ut Skånes förhistoria. Red: Karsten P, Knarrström, B. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, 22. Stockholm. Arcini, C. 2005. Pyre Sites before Our Eyes. Dealing with the Dead: archaeological perspectives on prehistoric Scandinavian burial ritual. Red: Artelius, T & Svanberg, F. Stockholm. Armfelt, W. 2010a. Kamme, pincetter og rageknive. Rasmussen, B. M. (red). Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt og genstandstyper. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Armfelt, W. 2010b. Redskaber og værktøj. Rasmussen, B. M. (red). Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt og genstandstyper. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Artursson, M. 2005. Byggnadstradition. I: Lagerås. P. & Strömberg, B. (red.). Bronsåldersbygd 2300-500 f.Kr. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. RAÄ. Stockholm. Litteratur Artursson, M. & Björk, T. 2007. Vætland – ett vattenrike. Tankar kring en bronsåldersbygd 2300-500 f.Kr. Artursson, M. (red.) Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne 2300-500 f.Kr. Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag. Bech, J-H. 1996. Keramikken på Slusegårdgravpladsen. Andersen, S. H. (red) Slusegårdgravpladsen IV. Keramikken. Tekstilerne. Skeletterne. De brændte knogler. Tænderne. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 4. Viborg. Becker, C.J. 1961. Førromersk jernalder i Syd- og Midtjylland. Nationalmuseets Skrifter VI. Köpenhamn. Beckmann, B. 1966. Studien über die Metallnadeln der römischen Kaiserzeit im freien Germanien. Saalburgjahrbuch. Bericht des Saalburgmuseums, XIII, 1966. Berlin. Bennike, P. 2009. Catalogue of human skeletal remains. I: Wealth and Prestige. An analysis of Rich graves from Late Roman Iron Age on Eastern Zealand, Denmark. Red: Boye, L & Lund Hansen, U. Kroppedal studier i astronomi, nyere tid, arkeologi. Vol II. Bennike, P & Alexandersen, V. 2000. Die Skelette von Skovgårde. I: Skovgårde. Ein Bestattungsplatz mit reichen Frauengräbern des 3. Jhs. n. Chr. auf Seeland. Red: Ethelberg, P. Det Kongelige Nordiske Oldskriftsselskab. Köpenhamn. Benson, S., 1996. Namn och bebyggelse på Listerlandet. Namn och bygd. Uppsala. Bergenstråhle, I. & Stilborg, O. 2002. Klörup. Romartida bägare och bostäder. Carlie, A. (red.) Skånska regioner. Tusen år av kultur och samhälle i förändring. RAÄ Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 40. Malmö. Beskow Sjöberg, M. (red.) 1987. Ölands järnåldersgravfält. Volym I. Kalmar. 162 Björnsson, S., 1946. Blekinge – En studie av det blekingska kulturlandskapet. Lund. Björk, T. 1999. For gods and men to behold. Excavations at an iron age grave-field in Färlöv, 1996–1998. LAR 1998. Lund. Björk, T. 2005. Skäran på bålet. Om den äldre järnålderns gravar i Skåne. University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series No 92. Tollarp. Björk, T. 2008. Själland möter Småland i Skåne. Tankar om sociala strukturer kring Öresund under romersk järnålder. Carlie, A. (red.) Öresund – barriär eller bro? Kulturella kontakter och samhällsutveckling i Skåne och på Själland under järnåldern. Centrum för Danmarksstudier 18. Makadam förlag. Björkquist, K-A. & Persson, T. 1977. Bonde, by och bygd. Istaby som arkeologiskt projekt. Blekingeboken 1977. Karlskrona. Björkquist, K-A, & Persson, T. 1979. Istabyundersökningen summeras. Ett kåseri kring en räkneoperation. Ale nr 2 1979. Lund. Boye, L. 2009. Catalogue of Burial Sites. I: Wealth and Prestige. An analysis of Rich graves from Late Roman Iron Age on Eastern Zealand, Denmark. Red: Boye, L & Lund Hansen, U. Kroppedal studier i astronomi, nyere tid, arkeologi. Vol II. Callmer, J. 1991. Territory and dominion in the Late Iron Age in Scandinavia. Jennbert, K., Larsson, L., Petré, R. & Wyszomirska-Werbart, B. (eds.) Regions and reflections. In honour of Märta Strömberg. Acta Archaeologica Lundensia, 8o No 20. Lund. Carlie, A. 1994. På arkeologins bakgård. En bebyggelsearkeologisk undersökning i norra Skånes inland baserad på synliga gravar. AAL series in 8o No 22. Lund. Ekroth, G. in prep. Bare bones: osteology and Greek Sacrifice. In: Animal Sacrifice in the Ancient World. Eds: Hitch, S & Rutherford, I. (www.bris.ac.uk/classics/ staff/animalsacrifice 2010-09-27) Carlie, A., Lindahl, A. & Olausson, D. (red.) 2002. Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer. University of Lund. Institute of Archaeology, Report Series No 81. Malmö. Elmesiöö, Å., / Öberg, C., 1990 Åkerlämningar i Lörbyskog – En analys av fossil åkermark i byn Lörby, Mjällby socken, Blekinge. C-uppsats i kulturgeografi. Stockholms universitet. Carlie, A. & Lagerås, P. 2003. Vætland - landet som omslöts av vatten. Carlie, A. (red.) Berättelser från Vaetland. En arkeologisk resa längs E 22 i Skåne. Trelleborg. Ericson, T. & Wickberg, Y. 2005a. Hammar och Södergård. Boplats- och bebyggelselämningar från neolitikum, bronsålder och äldre järnålder samt gravar från äldre järnålder. Väg E22 Kristianstad – Fjälkinge, Skåne, Kristianstads kommun, Nosaby socken, Hammar 1:51 och Fjälkinge socken, Fjälkinge 11:2. Rapport RAÄ UV-Syd 2005:3, Regionmuseet Kristianstad 2005:40. Lund. Cassel, K. 1998. Från grav till gård. Romersk järnålder på Gotland. Stockholm Studies in Archaeology 16. Kristianstad. Connelid, P., 1999. Rapport över historisk- geografisk utredning av det äldre lantmäterimaterialet längs ny sträckning för E 22 i Blekinge, sträckan Sölve-Stensnäs. Arkeologisk Utredning, steg 1. E 22 Sträckan SölveStensnäs. Bilaga i Rapport 1999:33 UV-syd. Cronholm, Ch., omkr. 1750 Blekings beskrivning. Malmö 1976. Brink, S. 1998. Land, bygd, distrikt och centralort i Sydsverige. Några bebyggelsehistoriska nedslag. Hårdh & Larsson (red). Centrala platser, centrala frågor. Samhällsstrukturen under järnåldern. AAL series in 8o No 28. Lund. Dahlström, H. 1999. Skärvor från Uppåkra. En analys av ett keramikmaterial. Hårdh, B. (red.) Fynden i centrum. Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. Acta Archaeologica Lundensia, series in 8o, No. 30. Lund. Brorsson, T. 1995. Keramik från folkvandringstiden och vendeltiden i Skåne – en kronologisk studie. C-uppsats, Lunds Universitet. Lund. Eggers, H.-J. 1955. Zur absoluten Chronologie der römischen Kaiserzeit im Freien Germanien. Jahrbuch des Römisch-Germanischen zentralmuseums Mainz, 2. Jahrgang 1955. Brorsson, T. 2009. Keramik från övergången mellan förromersk och romersk järnålder från Brunnshög, Lund, Skåne. Ericson, T. & Lagergren, A. (red.) Arkeologisk undersökning 2007-2008. Brunnshög. Delområde 1, 3, 5 och 6; neolitikum och järnålder i nordöstra Lund. DAFF UV Syd 2009:2. 163 Ekengren, F. 2009. Ritualization – Hybridization – Fragmentation. The Mutability of Roman Vessels in Germania Magna AD 1 – 400. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 4o, No. 28. Lund. Eggers, H.-J. & Stary, P. F. 2001. Funde der Vorrömischen Eisenziet, der Römischen Kaiserzeit und der Völkerwanderungszeit in Pommern. Beiträge zur Ur- und Frühgeschichte Mecklenburg-Vorpommerns. Band 38. Lübstorf. Ericson, T. & Wickberg, Y. 2005b. Väg E22 KristianstadFjälkinge: AU2. Skåne, Fjälkinge m.fl. socknar, Väg E22 Kristianstad-Fjälkinge. Rapport RAÄ UV Syd 2005:7, Regionmuseet Kristianstad 2005:53. Lund. Ethelberg, P. et alii 2000. Skovgårde. Ein Bestattungsplatz mit reichen Frauengräbern des 3. Jhs. N. Chr. auf Seeland. Nordiske Fortidsminder, serie B, vol. 19. Esbjerg. Friman, B. 2008. Att stå på egna ben. Centrala funktioner och lokal utveckling under yngre bronsålder och äldre järnålder i Mellanbyn, Skåne. Malmöfynd nr 18. Gedda, B., 2008. Landskapsrummets möjligheter. Vaetlands fysiska förutsättningar. Vägar till Vaetland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne 2300-500 f Kr. Riksantikvarieämbetet. Hagberg, U. E. 1967. The archaeology of Skedemosse II. The votive deposits in the Skedemosse fen and their relation to the Iron Age settlement on Öland, Sweden. KVHA. Stockholm. Hagberg, U. E., Rasch, M. & Stjernquist, B. (red.) 1991. Ölands järnåldersgravfält. Volym II. Kalmar. Hagberg, U. E., Rasch, M. & Stjernquist, B. (red.) 1996. Ölands järnåldersgravfält. Volym III. Kalmar. Hallgren, F. 2000. Lineage Identity and Pottery Design. Olausson, D. & Vandkilde, H. (red.) Form, Function & Context. Material culture studies in Scandinavian archaeology. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o No. 31. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Hallgren, A-L. 2001. Den äldre järnålderns gravar i Möre. Magnusson, G. (red.) Möre – historien om ett Småland. Kalmar. Hansen, F. 1936. Hammarsnäs Halör. Lund. Hansen, F. 1945. Järnåldersgravar vid Albäcksåns utlopp nära Trelleborg. MLUHM 1945. Lund. Hatting, T. 2000. Die Haustiere von Skovgårde. I: Skovgårde. Ein Bestattungsplatz mit reichen Frauengräbern des 3. Jhs. n. Chr. auf Seeland. Red: Ethelberg, P. Det Kongelige Nordiske Oldskriftsselskab. Köpenhamn. Hedeager, L. 1992. Danmarks jernalder. Mellem stamme og stat. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Helgesson, B. 2002. Järnålderns Skåne. Samhälle, centra och regioner. Uppåkrastudier 5. Acta Archaeologica Lundensia, series in 8o No 38. Lund. Henriksen, M. B. 2009. Brudager Mark – en romertidsgravplads nær Gudme på Sydøstfyn. Fynske Jernaldersgrave bd. 6, 1-2. Fynske Studier 22. Odense. Hillson, S. 1999. Dental anthropology. Cambridge. Tredje upplagan (2002). Hylland Eriksen, T. 1995. Small Places, Large Issues. An Introduction to Social and Cultural Anthropology. Anthropology, Culture and Society. Pluto Press. London. Høj, M. 1982. Bulbjerg-gravpladsen. En analyse af keramiken fra en østjysk lerkargravplads fra ældre romertid. Hikuin 10. Højbjerg. Ilkjær, J. 1990. Illerup ådal 1. Die Lanzen und Speere. Textband. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXV:1. Viborg. Ilkjær, J.1993. Illerup ådal 3. Die Gürtel. Bestandteile und Zubehör. Textband. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXV:3. Viborg. Kjellberg, A-S. 1982. Benmaterial Istaby 14:1, Mjällby sn, Blekinge. Uppsats i osteologi, Stockholms universitet. Stockholm. Ilkjær, J. 2001a. Illerup ådal 9. Die Schilde. Textband. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXV:10. Viborg. Klindt-Jensen, O. 1978a. Slusegårdgravpladsen I. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XIV, 1. Viborg. Ilkjær, J. 2001b. Illerup ådal 10. Die Schilde. Katalog, Tafeln und Fundlisten. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXV:10. Viborg. Klindt-Jensen, O. 1978b. Slusegårdgravpladsen II. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XIV 2. Viborg. Jacobsson, B. 2000. Järnåldersundersökningar i Sydsverige. Katalog för Skåne, Halland, Blekinge och Småland. RAÄ 2000, 1:1. Lund. Jardbrink, M. 1995. Arkeologisk undersökning av ett skadat gravfält inom Listerby s:11, Listerby sn, Ronneby. Rapport Blekinge läns museum. Karlskrona. Jennbert, K. 2006. The heroized dead. People, animals, and materiality in Scandinavian death rituals, AD 200 – 1000. Andrén, A., Jennbert, K. & Raudvere, C. (red.) Old Norse religion in long-term perspectives. Origins, changes, and interactions. Vägar till Midgård 8. Lund: Nordic Academic Press. Jensen, J. 2003. Danmarks Oldtid. Ældre Jernalder 500 f. Kr. – 400 e. Kr. Gyldendal. Köpenhamn. Jensen, S. 1977. Fynsk keramik i gravfund fra sen romersk jernalder. KUML 1976. Köpenhamn. Kossinna, G. 1921. Die deutsche Vorgeschichte. Ein herrvorragend nationale Wissenschaft. Mannus-Bibliothek Nr. 9, 3. Auflage. Leipzig. Kossinna, G. 1928. Ursprung und Verbreitung der Germanen in vor- und frügeschichtlicher Zeit. MannusBibliothek Nr. 6. Leipzig. Kossinna, G. 1941. Die deutsche Vorgeschichte. Ein herrvorragend nationale Wissenschaft. Mannus-Bibliothek Nr. 9, 8. Auflage. Leipzig. Kunkel, O. 1925. Der Mäander in den vor- und frühgeschichtlichen Kulturen Europas. Marburg. Larsson, L. & Lenntorp, K-M. 2004. The Enigmatic House. Larsson,L. (red.) Continuity for Centuries. A ceremonial building and its context at Uppåkra, southern Sweden. Uppåkrastudier 10. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No. 48. Lund. Juhl, K. 1995. The Relation between Vessel Form and Vessel Function. A Methodological Study. AmS-Skrifter 14, Arkeologisk museum i Stavanger. Stavanger. Lind, B. 1991. Gravformer og gravskikke. Andersen, S. H. (red) Slusegårdgravpladsen III. Gravformer og gravskikke. Bådgravene. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 3. Viborg. Jørgensen, L. 1988. Family burial practices and inheritance systems. The development of an Iron Age society from 500 BC to AD 1000 on Bornholm, Denmark. Acta Archaeologica, Vol. 58 - 1987. Köpenhamn. Lind, B. 2010a. Fibler. Rasmussen, B. M. (red). Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt og genstandstyper. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Jørgensen, L. 2000. Römischer Kaiserzeit und Völkerwanderungszeit. Jüngere RKZ. I: Müller, R. (red.) Fibel und Fibeltracht. Studienausgabe. Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. Berlin. Lind, B. 2010b. Glas- og ravperler. Rasmussen, B. M. (red). Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt og genstandstyper. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Kaliff, A. 2001. Gothic Connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC - 500 AD. OPIA 26. Uppsala. Liversage, D. 1980. Material and interpretation. The archaeology of Sjælland in the early roman iron age. Archaeological-Historical Series I Vol. XX. Odense. 164 Lund Hansen, U. 1987. Römischer Import im Norden. Warenaustausch zwischen dem Römischen Reich und dem freien Germanien. Nordiske Fortidsminder, serie B, bind 10. København. Lund Hansen, U. 2000. Die Körpergräber.I: Skovgårde. Ein Bestattungsplatz mit reichen Frauengräbern des 3. Jhs. n. Chr. auf Seeland. Red: Ethelberg, P. Det Kongelige Nordiske Oldskriftsselskab. Köpenhamn. Lundström, I. & Theliander, C. 2004. Såntorp. Ett gravfält från förromersk järnålder till tidig medeltid. GOTARC, serie C. Arkeologiska skrifter No 49. Göteborg. Machajewski, H. 1998. Die Fibeln der Gruppe V, Serie 8, im östlichen Teil Mitteleuropas. Aufleger, M., Goßler, N. & Woidt, P. (red.) 100 Jahre Fibelformen nach Oscar Almgren. Internationale Arbeitstagung 25. – 28. Mai 1997, Kleinmachnow, Land Brandenburg. Berlin. Milton, H. 1994. Listers och Sölvesborgs historia. Den förhistoriska och den danska tiden. Trelleborg. Moltke, E. 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse. Köpenhamn. Nagy, B. 1975. Arkeologisk undersökning 1970 - 71. Fornlämning. Gravfält och boplatslämningar, nyupptäckta. Dunstorp, Lyngby sn, Skåne. Rapport RAÄ 1975 B54. Nicklasson, P. 1997. Svärdet ljuger inte. Vapenfynd från äldre järnålder på Sveriges fastland. Acta Archaeologica Lundensia, Series Prima in 4o N 22o. Lund. Oldenburger, F. 2009. Pottery vessels from seven Late Roman Iron Age burial sites in the vicinity of Copenhagen – Preliminary observations on production, classification, function and chronology. Boye, L. & Lund Hansen, U. (red.) Wealth and Prestige. An Analysis of Rich Graves from Late Roman Iron Age on Eastern Zealand, Denmark. Kroppedal Studier i Astronomi, Nyare tid, Arkeologi. Vol. II, 2009. Esbjerg. Olldag, I. E. 1994. Glasperler i danske fund fra romersk jernalder. Aarbøger 1992. Köpenhamn. Orton, C., Tyers, P. & Vince, A. 1993. Pottery in Archaeology. Cambridge Manuals in Archaeology. Cambridge University Press. Cambridge. 165 Penack, J-J. 1993: Die eisernen eisenzeitlichen Erntgeräte im freien Germanien. BAR International Series 583. Oxford. Schulze, H. 1996. Kastlösa socken. I: Ölands järnåldersgravfält volym III. Red: Hagberg U.E., Sternquist B., Rasch, M. Persson, Th., 1984 Fornlämningar och kulturlandskap. Blekingeboken 1984. Skaarup, J. 1976. Stengade II. En langelandsk gravplads med grave fra romersk jernalder og vikingetid. Meddelelser fra Langelands Museum. Rudkøbing. Persson, Th. 1999 Om Vesan. Bilaga i Rapport 1999:33 UV-syd. Price, N. S. 2002. The Viking Way. Religion and War in Late Iron Age Scandinavia. AUN 31. Stockholm. Rasch, M. 1991. Kan gravseden spegla social och politisk utveckling? En närstudie av ett stort arkeologiskt material från en liten ö. Fabech, C. & Ringtved, J. (red.) Samfundsorganisation og regional variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXVII, 1991. Rasch, M. 1994. Burial practices - grave furniture and burial methods during the Roman Iron Age. Stjernquist, B. (red.) Prehistoric graves as a source of information. KVHA. Konferenser 29. Uppsala. Rasch, M. (red.) 2001. Ölands järnåldersgravfält. Vol. IV. Kalmar. Rasmussen, B. M. (red) 2010. Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt og genstandstyper. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Rudebeck, E. & Ödman, C. 2000. Kristineberg. En gravplats under 4500 år. Malmöfynd 7. Malmö: Kultur Malmö. Räf, E. 2001. Krumknivar, kvinnor och kreatur – aspekter av kvinnligt genus under äldre järnålder på Öland. University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series No. 79 - 80. Lund. Räf, E. & Stilborg, O. 1999. En enstaka skärva och ett helt hantverk! Hårdh, B. (red.) Fynden i centrum. Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. Acta Archaeologica Lundensia, series in 8o, No. 30. Lund. Scheltema, F.A. von, 1926. Mäander. Reallexikon der Vorgeschichte. Siebenter Band. Walter de Gruyter & Co. Berlin. Sellevold, BJ. 1996. The Skeletal Remains of the inhumation graves. I: Slusegårdsgravpladsen IV. Keramikken, textilerne, skeletterne, de braendteknogler, taenderne. Red: Rasmussen, B M, Andersen, SH & Kjaerum, P. Viborg. Stenberger, M. 1933. Öland under äldre järnåldern. En bebyggelsehistorisk undersökning. KVHA, 19. Stockholm. Stenholm, L. 2009. Berättelsen om Blekinge: gränser i ett gränsland. Olofström. Stilborg, O. 2002a. Äldre romersk järnålder, Kr. f. – ca 200 e. Kr. Carlie, A., Lindahl, A. & Olausson, D. (red.) Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer. University of Lund. Institute of Archaeology, Report Series No 81. Malmö. Stilborg, O. 2002b. Sländtrissor. Carlie, A., Lindahl, A. & Olausson, D. (red.) Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer. University of Lund. Institute of Archaeology, Report Series No 81. Malmö. Stilborg, O. 2009. En keramikteknologisk undersøgelse af kar og skår fra Brudager-gravpladsen. Henriksen, M.B. (red.) Brudager Mark – en romertidsgravplads nær Gudme på Sydøstfyn. Fynske Jernaldersgrave bd. 6, 1-2. Fynske Studier 22. Odense. Stjernquist, B. 1955. Simris. On cultural connections of Scania in the Roman Iron Age. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 4o No 2. Lund. Stjernquist, B. 1998. Gårdlösa. An Iron Age community in its natural and social setting. II. The archaeological fieldwork, the features and the finds. Acta Regia Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis, LXX. Lund. Stjernquist, B. 1998. Gårdlösa. An Iron Age community in its natural and social setting. III. Chronological, economic and social analysis. Acta Regia Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis, LXXXI. Lund. Stråhle, G. H. 1873. Grafkärl funna i svensk jord. Ett bidrag till keramikens historia. Stockholm. Wallin, C., 1945 Rannsakningarna om antiqviteterna rörande Blekinge åren 1667-1668. Blekingeboken 1945. Ström, K. 1970. Rapport ang. undersökning av gravfält på Möllebacken, Nosaby sn, Skåne. Rapport Skånes hembygdsförbund, Kristianstad. Welinder, S. 1999. Neoliticum – Bronsålder, 3900 – 500 f. Kr. Myrdal, J. (red.) Jordbrukets första femtusen år. Det svenska jordbrukets historia. Band 1. Borås. Ström, K. 1972. Gravfältet på Möllebacken. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1972. Kristianstad. Wittver-Backofen U., Buckberry J., Czarnetzki A., Doppler S., Grupe G., Hotz G., Kemkes A., Spencer Larsen C., Prince D., Wahl J., Fabig A., Weise S. 2008. Basics in Paleodemography: A Comparison of Age Indicators Applied to the Early Medieval Skeletal Sample of Lauchheim. American Journal of Physical Anthropology, 137: 384-396. Strömberg, B. 2005. Gravplats – Gravfält. Platser att skapa minnen vid – Platser att minnas vid. GOTARC Series B. Archaeological Theses No. 42. Göteborg. Strömberg, M. 1953. Flachgräberfelder aus der Bronzeund Eisenzeit in Valleberga, Schonen. MLUHM 1953. Lund. Strömberg, M. 1975. En grupp tidiga järnåldersgravar på Österlen. Ale nr 3 1975. Lund. Strömberg, M. 1981. Järn i Österlenska forntidsfynd. Gislövs smidesmuseums bokserie. Zieling, N. 1989. Studien zu germanischen Schilden der Spätlatène und der römischen Kaiserzeit im freien Germanien. BAR International Series 505 (I-III). Oxford. Ørsnes, M. 1966. Form og stil i Sydskandinaviens yngre germanske jernalder. Nationalmuseets Skrifter, Arkæologiske Række XI. København. Söderberg, B. 2005. Undersökningar i Åby. By och bosättningar i Bromöllabygden. Arkeologiska för- och slutundersökningar 1997 och 1998. Skåne, Ivetofta socken, RAÄ 136, 150 m.fl., Bromölla kommun. RAÄ UV Syd rapport 2005:30. Lund. Tegnér, M. 2005. Järnåldersundersökningar i Skåne. Katalog över arkeologiska undersökningar 1960 – 2000. University of Lund, Institute of Archaeology, Report series Nr. 91. Lund. Trolle-Lassen, T. 1996. Menneske og dyreknogler i udvalgte brandgrave. I: Slusegårdsgravpladsen IV. Keramikken, textilerne, skeletterne, de braendteknogler, taenderne. Red: Rasmussen, B M, Andersen, SH & Kjaerum, P. Viborg. Van Straten, F.T. 1988.‘The god’s portion in Greek sacrificial representations: is the tail doing nicely?’, in Early Greek cult practice. Proceedings of the fifth international symposium at the Swedish Institute at Athens, 26-29 June, 1986 (ActaAth-4°, 38), eds.R. Hägg, N. Marinatos and G.C. Nordquist. Stockholm. 166 Författarna Thomas Persson, f. 1946 ledde tillsammans med Karl-Axel Björkquist undersökningen av Istabygravfältet. Thomas huvudinriktning är bebyggelsearkeologi och han har varit verksam vid Blekinge museum under många år. Idag är han 1:e antikvarie och bl.a. projektansvarig för E22undersökningarna på Lister. Tony Björk, f. 1963, är inriktad på yngre bronsålder och äldre järnålder, med speciellt fokus på gravar i Sydsverige. Tony har länge varit verksam vid Regionmuseet Kristianstad. Efter bolagisering av den arkeologiska verksamheten arbetar han idag med arkeologiska undersökningar vid Sydsvensk Arkeologi AB. Helene Wilhelmson, f. 1979, är osteolog med inriktning på humanosteologi. Helene har lång erfarenhet av arkeologiska undersökningar vid bl.a. Regionmuseet Kristianstad och Riksantikvarieämbetet. Idag är hon doktorand i Historisk osteologi vid Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet, där hon skriver en avhandling om järnåldersgravar på Öland. Istabygravfältet Gravförteckning 1 Gravförteckning Bilaga till Istabygravfältet (ISBN 978-91-979807-1-5) Text: Tony Björk, Thomas Persson & Helene Wilhelmson Grafisk form: Catherine Svensson © Blekinge Museum 2011 Översiktsplan 4 Stensättningar & brandlager 7 Gravar & gravrelaterade anläggningar 11 Övriga osteologiskt analyserade anläggningar 34 Innehåll Översiktsplan 4 5 Förkortningar SN – senneolitikum ÄB – äldre bronsålder YB – yngre bronsålder BÅ – bronsålder ÄJ – äldre järnålder YJ – yngre järnålder JÅ – järnålder ÄFR – äldre förromersk järnålder YFR – yngre förromersk järnålder FR – förromersk järnålder ÄR – äldre romersk järnålder YR – yngre romersk järnålder RJ – romersk järnålder FV – folkvandringstid (äldre germansk järnålder) VEN – vendeltid (yngre germansk järnålder) VIK – vikingatid Orientering Först nämnda väderstreck vid uppgift om orientering av skelettgrav anger huvudets position i de fall det gått att fastställa. Annars har N respektive Ö använts som utgångsläge. Skala Alla planer och sektionsritningar, utom stensättningarna, är publicerade i skala 1:80, men finns även i skala 1:20 (i vissa fall 1:10) på CD:n. 6 Stensättningar & brandlager I (A 1035) Stensättning Stensättning, rest av, ca 7 x 13 m. Ursprungligen ca 13 m i diameter. Merparten av anläggningen undersökt, undantaget mindre partier av nordliga och nordostliga delarna. Vid framrensning av stenpackningen påträffades en mindre mängd keramikskärvor, flintavslag, enstaka brända ben, träkol och två bitar järnslagg. Dessa fynd var utspridda i den bevarade södra delen av stenpackningen. I keramikmaterialet finns delar från minst två olika kärl, varav merparten av ett tunt svartbränt gods (0,6 – 0,7 cm tjocklek), men det förekommer även bitar av ett grövre gods (upp mot ca 1,3 cm). I stensättningens sydostligaste del fanns en koncentration av hartstätningsbitar, vilket indikerar en förstörd gravgömma. Dessa hartstätningsbitar kunde inte återfinnas vid materialgenomgången. I stenpackningen fanns också enstaka brända ben. Stensättning IX? Stensättning I Fynd från stensättningens södra del: 55 keramikbitar 5 flintavslag 2 bitar järnslagg 13 brända ben träkol, > 1 g hartstätningsbitar (ej återfunna) Anläggningen är benämnd A 1035 i dokumentationsmaterialet. Osteologi Bränt ben 2g. Obränt ben 0g. Djur: bränt 1g. Männ/djur: 1g, rörben. 7 Stensättning II också en förtjockad mynningsrand och har haft en mynningsdiameter på ca 12,0 cm. Godstjockleken är 0,6 – 0,9 cm och godset har en svartbränd och glättad (ej polerad) yta. Båda kärlen har hankar. Kärl 1 har en enkel bandhank, medan kärl 2 har en x- eller h-formad hank. A 1036b. I stensättningens nordvästra del påträffades en rund plattfibula av brons, ornerad med koncentriska cirklar, 2,3 cm i diameter, med rester av järnnål på baksidan. Fibulan dateras till tidig vendeltid (ca 550 – 650 e. Kr.). Intill fibulan låg en bronsring (2,0 cm i diameter, 0,2 cm tjock). 8-15 års ålder. Då inga element är dubblerade och alla stämmer in på samma ålderskategori vägs åldern för tandfragmenten samman till cirka 8-9 års ålder. Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Endast ben från skallen men i flera olika former – tandrötter, emalj och skallben. Gradering 3. Osteologisk tolkning: Möjligen bålplats, flera olika delar av skallen men bara en del av kroppen (troligen pga ålder). A 1036c. I stensättningens östra del påträffades en kniv och en syl, inom ett avstånd av endast knappt 1,5 m från varandra. II (A 1036) Stensättning Rund, med kantkedja, ca 8 m i diameter. Norra halvan av anläggningen undersökt. Vid framrensning av stenpackningen påträffades en mängd keramikskärvor, flintavslag, enstaka brända ben, träkol och ett fragment av ett bryne eller en slipsten. Dessa fynd var utspridda i stora delar av stenpackningen. De brända benen påträffades fr.a. i den norra delen av det undersökta partiet (se osteologi nedan). I keramikmaterialet finns delar från åtminstone fem olika kärl, varav minst två haft hankar och minst ett varit polerat. Det sistnämnda samt ytterligare ett svartbränt kärl - som har rak, konisk skuldra och skarpt markerad övergång till en kort hals och en tvärt avstruken mynning – bör dateras till romersk järnålder. Tre fyndkoncentrationer kan tolkas som särskilda gravgömmor. Här benämns de A 1036 a-c. A 1036a. I den centrala delen av anläggningen framkom en keramikkoncentration, bestående av ca 150 bitar från två olika kärl. I denna keramikkoncentration framkom även ett tunt bronsbleck (l = 2,7, bredd = 0,3 cm) och en bit bärnsten. Båda lerkärlen är treledade. Kärl 1 har en förtjockad mynningsrand och har haft en mynningsdiameter på ca 9,5 cm. Godstjockleken är 0,3 – 0,7 cm och godset har en rödbrun och glättad (ej polerad) yta. Kärl 2 har 8 Från stenrensning av övriga delar av anläggningen påträffades en bärnstensbit (0,7 – 0,9 cm i diameter), ca 415 keramikbitar, från minst fem olika kärl, och brända ben (142 g). Stensättning III Sköldhandtag Bronssölja A 1038 Osteologi De brända benen från stensättningens norra del har genomgått osteologisk analys. Resultatet redovisas här. A 1036, benlager Brända ben 142 g. Obrända ben: 10 g. Människa: bränt ben, 3 g. Människa/djur: bränt ben, 96 g. Djur: bränt, 43 g, och 10 g obränt. De obrända djurbenen (rörben) samt en bränd hästtand (21 g) är det enda som inte benämnts ”benlager” på fyndpåsen och kommer troligen från själva stenpackningen. Fragmenten var mycket små med undantag för ett par av djurbenen. Djurbenen kunde bestämmas noggrannare som emalj från idisslare, skalltak och mellanhandsben från nöt samt ett falangfragment av obestämbar djurart. Djurbenen kommer därmed endast från köttfattiga regioner. Antal individer: 1 Ålder: 8-9 år. Det enda skallfragmentet (frontale) och är mycket tunt och litet och från ett barn. Ett fragment av en framtands krona motsvarar en ålder på 7-9 år och ett rotfragment från en hörntand motsvarar ungefär 0 1 2 3m III (A 1037) Stensättning Rund, med kantkedja. Rest av, ca 2 x 7 m. Ursprungligen 18 – 19 m i diameter. Endast en liten del av stensättningens sydvästra del var bevarad. Centralt placerat fanns gravnedgrävningen A 1013, som uppfattades som centralgrav vid undersökningen. Vid framrensning av den bevarade västra delen av stenpackningen påträffades en mindre mängd keramikskärvor, några flintavslag, en sölja av brons, en fragmentarisk spik, ett fragmentariskt järnbeslag med kvarsittande nithuvud, 1 odefinierad järnkula och en bit harts. I keramikmaterialet finns bitar från både Stensättning IV Stensättning V svartbränt och brunare gods, med avsevärda skillnader i godstjocklek (0,5 – 1,2 cm). Fynd från stensättningens västra del : 1 rektangulär sölja av brons, med streckdekor, 1,6 x 1,6 x 0,3 cm 1 fragm. järnbeslag (möjligen del av sköldhandtag) 1 fragm. bockad järnbit (möjligen del av sköldbuckla) 1 fragm. järnkniv med tånge utgående från bladmitten, l = 5,2, b = 1,1, tj = 0,4 cm 1 järnsyl 1 järnkula (smält föremål?) 1 fragm. spik 33 bitar keramik 5 flintavslag 1 bit harts Anläggningen är benämnd A 1037 i dokumentationsmaterialet. IV (A ?) Stensättning Stensättning, rund, med kantkedja. Rest av, ca 2 x 10 m stor. Ursprungligen ca 13 m i diameter. Endast en liten del av stensättningens södra del fanns kvar vid undersökningen. Vid undersökningen påträffades en mörkt blå glaspärla, med inläggning av två distinkta vita slingor, och en järnfibula av Almgrens typ 120 (datering: B2). Dessa föremål kan härröra antingen från denna stensättning eller stensättning III, eftersom de påträffades där dessa anläggningar överlappat varandra. V (A 650) Stensättning Rund, med kantkedja. Relativt välbevarad, ca 13 m i diam. Centralt placerat fanns gravnedgrävningen A 651, som uppfattades som centralgrav vid undersökningen. Fynd från rensning av stenpackningen, ö om grav A 651 : 1 fragm. kniv av järn (bladdel), l = 5,7, b = 1,7, tj = 0,2 cm 1 böjd fragmentarisk spik (möjligen tånge till s-formad kniv (?) 3,7 x 0,3 cm 1 beslag av järn, l = 5,8, b = 2,2, tj = 0,1 cm, med nitskalle 1,1 cm i diameter 1 järnten (möjligen del av syl eller spik), 2,6 x 0,3 – 4 cm 1 spik av järn 5,0 x 0,5 cm 9 1 järnfragment, tånge?, 4,1 x 0,4 cm De två sistnämnda järnföremålen kunde inte återfinnas vid materialgenomgången. I övriga delar av anläggningen påträffades ett större antal keramikbitar, med mynningsbitar från ett tiotal kärl, 30 st brända ben, lerklining, slagg, flinta, harts och träkol. Osteologi Bränt ben 5 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt 2 g, bl a tand från idisslare. Djur?: bränt, 3 g, bl a rörben. VI (A 553) Stensättning Rest av, ca 5,7 x 6,8 m stor. Ursprungligen minst 7 m i diameter. Under stenpackningen fanns ett sotigt brandlager som innehöll träkol (14C-datering till YFRB1, 95 BC – 50 AD, LuS 6989). Centralt placerat fanns gravnedgrävningen A 642, som uppfattades som cen- tralgrav vid undersökningen. Denna grav dateras till B1, möjligen tidig B2, baserat på keramiken. I den västra delen av stensättningen fanns en större sten som hade en, möjligen två, skålgropar. Den första skålgropen är 6,8 cm i diameter och 0,9 cm djup. Den andra är vag, 5,4 cm i diameter och 0,2 cm djup. I den sydvästra delen av stensättningen påträffades en helt rund och en nästan rund sten, som utgör minst ett, sannolikt två gravklot. Intill gravklotet/en påträffades en bronsspik som är ornerad med ett guld- eller emaljinlagt kors på skallen (se nedan). Fynd från rensning av stenpackningen. 1 bronsspik med guld- eller emaljinlagt kors (YFR) 13 hartstätningsbitar Träkol 10 1 2 3m VIII Stensättning? Rund? Rest av kantkedja? Ca 2 x 5 m. Ursprunglig storlek okänd. Belägen direkt norr om stensättning VI. I den södra delen fanns en nedgrävning som tolkats som en grav vid bearbetningen (A 550). Stenpackning 4 x 2,5 m. Ursprunglig storlek ca 4 m? Belägen väster om stensättning I. Enligt planritning gjordes ett fynd av ett järnföremål i detta läge, som sannolikt finns bland de fynd som gjordes vid matjordsavbaning. Stensättning VII 0 Rest av, ca 5,8 x 9,5 m. Ursprungligen minst 10 m i diameter. Centralt placerat fanns gravnedgrävningen A 15, som uppfattades som centralgrav vid undersökningen. Under stensättningens centrala, norra och västra del fanns ett sotigt lager som innehöll enstaka brända ben. Benen benämns ”benlager” och är förtecknade i fyndlista, men ej återfunna. IX Stensättning? (se plan stens. I) Osteologi Bränt ben 3 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt 1 g, tand idisslare. Djur?: 2 g, rörben. Stensättning VIII Stensättning VI VII Stensättning Gravar & gravrelaterade anläggningar 15 Gravskick: Skelettgrav Gravtyp: Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer: Nedgrävningens norra ände anslöt till en stor jordfast sten. I gravens nedre del fanns färgning efter en stockkista. Gravgåvorna fanns i gravens nordligaste del. Den döda låg att döma av skelettfärgningen i ryggläge. Storlek 2,38 x 0,81 x 0,45 m. Orient. Nedgrävning N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl, meanderornerat (F 3), 1 hartstätningsring (F 6), som innehöll : 1 skära av järn m skaftnit, l = 19,8 varav skaft med trärester 7,0, b = 2,8, tj = 0,4 cm, P 18 (F 1) 1 s-formad järnkniv, l = 9,4, b = 2,0, tj = 0,4 cm (F 2) 1 kniv av järn, med lätt böjd rygg, l = 15,0, b = 2,5, tj = 0,35 cm (F3) 1 syl av järn, med rester av träskaft, l = 6,7, b = 0,3 – 4 cm (F 4) 1 syl av järn, med rombiskt tvärsnitt, l = 12,0, varav träskaft 4,5, b = 0,6, träskaftets bredd 1,3 cm (F 5) 15 Från fyllningen: 15 keramikbitar, varav 1 från silkärl och 1 svartbränd bit med glättad yta. 14 C– Övrigt Centralgrav i Stensättning VII. Skäran, den sformade kniven och en syl låg i svepasken. Datering YFR-B1 Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Männ/djur: 1 g, rörben. Litteratur Björkquist & Persson 1977 s. 14, Björkquist & Persson 1979 s. 5 11 20 16 F2 F1 16 Gravskick Skelettgrav Elementrepresentation: 20 V: M2 max sin, emaljfragm, skalltak, frontale, parietale dxt & sin, occipitale, temporale, dxt & sin, rörben Gravtyp Nedgrävning täckt av stenhällar Gravdetaljer Träfärgning från kista i bottenskiktet. Gravgåvor och underkäke/tänder återfanns i gravens norra del. 20 Ö: occipitale, temporale, parietale, skalltak, M2 max sin, M2 max dxt, M3 max dxt & sin, M1 mand dxt & sin, P2 max sin, P2 mand sin & dxt, I2 max, I1 max, emalj C M P mm Storlek 0,98 x 0,46 x 0,27 m. Orient. N - S Litteratur Björkquist & Persson 1977 s. 22, Björkquist & Persson 1979 s. 6, Nicklasson 1997 s. 244 Fynd (nr) 1 lerkärl: skål (F 1) 1 flintavslag, kristianstadsflinta och 5 kvadratiska/kantiga småstenar (F 2) Ben, tänder. 22 Från fyllningen : 8 keramikbitar, 5 bitar bränd lera och 1 bränt flintavslag 14 Datering B1-B2 Osteologi Människa, obränt ben. Ej vikt pga preparat. Antal individer: 1 Ålder: 2 år. Tandframbrott. Kön: Patologi: Elementrepresentation: Mandibula: i1, i2 dxt, ev m1 dxt. i1, i2 , c , m1, m2 sin 20 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgr. med stenram i flera skikt Gravdetaljer Gravgåvorna återfanns dels i norr, vid huvudänden, dels i mitten av graven. 12 21 21 C– Övrigt De fem småstenarna och flintavslaget låg jämte lerkärlet. Lerkärlet stod på en avsats som var ett par cm högre än gravbottnen. Osteologi Människa, obränt ben: 20 V: 100 g, 20 Ö: 49 g Djur: bränt 1g (rörben). Antal individer: 2 Ålder: 20 V: 32-38 år, 20 Ö: 18-24 är Kön: 20 Ö: man, 20 V: ej bedömt Patologi: – Storlek 2,40 x 1,19 x 0,60 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl, meanderornerat (F 6) 1 lansspets av järn, med genomgående sprint i holken, I 3 eller 6, l = 11,7, b = 3,1, tj = 1,1 cm (F 1) 1 konisk sködlbuckla av järn med två nitar, I:1, Z:I1 (F 8) 1 sköldhandtag av järn, 5 fragment, I:1 (F 3 - 5) 1 sköldbeslag av järn (?), rektangulär genomskärning, l = 4,2, b = 0,9, tj = 0,3 cm (F 7) 1 kniv av järn, med böjd rygg, l = 13,4, varav tånge med trärester 4,2, b = 2,2, tj = 0,5 cm (F 2) Från fyllning: 1 spik av järn med rektangulärt huvud, l = 2,6, b = 0,5, tj = 0,4 cm (F 9) 14 C– Övrigt – Datering B1 Gravskick Skelettgrav (?) Gravtyp Nedgrävning Gravdetaljer Storlek 1,05 x 0,38 x 0,08 m Orient. NV - SO Fynd (nr) En hartsbit Keramik, rabbad, 63 g Lerklining, 13 g 14 C– Övrigt Nedgrävd genom L1 och delvis i A 22. Sannolikt barngrav med sekundärdeponerat boplatsmaterial. I fält angiven som ”skelettgrav (?)”. Ett tandfragment påträffades centralt i graven. Datering B? Osteologi Ett tandfragment enl. förteckning – ej återfunnet 26 42 53–55 54 53 Storlek Diam = 0,28, dj = 0,28 m Orient. - 55 Fynd (nr) Träkol 14 26 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Nedgrävning med inre stenram Gravdetaljer Färgning av skelett med huvudet åt NO. Storlek Nedgrävning ca 2,90 x 1,00 x 0,37 m, inre stenram ca 1,90 x 0,90 m Orient. ONO – VSV Fynd (nr) 14 C- Övrigt Stratigrafi: skuren av A 23 (härd) och A 39 (stolphål) Datering B? Osteologi Obrända ben: 18 g. Brända ben: 95 g. Människa: obränt 17 g. Männ/djur: obränt 1 g, bränt 1 g Djur?: bränt 26 g Djur: bränt 68 g, varav 2 g nöt (sesamben, phalanx) Antal individer: 1 Ålder: 12-18 år Kön: – Patologi: – Elementrepresentation: Tänder: I1 max dxt, I, P2 max dxt, M1/M2 mand, M2 mand, I1/2 mand, M, P1 max dxt, I2 max sin, P/M, M, M, P, M2 max sin, P, P/M, emalj 42 Gravskick Brandgrav Gravtyp Brandgrop Gravdetaljer Brandgrop med spår av trästolpe C 1980 +/- 50 B.P. (LuS 6574) Övrigt - 53 54 Datering YFR – B1 Osteologi Brända ben 203 g. Obrända ben: 0 g. Människa: 111 g Människa med mindre reservation: 1 g Djur med mindre reservation: 1 g. Människa/djur: 90 g. Antal individer: 1 Ålder: Vuxen. De flesta fragmenten kommer uppenbart från en vuxen individ bl a ett fullt utvecklat fragment från en del av bäckenet som växer samman först vid 20-23 års ålder (Scheuer & Black 2000:372). Individen är alltså äldre än 20 år. Ett skalltaksfragment med sammanvuxen men fortfarande synlig söm kommer också från en vuxen (adult). Det enda fragmentet som skulle kunna vara från en yngre individ är ett fragment från underkäken med ett utrymme för ett tandanlag i käken. Detta skulle dock kunna vara ett fragment från en vuxen käke där en visdomstand som inte brutit fram legat. Det går därför inte att avgöra om fragmentet kommer från en vuxen eller ett barn. De identifierade fragmenten tolkas därför som från en enda vuxen individ. Kön: Patologi: En kotkropp visar spår av benpålagring (osteofyter) vilket vanligen associeras med högre ålder eller möjligen kraftigt slitage. Elementrepresentation (människa): Fragmenten är fördelade över hela kroppen med såväl små ben som större och kompakt som porösa delar av ben för både höger och vänster sida av kroppen. Gradering 5. 55 53 Osteologisk tolkning: Osteologiskt tolkas anläggningen som en bålgrop där kroppen troligen samlats efter kremeringen eftersom en förhållandevis stor del av kroppen finns representerad. 53 Anl.typ Grop Storlek 1,60 x 1,50 x 0,28 m Fyllning Mörkbrun sand med partiellt kraftig sotinblandning Fynd 1 remlöpare av järn (svärdslidebeslag enl. Nicklasson), l = 3,3 b = 0,6, tj = 0,3 cm Datering Järnålder 54 Anl.typ Fundament till rest sten Storlek 1,20 x 1,13 x 0,62 m Fyllning Sotblandad sand, stenfylld Fynd 1 bronsbleck med djurhuvudformad ände, fragm., l = 2,1, b = 1,1, tj = 0,5 cm 1 hartsbit Datering FV eller VEN 13 Osteologi Brända ben g. Människa: bränt 1 g Människa/djur: Djur?: 76 g Djur: Rörben mm 28 g. Käke , tand idisslare, tandrot, metapod 8 g. Får: strålben 3 g. Nöt: tand, falanger 5 g. Nöt : underkäke, tand , armbågsben 6 g. Ålder: Adult? Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): skalltak. Gradering: 1 Osteologisk tolkning: Omgrävd bålgrop? Djur: Rörben mm 84 g. Skalltak 60 g. Div, kranie, axial, ledände, revben, metapod/falang, falang II-III, tand idisslare 48 g. Får/get: metapod, falang, strålben 5 g metapodsubadult 1 g. Nöt: falanger I-III, metapoder, tand, sesamben, fotledsben, skulderblad, svanskota 90 g. Svin: skenben 1 g. Säl: Falang II 1 g. 55 Gravskick Skelettgrav Gravskick Brandgrav? Gravtyp Brandlager och brandgrop Gravdetaljer Sotfärgad sand Storlek 0,70 x 0,60 x 0,45 m Orient. Fynd (nr) 1 järnfragment, l = 2,5 cm 2 keramikfragment 1 flathuggen pilspets av flinta 16 fragment bränd flinta Brända ben, 320,2 g (A 53 – 55) + 82,7 g (A 55) Träkol 1 hasselnötsskal 14 C- Övrigt Stratigrafi: skär A 53 (grop) Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Skalltak, rörben. Gradering: 2 Osteologisk tolkning: Offergrop/bålgrop. 56 Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Gravgåvorna belägna vid huvudänden i norr. Den döda låg i ryggläge Storlek 2,00 x 0,57 x 0,28 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: kopp (F 4) 1 lerkärl: bägare (F 5) 1 s-formad järnkniv (F 1) 1 järnkniv med rak rygg och tånge utgående från bladmitt, rester av träskaft, l = 9,8, b = 1,6, tj = 0,3 cm (F 3) 1 järnsyl/nål, l = 10,5, tj = 0,3 cm (F 2) Ben 423,7 g Från fyllning: 1 järnten, 1,8 x 0,2 Brända ben 0,1 dl C- Datering FV eller VEN? Samtida med A 54? 14 Osteologi Brända ben 375 g Människa: 2 g Människa?: 1 g Människa/djur: 11 g Djur?: 71 g Övrigt – 14 56 Datering (B1) B2 Osteologi Obrända ben: 301 g. Brända ben 8 g. Människa: obränt 301 g Djur: bränt bl a nöt-svanskota 8 g Antal individer: 1 Ålder: 36-48 år enligt tandslitage Kön: Kvinna (incisura ishchadica major) Patologi: Karies interproximalt och CEJ, maxilla M1 & M2 max dxt. Entesopati i tuberculum conideum (clavicula dxt). Elementrepresentation (människa): Mandibula, dxt med alveoler för M3-C. Mandibula: M3 dxt & sin, M2 dxt & sin, M1 dxt & sin, P2 dxt & sin, P1 dxt & sin. C mand sin. I2 mand dxt & sin. Maxilla: M1 sin & dxt, M3 dxt, M2 dxt, C max dxt, I1 max dxt. P1 max sin & dxt, I1 max sin, P2 max sin & dxt, Fragment: Emalj/rötter. Femur dxt & sin, rörben, spongiosa, scapula dxt, clavicula dxt, costae, Mt IV dxt & sin, Mt V dxt & sin, calcaneus dxt, talus sin, tibia sin & dxt, coxae, zygomaticum, frontale, temproale, parietale, kranie 69 Gravskick Brandgrav Gravtyp Stenfylld brandgrop Gravdetaljer Storlek 0,46 x 0,44 x 0,45 m Orient. Fynd (nr) Brända ben 0,15 dl, enl. förteckning 14 C- Övrigt Datering ? Osteologi Brända ben 12 g. Människa: 2 g. 69 70 A Gravdetaljer - 140 a–b Orient. 73 72 140 b Storlek ca 0,15 m i diameter 70 B 112 140 a Fynd (nr) 14 C- Övrigt Tolkad som grav på fältplanen Datering Djur?: rörben 9 g. Djur: tandrot 1 g. Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Underkäke. Gradering: 1 Osteologisk tolkning: Urplockad/dåligt bevarad bålgrop. Osteologi - 73 Gravskick Brandgrav? Gravtyp Brandgrop? Gravdetaljer Storlek ca 0,15 m i diameter Orient. Fynd (nr) 14 C- 70 A + B Övrigt Tolkad som grav på fältplanen Gravskick Brandgravar? Datering - Gravtyp Brandgropar? Osteologi - Gravdetaljer Storlek A = 0,40 x 0,22, B = 0,20 x 0,06 m Orient. Fynd (nr) Brända ben, 2 st (enl. fyndförteckning) Träkol 14 C- Övrigt Tolkad som grav på fältplanen Datering Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Djur?: bränt ben, 1 g, rörben. 112 Osteologi Bränt ben 48 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt ben 29 g. Endast svin, underkäke+tänder, nästan komplett. Djur?: bränt 19 g, rörben mm. 140 A Gravskick Skelettgrav Gravskick Brandgrav Gravtyp Nedgrävning med inre stenram, stenfylld Gravtyp Stenskodd brandgrop Gravdetaljer Sammanhängande inre stenram. Färgning av stockkista. Gravdetaljer Fyllning av lätt sotblandad, grå sand. I mitten ett starkt sotfärgat parti, ca 0,5 m, med brända ben. Utmed gropens kanter ställvis packning av 0,1 – 0,35 m stora stenar Storlek 0,70 x 0,55 x 0,51 m Orient. Fynd (nr) Brända ben 0,35 dl (enl. fyndförteckning) Träkol Storlek 2,00 x 0,65 x 0,35 m Orient. N - S Fynd (nr) Lerkärl: bägare (F 1) - Fyllningarna i gravarna 140 A och B innehöll delar av ett kärl med mycket tydligt förtjockad och facetterad mynningskant. Sannolikt hör bitarna till ett förstört gravkärl från A 140A. 14 C- 72 14 Gravskick Brandgrav? Övrigt - Övrigt Stratigrafisk relation till : överlagrar och skär A 224, skuren av A 140B Gravtyp Brandgrop? Datering - Datering B1-B2 C- 15 Osteologi Bränt 1 g Djur?: bränt 1 g, rörben. (A140a+b) 198 14 140 B Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning med inre stenram Gravdetaljer Färgning efter stockkista. Gravgåvorna påträffades dels i norr, vid huvudänden, dels i bröst och midjehöjd. Den s-formade kniven och en syl låg i svepasken. Datering B2 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Nedgrävning Gravdetaljer Storlek 0,87 x 0,36 x 0,13 Orient. N - S Orient. N - S Fynd (nr) 1 litet järnföremål/fragment enl. gravplan (ej återfunnet) 14 14 C- Övrigt Stratigrafisk relation till: skärs av A 243 (stolphål) 198 Storlek 1,90 x 0,62 x 0,50 m Fynd (nr) 1 lerkärl: vas, typ 29 (F 1) 1 kniv av järn med bevarat träskaft, rak rygg, l = 9,5, b = 1,8, tj = 0,3, tången 3,6 cm (F 2) 1 hartstätningsring (F 3) 1 s-formad kniv, l = 9,0, b = 1,5 cm (F 3a) 1 järnsyl med rester av träskaft, l = 10,0 cm (F 3b) 1 kniv av järn med bevarat träskaft, rak rygg, spetsen saknas, l = 9,7, b = 1,2, tj = 0,4, tången 5,5 cm (F 4) 1 järnten/syl?, 3 fragm., l = ca 8,0 cm (F 5) 1 järnten/syl? l = 9,2 cm (F 6) Brända ben Fyllning: 1 bit av degel eller ugnsvägg, 1 bukbit rabbad keramik C- Övrigt Ingen sten i fyllningen Datering B? Osteologi Brända ben 5 g. Människa: 1 g Människa?: 1 g (skalltak) Människa/djur: 1 g Djur: emalj 1 g. Svin: metatarsus IV 1 g Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Rörben, skalltak. Gradering: 2 Osteologisk tolkning: Dåligt bevarad urnegrav Osteologi Bränt ben 1 g. Djur?: bränt 1 g, rörben. Litteratur Björkquist & Persson 1977 s. 24, Björkquist & Persson 1977 s. 24, 1979 s. 6 244 250 C- Övrigt Stratigrafisk relation till: överlagrar och skär A 140A samt A 224. Datering B1-B2 Osteologi Obränt ben: 1g. Människa: obränt 1g Antal individer:1 Ålder: subadult (<18 år) Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): emaljfragment 16 244 Gravskick Brandgrav Gravtyp Urnegrav Gravdetaljer Grop som innehöll ett stort lerkärl som i sin tur innehöll brända ben, en kniv och två bikärl Storlek Diam = 0,28, dj = 0,19 m Orient. Fynd (nr) 3 lerkärl: 1 fotbägare (F 2), 1 kopp med vinkelstrecksornamentik (F 3), 1 större förvaringskärl (F 1) 1 kniv av järn med rak rygg och rester av träskaft, l = 7,8, b = 1,6, tj = 2,5 (F 4) 250 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Nedgrävning med en täckhäll Gravdetaljer Träfärgning – troligen rest av kista Storlek 1,74 x 0,63 x 0,33 m Orient. N – S Fynd (nr) 1 lerkärl: vas, typ 29 (F 7), 3 bronsfibulor, en med silverpåläggning, A V:121 (F 13) 1 hår/dräktnål av silver B IVa variant, närmast 62 (F 2) 1 halsband bestående av 20 guldfoliepärlor (F 1, 5, 8, 12) 1 nyckel av järn med ring i änden, l = 12,1, b = 0,8, tj = 0,6 cm (F 3-4) 1 hylsa av bronsbleck, med rester av träskaft till sländtrissa (F 11) 1 liten bronsnit, möjligen från kam (F 7) 1 kniv av järn med svagt konvex rygg, l = 13,4, b = 2,0 cm, tånge med rester av träskaft 3,2 cm lång (F 6) 1 sländtrissa av bärnsten, 3,5 cm i diameter (F 9) 1 järnten med trärester (2 delar) l = 3,5, tj = 0,3 cm (F 10) 2 fragment av ylletyg (F 14) Ben, tänder 6,4 g 14 C- Övrigt Gravfyllningen uppfattades som omrörd vid undersökningen – plundrad? Silvernålen påträffades exempelvis högt upp i fyllningen. Enligt gravplanen var F 9 en bärnstenpärla, som var 3,5 cm i diameter. Denna har dock inte återfunnits. I konserveringsmissivet står det ”klump av ovisst material (lera?)”. Med tanke på storleken och övriga fynd (se ovan), är det troligt att det rört sig om en sländtrissa i bärnsten. Enligt gravplanen var F 10 en järnnål. Inte heller detta fynd återfanns. 251 301 300 300 251 14 Gravskick Skelettgrav Övrigt Stratigrafisk relation till : överlagrar och skär A 284. Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Fyllning av melerad ljusbrun sand C- Datering B? Storlek 0,71 x 0,39 x 0,35 m Osteologi - Orient. N - S 300 Fynd (nr) 14 Gravskick Skelettgrav C- Gravtyp Stenfylld nedgrävning med inre stenram Övrigt - Gravdetaljer - Datering B? Storlek 0,85 x 0,58 x 0,21 m Osteologi Bränt ben 1 g Djur?: bränt ben 1 g, rörben. Orient. N - S Fynd (nr) 14 C- Övrigt Stratigrafi: skär A 301 (grav) 252 Datering B? Datering B2 Osteologi - Osteologi Obränt ben: 21 g. Bränt ben 2 g. Människa: obränt 21 g. Djur : bränt 2 g Antal individer: 1 Ålder: 6-7 år Kön: Patologi: Tandsten, en markant linje över caninen (mjölktand) buccalt. Elementrepresentation (människa): Tänder: P (preparat), Mandibula: m2 sin & dxt, M1 sin & dxt, M2 dxt, P1 sin & dxt, P2 dxt & sin,I2 dxt & sin, m , I1, emalj Maxilla: M1 sin, C sin, c sin, I1 dxt. 301 (se plan & sektion 300) Litteratur Björkquist & Persson 1977 s. 22ff, Björkquist & Persson 1979 s. 6ff 301 Gravskick Skelettgrav (?) 252 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning med täckhällar och inre stenram Gravdetaljer Fyllning av brun och brungul, humusfärgad sand Storlek 1,05 x 0,40 x 0,34 m Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Storlek 0,64 x 0,40 x 0,18 m Orient. N - S Fynd (nr) 14 C- Övrigt Stratigrafi: skuren av A 300 (grav) Orient. NNO - SSV Datering B? Fynd (nr) En sten med en skålgrop i kanten av fyllningen. Skålgropen är 5,4 i diameter och 0,6 cm djup (F 1) Djur?: bränt 1 g, rörben. Osteologi Bränt ben 1g. Obränt ben 0 g. 17 326 334 325 353 335 Gravskick Skelettgrav? Gravtyp Nedgrävning med enstaka stenar i fyllningen Gravdetaljer Storlek 0,62 x 0,45 x 0,50 m Orient. Ö – V Fynd (nr) 14 353 333 325 C- Övrigt Stratigrafi: skuren av A 326 (stolphål) Datering B? Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt 1 g, ledände, rörben. 331 Gravskick Skelettgrav 333 Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravskick Grav? Gravdetaljer - Gravtyp ? Storlek 0,75 x 0,36 x 0,12 m Gravdetaljer - Orient. NO - SV Storlek 0,30 m i diameter, djup ? Fynd (nr) - Orient. - 14 Fynd (nr) Keramikfragment Övrigt - 14 Datering B? C- Övrigt Skärs av A 334 (grop). Anges som grav på fältplanen, men det är tveksamt om detta var en grav (muntl. T. Persson) Datering - 369 Gravskick Brandgrav? Gravdetaljer - 348 Gravskick Skelettgrav? Gravtyp Nedgrävning med enstaka stenar i fyllningen Osteologi - Gravtyp Brandgrop/bålplats? Osteologi - 331 C- Gravdetaljer - 348 Storlek 0,67 x 0,48 x 0,40 m Gravskick Skelettgrav Orient. N – S Gravtyp Stentäckt nedgrävning Fynd (nr) 1 fragm. lerkärl med s-formad profil (F1) Gravdetaljer - Storlek 1,42 x 1,15 m Orient. Fynd (nr) 1 lerkärl (F1) 1 bit hartstätningsring (F2) Brända ben Träkol 14 C- Övrigt Lerkärlet är en skål, med datering till yngre bronsålder-äldre förromersk jäå Orient. NNO - SSV Övrigt Ej medtagen som grav på fältplanen. Innehöll bl.a. delar av en bägare med trolig datering till yngre bronsålder–äldre förromersk järnålder Fynd (nr) - Datering ? Datering B? 14 Osteologi Bränt ben 2 g. Obränt ben 0 g. Övrigt - Djur: bränt 1 g, svin tand. Datering B? Männ/djur: bränt 1 g, rörben. Osteologi - 14 C- 18 Storlek 0,60 x 0,25 x 0,15 m C- Osteologi Brända ben: 137 g. Obrända ben: 0 g. Människa: bränt ben 4 g Djur: bränt ben 108 g. Främst rörben (67 g), emalj från idisslare, obestämt. Fragment av en falang (finger-/ tåben) från får/get och två från svin (varv en ej vuxen individ) samt en metapod från nöt och en tand och sesamben (vid metapoder) från häst. Djur?: bränt ben 25 g rörbensfragment, käkfragment. Antal individer: 1 Ålder: Vuxen? Kön: Patologi:Elementrepresentation (människa): Fragment av lårbenet (höger), ett revben och två fingerben varav det ena var mycket litet. Möjligen kan fingerbenen vara från två olika individer, en vuxen och en yngre individ men det går inte att avgöra med säkerhet pga krympning i samband med bränning. Gradering: 3 Osteologisk tolkning: Bålplats där kroppen eventuellt kan ha samlats in eller fått ligga kvar men är dåligt bevarad. 546 546 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Storlek 0,98 x 0,54 x 0,36 Orient. N - S Fynd (nr) 14 C- Övrigt Datering B? 476 476 Gravskick Brandgrav Gravtyp Brandgrop Osteologi Obränt ben: 1 g. Bränt ben: 1 g. Människa: obränt 1 g Männ/djur: bränt 1 g Antal individer: 1 Ålder: 6 mån-3 år Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Emalj: mjölktand (m) anlag Gravdetaljer Större grop med distinkt ansamling av sten, sot och brända ben i östra delen 550 (se plan stensättning VI/VIII) Storlek 0,93 x 0,84 x 0,23 m Gravskick Skelettgrav? Orient. - Gravtyp Stenfylld nedgrävning Fynd (nr) Brända ben, 0,2 dl (enl. fyndförteckning) Gravdetaljer - 14 C- Storlek 0,80 x 0,54 x 0,47 m Övrigt Skär A 462 Orient. N – S? Datering - Fynd (nr) 1 lerkärl: hankkärl (F 1) 17 hartstätningsbitar Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 1 g. Djur?: bränt 1 g, rörben. 14 Övrigt Keramikkoncentration inom stensättning VIII. Hundratalet småbitar av ett delvis hoplimmat treledat kärl med skarpt vinklad bukkant och minst en bandhank. Mynningskanten är utåtsvängd och förtjockad med antydan till enkel facettering. Kärlet har haft en mynningsdiameter om ca 13,0 cm. Godset har gråbrun yta och är glättat (ej polerat). Godstjockleken är mellan 0,5 – 0,7 cm. Datering B1-B2 Osteologi Bränt ben 3 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt, 1 g, emalj. Djur?: bränt 2 g, rörben 557 Gravskick Brandgrav Gravtyp Brandgrop Gravdetaljer Under stensättning VI Storlek 1,38 x 0,97 m Orient. N-S Fynd (nr) 1 platt järnbit, fragm. (del av remändesbeslag, sölja el. dylikt?), l = 4,8, b = 1,7, tj = 0,4 cm (F 1) 1 syl eller spik, fragm., 6,4 x 0,3 cm (F 2) 6 hartstätningsbitar 12 keramikfragment Brända ben 632,8 g 14 C 2910 ± 50 BP (LuS 6990) Övrigt Inom stensättning VI Datering YFR – B2, datering baserad på fyndkombination, trots 14C-dateringen Osteologi Brända ben: 631 g. Obrända ben: 6 g. Människa: 226 g. Människa med mindre reservation: 405 g. Obrända djurben: 6 g. Emaljfragment, mikromammalia och rörben. Antal individer: 1 C19 Ålder: 10-15 år. Tandutvecklingen ger en ålder på 10-15 år. Kraniefragmenten indikerar också att det är en ung individ med öppna skallsömmar och är generellt av liten och gracil karaktär. Alla fragment av ledändar ser fullt utvecklade ut vilket de kan vara hos en individ i den övre delen av detta åldersintervall. Två ben uppvisade dock benförändringar som vanligen förknippas med äldre individer eller möjligen kraftigt slitage på kroppen. Detta och ett något grövre skalltaksfragment är det enda som möjligen talar för en högre ålder eller att det kan röra sig om mer än en individ. Kön: - 561 560 545 596 561 Gravskick Brandgrav Gravtyp Urnegrav Gravdetaljer Fyllningen bestod av sotfärgad sand Patologi: ”Hälsporrar” (små benutväxter i seninfästningen för akillessenan på hälen). Andra halskotan (axis) hade mindre nybildning av ben (osteofyter) kring ledytorna mot första halskotan. I månbenet (lunatum) från vänster handled fanns ett hål som skulle kunna ha patologisk orsak, tex en infektions- eller ledrelaterad sjukdom. Då så lite av benet och inga övriga handledsben är bevarade är det dock mycket svårt att tolka förändringen närmare. Storlek 0,45 x 0,43 x 0,50 m Orient. Fynd (nr) 2 lerkärl: 1 stort förvaringskärl (F 1), 1 bägare (F 2) Träkol, ca 2 g Brända ben, 0,1 dl (enl. fyndförteckning) 14 Elementrepresentation (människa): Alla regioner av kroppen och de flesta benslag fanns representerade bland fragmenten. Element från såväl höger som vänster sida som stora och små benslag. Gradering 5. 560 596 560 Gravskick Skelettgrav Gravdetaljer Spår av stockkista. 1 bit läder, 3 x 10,5 cm (F 4) 2 brända ben, > 1 g C- Storlek 2,00 x 0,75 x 0,65 m 14 Orient. N - S Övrigt Skär A 642 (grav). Ett lerkärl och en kniv fanns norr om träkistan. Övriga gravgåvor fanns i mittenpartiet av kistan. Fynd (nr) 2 lerkärl: 1 vas (F 2), 1 fotbägare (F 5) 2 hartstätningsringar (F 3) 1 järnkniv (F 1) 1 cylindrisk, svagt rundad sländtrissa av bränd lera, 3,6 x 2,2 cm (F 6) 20 Övrigt Stratigrafi: skär A 545. Träkol och brända ben anges som funna i urnans botten. Bikärlet stod jämte gravurnan. Datering B1 – B2 Osteologisk tolkning: Bålplats där kroppen fått ligga kvar efter bålet. Gravtyp Stenfylld nedgrävning C 1935 ± 50 BP (LuS 6991) Datering B1 – tidig B2? Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Djur?: bränt 1 g, rörben. Osteologi Brända ben 33 g. Obrända ben 0 g. Människa: 29 g. Djur?: 4 g. Dessa ben kom från sanden i anläggningen till skillnad från människobenen som påträffades i den mindre urnan med täcksten. Antal individer: 1 Ålder: Barn, 6-7 år. Den största delen av de brända människobenen utgjordes av tandfragment och endast ett par små benfragment (3 g) fanns från resten av skelettet. Emaljfragmenten bestod av permanenta tänder, främst anlag som ännu inte kommit i bruk eller nyligen frambrutna tandkronor. Trots fragmenteringen var skicket utmärkt på flera av kronornas tuggytor vilket gav en snäv åldersbedömning. Kön.Patologi:- Elementrepresentation (människa): Tänder från såväl över- som underkäke, främre och bakre delen av munnen som höger och vänster sida fanns representerade bland fragmenten. Inga kronor från mjölktänder har identifierats med säkerhet, troligen finns dessa bland de minsta fragmenten då dessa tänder torde varit slitna och därför tog större skada av elden än de nya permanenta tänderna. Fragment av rötter från mjölktänder fanns dock bevarade. Relativt komplett tandset från 6-7 åring. Det finns inga tecken bland på att det rör sig om mer än en individ. De identifierade fragmenten är också de delar som har bäst förutsättningar för att bevaras från en individ i denna ålder. Gradering 3. Osteologisk tolkning: urnegrav där endast de mest motståndskraftiga elementen, med stor noggrannhet samlats in i urnan. Troligen är A545 en stenskodd bålplats som efter bränningen utvidgats/grävts igenom i ena hörnet (gropen A561) där gravurna med den brända kroppen i samt en biurna satts ner. 575 575 Gravskick Brandgrav Elementrepresentation (människa): De flesta delarna av kroppen såväl som höger och vänster sida var representerade. Gradering 4. Osteologisk tolkning: en urnegrav i form av en större stenskodd bålgrop där en ansenlig del av individen lagts ner i en urna efter kremeringen som troligen skett på samma plats då anläggningens fyllning var sotig. 596 (se plan & sektion 560) Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld urnebrandgrop Gravtyp Nedgrävning med enstaka sten i fyllningen, inre stenram Gravdetaljer - Gravdetaljer - Storlek 0,72 x 0,30 x 0,20 m Storlek 1,00 x 0,54 x 0,27 m, inre stenram 0,60 x 0,40 m Orient. N - S Orient. NNV - SSO Fynd (nr) 1 lerkärl: stort förvaringskärl (F 1) Träkol Brända ben, 402,2 g Fynd (nr) - 14 C– Övrigt – Datering B1-B2 611 Osteologi Brända ben 273 g. Obrända ben: 0 g. Människa: 127 g. Människa med mindre reservation: 109 g. Djur: 21 g. Rörbensfragment. Djur med mindre reservation: 6 g. Människa/djur: 10 g Antal individer: 1 Ålder: Vuxen. Alla fragment stämde in på en vuxen individ och ett fragment var från den del av bäckenet (superior iliaic crest) som växer samman först vid 2023 års ålder (Scheuer & Black 2000:372) och var fullt utvecklat. Kön: Man? Ett fragment av en ögonbrynsbåge (margo supraorbitalis) var relativt grovt och individen tolkas därför som möjlig man. Patologi: – 14 C- Övrigt Datering B? Osteologi - 611 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Kan uppfattas som uppdelad i två sektioner, en nordlig (A 610) och en sydlig (A 611), åtskilda av ett uppstickande markfast block. Eventuellt rör det sig om två gravar. Gravgåvor och rester av stockkista påträffades i den södra delen. Storlek 3,13 x 0,84 x 0,59 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl (F 1) 1 eneggat svärd av järn, med rester av träskida, total längd = 36,5, bladets längd = 27,0, bladets största bredd = 4,5 cm (F 3) 1 oval svärdsskidering av järn, från svärdet (F4) 1 järnkniv (F 2) 14 C- Övrigt Färgning av skallen i norr. Svärdet låg utmed vänstra överarmen (A 611). I den norra delen (A 610) påträffades 4 keramikfragment med meanderornamentik. Datering (B1) B2 21 613 Osteologi Obränt ben: 6 g. Bränt ben: 1 g. Människa: 6 g varav vuxen 2 g, barn 2 g och 2 g obestämt. Allt obränt. Männ/djur: bränt 1 g Antal individer: 2 Ålder: 12-18 år respektive 30 år Kön: Patologi: - 614 Elementrepresentation (människa): Adult: M1 max sin, I2 mand sin. 12-18 åring: M2 max dxt, P mand dxt I2 max? dxt. Emaljfragment. Litteratur Nicklasson 1997 s. 244 612 Fynd (nr): 1 lerkärl, mellanstort kärl (F 1) 14 C- 1 lerkärl: mycket liten kopp/miniatyrkärl (F 5:5) 1 skaftat föremål av ben eller lera (F 5:6) Ben, tandfragment (F 4) C- Övrigt Rester av skallen i norra delen av graven, jämte lerkärl. Lerkärlet stod utanför kistan. 14 Datering YFR-B Datering B1-B2 Gravtyp Stentäckt nedgrävning Osteologi Ben förkomna (på LUHM eller UV i Lund ca 1980, enligt minnesanteckningar av Kjellberg i samband med den första osteologiska analysen 1982) Gravdetaljer Träfärgning av kista i botten av graven 614 Osteologi Obränt ben 5 g. Bränt ben 3 g. Människa: obränt 5 g Männ/djur: bränt 1 g Djur: bränt 2 g Antal individer: 1 Ålder: 11-12 år Åldern har uppskattats genom utvecklingen av en permanent hörntand från överkäken och utvecklingen av en av visdomständerna. Det är tydligt att hörntandens krona är fullt utvecklad men ännu inte brutit fram vilket vanligen sker vid 11-12 års ålder samtidigt som visdomstanden är långt utvecklad som kan förväntas av en individ som är minst 11 år. Båda dessa tandslags utveckling är mindre pålitliga än tex de två första kindtändernas men sammanlagt ger de en mer trolig bild av åldern än var för sig. Kön: Patologi: Emaljhypoplasier, linjära, på canin. 612 Gravskick Skelettgrav Storlek 0,74 x 0,60 x 0,60 Gravskick Skelettgrav Orient. N - S Gravtyp Nedgrävning täckt av hällar/block Fynd (nr) - Gravdetaljer Trärester i bottenskiktet. Stockkista? 14 C- Storlek 1,75 x 0,85 x 0,56 m Övrigt - Orient. N - S Datering B? Fynd (nr) 1 lerkärl, vas (F 1) 1 remögla/sölja av järn med oval bygel och rak stolpe, fragm, 1,8 x 1,7 cm (F 2) 1 hartstätningsring (svepask) (F 5), som innehöll : 1 s-formad järnkniv H II, l = 7,1, b = 1,5, tj = 0,5 cm (F 5:1) 1 syl av järn med rester av träskaft, sylens totala l = 14,2, tj = 0,7, träskaftets l = 5,3, tj = 1,6 cm (F 5:2) 1 syl av järn, l = 10,4, tj = 0,4, varav skaft ca l = 4,0, tj = 0,3 – 0,5 cm (F 5:3) 1 bikonisk sländtrissa av bränd lera, 3,1 x 1,5 cm (F 5:4) Osteologi - 613 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre stenram Gravdetaljer Rester av stockkista. Fyllningen bestod av ljus, melerad fin sand Storlek 2,61 x 1,00 x 0,42 m Orient. N - S 22 Övrigt - Elementrepresentation (människa): Emalj: M3 max dxt, C, M, P Litteratur Björkquist & Persson 1979 s. 8, fig. 6 619 632 636 619 632 Gravskick Skelettgrav Gravskick Skelettgrav? Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravtyp Lagd på äldre (?) stenfylld härd Gravdetaljer Trärester i botten? Gravdetaljer - Storlek 0,87 x 0,52 x 0,28 m Storlek 1,00 x 0,62 x 0,16 m Orient. NNV - SSO Orient. NV - SO 636 (Se även plan stensättning VI) Fynd (nr) - Fynd (nr) 1 lerkärl: vas med svart, glättad yta och falsk meanderornamentik, fragm. – delvis hoplimmat (F 3) 1 hartstätningsring (F 4) 1 krumkniv H I, med avbrutet skaft, 8,7 x 9,5 cm (F 1) 1 syl (?) av järn, fragm. med kvadratisk genomskärning, l = 9,3, tj = 0,4 (F 2) Gravskick Skelettgrav 14 C- Övrigt Datering B? Osteologi - Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravdetaljer Storlek 1,26 x 0,50 x 0,33 m Orient. N - S 14 635 : 2 Gravdetaljer Nedgrävningen täckt av tre större stenar C- Övrigt Tänderna och gravgåvorna från norra delen av graven Datering sen B1-B2 Orient. NO - SV 635 : 2 Fynd (nr) - Gravskick Skelettgrav C- Osteologi - Från fyllning: 1 järnten/syl, 10 hartstätningsbitar Gravtyp Stentäckt nedgrävning 14 Datering B? Litteratur Björkquist & Persson 1979 s. 10 Övrigt Komplex anläggning, av Björkquist & Persson ursprungligen satts i samband med offer. Fyndkombinationen talar dock klart för att det är en grav. Gravskick Skelettgrav Storlek 0,69 x 0,44 x 0,28 m Övrigt - Osteologi - C 2015 ± 50 BP (LuS 6992) Datering B1 625 C- Fynd (nr) 1 lerkärl, inklusive ett 20-tal små hartsfragment från mynningspartiet – lagning? (F 3) 1 synål av järn, l = 5,4, tj = 0,2 cm (F 2) 1 kniv av järn, med svagt konvex rygg och rester av träskaft, l = 14,4, b = 1,8, tj = 0,4, varav tånge ca 4,1 cm lång (F 1) 1 dubbelkonisk sländtrissa av bränd lera, 3,9 x 2,7 cm (F 4) 14 625 14 Gravtyp Stentäckt nedgrävning Övrigt - Gravdetaljer - Datering B? Storlek 0,68 x 0,34 x 0,13 m Osteologi Bränt ben 1 g. Djur?: bränt 1 g, axial/kranie. Orient. N - S Fynd (nr) - Osteologi Obränt ben 2 g. Bränt ben 1 g. Människa: obränt 2 g Djur?: bränt 1 g Antal individer: 1 Ålder: 3-12 år Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Emaljfragm permanenta tänder ej slitna 23 642 651 651 (Se även plan stensättning V) Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravdetaljer Nedgrävningen täckt av tre (ursprungligen fem) hällar/block Storlek 2,33 x 0,93 x 0,60 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: bägare (F 1) 1 järnkniv med rak rygg, l = 12,6, b = 1,2, tj = 0,3, tångens längd = 3,6 cm (F 2) 1 hartstätningsring (F 3), som inneslöt: 1 rektangulär sölja av järn, med läderfragment och trärester, l = 3,2, b = 4,2 cm (Fnr 4) 1 järnsyl (Fnr 5) Från fyllningen: 7 hartstätningsbitar 14 C- Övrigt Stratigrafi: skär A 662 (stolphål) samt A 663 (stolphål). Centralgrav i stensättning V. Lerkärlet och en svepask vid huvudänden i norr. En svepask med övriga fynd vid fotändan. Datering YFR – B1 (baserat på keramiken) 642 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning i stensättning VI Gravdetaljer Rester av stockkista (?) Storlek 2,70 x 0,90 x 0,55 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: bägare, typ 6A (F 1) 1 läderkniv H I, med rester av träskaft, 14,6 x 9,5 cm (F 2) 1 syl av järn, med rester av träskaft, l = 9,0, tj = 0,5 – 0,7 cm, träskaftet ca 3,5 cm långt (F 3) 1 ten av järn, fragm. med kvadratisk genomskärning (Syl? Eldslagningsstål?), l = 2,6, tj = 0,2 – 0,3 cm (F 4) Ett 10-tal hartstätningsbitar från kistan (F 5) 24 14 C- Övrigt Skärs av A 560 (grav) Datering B1 – möjligen tidig B2 Osteologi Bränt ben 1g. Obränt ben 2g. Människa: obränt, 2g. Djur?: 1g, rörben. Antal individer:1 Ålder: Adult (>18 år) Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): emaljfragment (permanenta tänder), visst slitage. Osteologi Obränt ben 2 g. Bränt ben 2 g. Människa: obränt 1 g Männ/djur: obränt 1 g, bränt 1 g. Djur bränt: 1 g Antal individer:1 Ålder: Adult (>18 år) Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Mandibula (del, dxt) 660 715 719 719 Gravskick Brandgrav 660 (Se även plan stensättning V) Gravtyp Brandgrop Gravskick Brandgrav Gravdetaljer Fyllningen bestod av sotfärgad sand Gravtyp Brandgrop Storlek 0,38 x 0,25 x 0,11 m Gravdetaljer Grop fylld med sten, sot och brända ben Orient. - Storlek 0,34 x 0,28 x 0,24 m Fynd (nr) 1 hartstätningsbit (F 2) 1 järnföremål, fragment (F 1) Orient. Fynd (nr) Brända ben (förkomna) Träkol 14 C- Övrigt Skär A 661 Datering ? 715 14 Gravskick Skelettgrav Övrigt Graven delvis omrörd av djurgång Gravtyp Stentäckt nedgrävning Datering ÄJ Gravdetaljer Trärester – troligen rester av kista Osteologi Brända ben 64 g . Obrända ben: 0 g. Människa: 22 g. Människa?: 42 g. Antal individer: 1 Storlek 1,88 x 0,64 x 0,52 m Osteologi - Orient. Ö – V 701 Fynd (nr) 1 lerkärl: skål (F 2) 1 kniv av järn, med rak-svagt konvex rygg, med tången utgående från bladmitt. Rester av träskaft. L = 9,0, b = 1,4, tj = 0,3, varav tånge 2,5 cm (F 1) Ben, tänder 701 (Se även plan stensättning V) 14 C- Gravskick Skelettgrav Övrigt Huvud och gravgåvor i öster Gravtyp Nedgrävning med enstaka stenar i fyllningen Datering (YFR) B Gravdetaljer - Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben 1 g. Människa: obränt, preparat Männ/djur: bränt 1 g Antal individer:1 Ålder: 6-7 år enligt tandframbrott. Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Mandibula: I1 och I2 sin samt I1 dxt i ej helt korrekt anatomiskt läge. M1 sin Storlek 0,93 x 0,38 x 0,08 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 hartstätningsring 14 C- Övrigt Datering B? Osteologi - C- Ålder: Barn 4-6 år och vuxen. Benen kommer dels från ett barn och dels från en vuxen individ. Barnet tycks vara i 4-6 års ålder sett till utvecklingsstadiet på två mjölktandsrötter samt första halskotan. Även två skalltaksfragment, käkfragment och fragment av ett litet överarmsben överensstämmer med ett barn i denna ålder. Den vuxna individen har med säkerhet bara kunnat beläggas i ett par skalltaksfragment varav ett har helt slutna men inte utplånade suturer, dvs från en vuxen/äldre vuxen (adult/matur). Bland de rörbensfragment som inte gick att bestämma närmare skulle vissa fragment kunna vara från en vuxen individ men då fragmenteringen var så omfattande vore en sådan bestämning mycket osäker. Patologi: Elementrepresentation (människa): Sett till elementreprepresentationen är barnet den primära individen i anläggningen. Gradering barn: 4, vuxen: 2. 25 748 Osteologisk tolkning: Barnet är välbevarat och större delen av kroppen representerad. Troligen ligger barnet i bålgropen under bålet. Den vuxna individen kommer troligen från en tidigare bålgrop som skurits av A719. 759 723 Gravskick Skelettgrav 748 Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravskick Skelettgrav Gravdetaljer Fyllning av grå, grusig sand Gravtyp Stenfylld nedgrävning Storlek 1,00 x 0,60 x 0,21 Gravdetaljer - Orient. VSV - ONO Storlek 0,80 x 0,48 x 0,30 m Fynd (nr) - Orient. N - S 14 C- Fynd (nr) - Övrigt - 14 Datering B? Övrigt Sotfärgat skikt i botten av gravens södra ände Osteologi - Datering B? C- Osteologi 747 759 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning med partiell inre stenram i öster 747 Gravskick Brandgrav Gravtyp Brandgrop Gravdetaljer Storlek 0,71 x 0,53 x 0,12 m Orient. Fynd (nr) Enstaka brända ben Klumpar av obränd lera Gravdetaljer Träfärgning efter stockkista, med tydligt lock i norra delen Storlek 2,52 x 0,90 x 0,46 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: vas (F 2) 1 järnkniv, l = 24,1, b = 2,7, tj = 0,5 cm (F 1) Från fyllningen: 1 fragm. järnföremål med två nithål i änden. Förmodligen del av remändes- eller ringbeslag, 2,1 x 2,0 x 0,4 cm Människa?: bränt 1g. Antal individer: 1 Ålder: 36-48 år enligt tandslitage Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Mandibula: M2, M1, P2, P1, C, I2, I1 sin. I1, I2, C, P1 dxtMaxilla: M sin. P/C dxt. Tänder från överkäke ”in situ” i förhållande till underkäke. 760 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre stenram Gravdetaljer Träkista med rester av lock Storlek 2,30 x 0,92 x 0,48 m Orient. N - S Övrigt De brända benen anges ha kommit ytligt i anläggningen och de var mycket fragmenterade. Gick ej att tillvarata (?) Övrigt Färgning av skalle i norr. Norr därom låg gravgåvorna. Datering (B1) B2 Fynd (nr) 1 lerkärl: bägare (F 2) 5 rundade småstenar (F 4), ej återfunna 1 kniv av järn, med svagt konvex rygglinje och vulst mellan blad och tånge, l = 14,1, varav tånge 5,6, b = 1,9, tj = 0,3 cm (F 1) 10-tal små hartstätningsfragment (F 3) Datering - Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben 1 g. Människa: obränt, tandpreparat Från fyllningen: 1 ten av järn, l = 1,7, tj = 0,3 cm (F 5) Ett 40-tal bitar bränd lera och keramik (F 6) 14 C- Osteologi 26 14 C- 760 14 C- Övrigt De 5 små rundade stenarna låg 2 cm väster om lerkärlets mynning Datering B1-B2 799 Elementrepresentation (människa): Rörben. Gradering: 1 Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerat eller bålgrop. Osteologi - 799 769 Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravskick Brandgrav? Gravtyp Brandgrop? Gravdetaljer Fyllning av grå sand Storlek 0,32 x 0,26 m Orient. Fynd (nr) 14 C- Övrigt Tolkad som grav på fältplanen. Datering Osteologi Brända ben 1 g. Obrända ben 0 g. Brända ben 1 g. Människa?: bränt,1 g Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: - Gravskick Skelettgrav Gravdetaljer Färgning av träkista Storlek 2,00 x 0,70 x 0,54 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl med meanderornamentik (F 2) 1 kniv av järn, tången med trärester, l = 14,4, b = 2,2, tj = 0,6, varav tånge 3,2 cm (F 1) 1 kniv av järn, tången med trärester, l = 12,2, b = 1,2, tj = 0,6, varav tånge 8,4 cm (F 2 : 1) 1 skära, Penack typ 16 eller 18, l = 25,2, b = 2,4, tj = 0,6, varav tånge med trärester 7,4 cm (F 2 : 2) 1 s-formad kniv med spiralrullat skaft, l = 9,6, b = 2,4, tj = 0,6 (F 2 : 3) 1 syl av järn, ca 14,0 x 0,3 cm (F 2 : 4) 1 rund lerklump, 7,0 x 5,5 cm (F 2 : 5) 1 ten av järn, l = 2,5, tj = 0,6 cm (F 2 : 6) 14 C- 800 Övrigt Gravens nordligaste del skadad av en sentida nedgrävning. Gravgåvorna låg vid huvudänden i norr, samt i brösthöjd Datering YFR-B1 Osteologi Människa: obränt, tandpreparat. Antal individer: 1 Ålder: 12-18 år enligt tandframbrott Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Maxilla sin: I1, I2, C, P1, P2, M1 (skadad) Mandibula sin: I1, I2, C, P1, P2, M1, M2 800 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre stenkista Gravdetaljer Färgning av träkista Storlek 2,29 x 0,78 x ? m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: vas, typ 29, med meanderorn. (F 1) 1 kniv av järn, l = 12,0 b = 2,5 tj = 0,3 cm (F 2) 1 hartstätningsring (svepask) (F 3), som innehöll: 1 skära av järn, P 26, l = 23,0, b = 4,5 cm (F 4) 1 kniv (?) av järn, l = 7,2, tj = 0,5 cm (F 5) 1 syl av järn, l = 9,5, tj = 0,6 cm (F 6) 1 rund lerklump, diam = 6,0 cm (F 7) 27 14 C- 850 858 861 862 863 Övrigt Gravens nordligaste och sydligaste delar var skadade av sentida nedgrävningar. Gravgåvorna låg vid huvudänden i norr, samt i en svepask på bröstet Datering YFR-B1 858 Osteologi Människa: obränt tandpreparat. Antal individer: 1 Ålder: 12-18 år enligt tandframbrott Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Mandibuladxt: P2 , M1, M2, M3 Maxilla: M2, M1, P2, P1, C dxt , I2 dxt. M3, M2, M1, P2 sin Gravskick Skelettgrav Gravtyp Nedgrävning Gravdetaljer Storlek 0,90 x 0,45 x 0,04 m Orient. N - S Fynd (nr) Brända ben (från fyllning?) 14 C- Övrigt Endast bottenskiktet återstod av graven 840 Datering B? Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Männ/djur: bränt 1 g. 850 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravdetaljer Färgning av stockkista 840 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning med partiell stenram Gravdetaljer Färgning av träkista Storlek 1,81 x 0,74 x 0,34 m Orient. NNO – SSV. Fynd (nr) 1 lerkärl: skål (F 1) 1 kniv av järn, l = 8,5, b = 1,6, tj = 0,4 cm (F 2) 14 C- Övrigt Datering (YFR) B Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Männ/djur: bränt ben, 1 g. 28 Storlek 2,46 x 0,66 x 0,28 m Orient. N - S Fynd (nr) 14 C- 861 Gravskick Brandgrav Gravtyp Brandgrop? Gravdetaljer Sotfärgad fyllning med enstaka stenar Storlek Diam 0,58, djup 0,33 m Orient. Fynd (nr) Brända ben Träkol 14 C- Övrigt - Övrigt - Datering B? Datering - Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben, 1 g. Människa: obränt, tandpreparat Männ/djur: bränt 1 g Antal individer: 1 Ålder: Adult (>18 år) Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Emaljfragment, små. Troligen permanenta tänder. Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Männ/djur: bränt 1 g. 862 Anl.typ Stolphål. Storlek Diam. 0,20, djup 0,20 m Fyllning Grå sand Fynd Brända ben. 903 Datering - 920 Övrigt Gravrelaterad? Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Männ/djur: bränt 1 g. 863 886 Anl.typ Grop Storlek Diam. 0,57, djup 0,34 m Fyllning Brun sand Fynd 1 lerkärl: kanna Datering B1 – B2 Övrigt Gravrelaterad – rumsligt samband med A 861 och 862 886 (se plan 920) 903 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre stenram Gravdetaljer Färgning av träkista Storlek 2,10 x 0,68 x 0,36 m Gravskick Brandgrav? Orient. NNO - SSV Gravtyp Brandgrop Fynd (nr) 1 lerkärl: vas med meanderorn.(F 4) 1 eneggat svärd av järn, med träskida, total längd = 40,0 cm, bladets längd 32,3 cm, bladets största bredd = 4,0 cm (F 1) 1 kniv av järn (F 2) 1 järnnål (F 3a) 1 järnkniv (F 3b) 1 järnring (F 3c) Gravdetaljer Sotig sand med stenar i fyllningen Storlek 0,65 x 0,48 x 0,16 m Orient. Fynd (nr) Keramikbitar Lerklining 14 C- C- Övrigt Skär A 920 (grav) 14 Datering - Övrigt Svärdet var placerat vid den dödes högra axel. Övriga gravgåvor låg vid huvudänden respektive höger ben. Osteologi Obrända ben: 0 g. Brända ben 24 g. Människa: bränt, 1 g Människa/djur: bränt, 1 g. Djur?: bränt, 21 g, rörben. Antal individer:1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): ledände. Gradering: 1 Osteologisk tolkning: Urplockad/dåligt bevarad bålgrop Datering B1 Osteologi Obränt ben, vikt okänd +4 g. Människa: obränt, tandpreparat. Djur: obränt 4 g tand Antal individer: 1 Ålder: cirka 30 år enligt tandslitage. Obs! preparaten tillhörande A960 och 930 var sammanblandade. Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Mandibula sin: M1, M2, M3. Maxilla sin: M1, M2,P2, P1, C 920 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Färgning efter träkista Storlek 2,27 x 0,68 x 0,55 m Orient. NNO - SSV Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl med meanderorn. (F 1) 1 kniv? (F 2) 1 svepask i form av 1 hartstätningsring (F 3), som innehöll: 1 skära av järn, P 36, l = 22,0, b = 3,5 (F 4) 1 bronsring (F 5) 1 rund lerklump (F 6) Från fyllningen: 1 fragm. järnsöm/nit? 14 C- Övrigt Stratigrafisk relation: skärs av A 886 (grav) Datering B1 (B2) Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben 0 g. Människa: obränt, 2 tandpreparat från olika platser i graven. Ålder: 2-11 år respektive 2-10 år enligt tandframbrott. 29 945 Antal individer: 2 Kön: -, Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat 1: 2-11 år: fragm mjölktänder. Tandpreparat 2: 2-10 år: m1 mand. Löst fragm m1/m2 945 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt/fylld nedgrävning Gravdetaljer Träfärgning efter kista Gravdetaljer Färgning efter stockkista Orient. Ö - V Storlek 2,26 x 0,85 x 0,40 m Fynd (nr) 1 lerkärl (F 1) 1 järnföremål, tånge enligt konserveringsmissiv (ej återfunnet) Orient. Ö - V Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl (F 1) 1 kniv av järn med konvex rygg, tången fragm., l = 12,9, b = 2,3, tj = 0,6 cm (F 2) 1 platt järnten med vinklad ände, möjligen del av tånge, l = 8,6, b = 0,7, tj = 0,3 cm (F 3) Från fyllning: 1 nit av järn (?) 14 C- Orient. NNV - SSO Övrigt Föremålens position framgår ej av ritningarna, men av fotona framgår att de var placerade i huvudänden Fynd (nr) 1 lerkärl: bägare (F 1) Datering B1-B2 Storlek 2,10 x 0,77 x 0,27 m 14 C- Övrigt Stratigrafisk relation : skär A 947 (stolphål) Datering B1 (B2) Osteologi Obränt ben 53 g + okänd vikt. Bränt ben 0 g. Människa: obränt 53 g samt tandpreparat Antal individer: 1 Ålder: 12 år Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Max sin M2. skalltak, rörben. Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben 0 g. Människa: obränt, tandpreparat Antal individer: 1 Ålder: cirka 30 år enligt tandslitage Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Mandibuladxt: M3, M2, M1, P2 (P1). Maxilladxt: M1, P2, P1. Även ensam M sin (mand/max) in situ 956 Gravskick Skelettgrav 946 Gravtyp Nedgrävning Gravskick Skelettgrav Gravdetaljer Träfärgning efter kista Gravtyp Stentäckt nedgrävning Storlek 1,40 x 0,49 x 0,29 m 30 956 946 14 C- Övrigt Tänderna framkom i den östra delen av graven. Datering YFR-B Osteologi Obränt ben, okänd vikt. Bränt ben 0g. Människa: obränt, tandpreparat. Antal individer: 1 Ålder: 6-7 år Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Mandibula: I1, I2, C (end sin), m2 (end sin), M1. Mjölktänder ligger under C, I. Permanenta I-C tycks är anlag. Maxilla: I1 dxt, I1, I2 sin, M1/2 (dxt) 960 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Nedgrävning täckt med tre block och enstaka stenar Gravdetaljer Möjligen träfärgning efter kista Storlek 1,97 x 0,70 x 0,40 m Orient. NNV - SSO Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl (F 1) 1 kniv av järn (F 2) Från fyllningen: 2 avslag av Kristianstadsflinta 14 C- 960 Övrigt Lerkärlet placerat vid huvudänden, kniven vid höger axel Datering B1-B2 Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben 0 g. Människa: obränt, tandpreparat. Antal individer: 1 Ålder: Adult (>18 år) obs! tandpreparaten för A 960 & A 903 var sammanblandade. Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Emaljsplitter, rester av dentin och en hel krona. M3 max sin 973 974 979 974 (se även stensättning V) 979 (se även stensättning V) Gravskick Skelettgrav Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer - Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre kista/stenram? Storlek 0,80 x 0,70 x 0,32 m Gravdetaljer Fyllning brun sand Orient. N – S? Fynd (nr) Tandfragment Brända ben (från fyllning?) – ej återfunna 14 C- Övrigt Att döma av utseendet i plan kan det ha rört sig om två barngravar, där den ena skär den andra. Sektionssnittet är inte lagt så att detta går att verifiera. Tandfragmenten påträffades i norra änden av den västra halvan. Storlek 1,05 x 0,48 x 0,40 m Orient. N - S Fynd (nr) 14 C- Övrigt Belägen inom Stensättning V. Av sektionen framgår tydligt att gravschaktet skär stensättningen. Datering B1 eller senare (stratigrafiskt) Osteologi - Datering B? 973 (se även stensättning V) Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning med inre stenram Osteologi Obränt ben 1 g. Bränt ben 0 g. Människa: obränt, 1g Antal individer: 1 Ålder: Adult/subadult Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): emaljfragment. Gravdetaljer Storlek 0,80 x 0,54 x 0,47 m Orient. N - S Fynd (nr) 14 C- Övrigt Färgning av skallen i norra änden av graven Datering B? Osteologi 31 1002 1003 1003 1000 1002 1001 1000 1002 Gravskick Skelettgrav Gravskick Skelettgrav Gravtyp Nedgrävning med partiell stenram och stentäckning Gravtyp Nedgrävning med enstaka stenar Gravdetaljer - Storlek 1,18 x 0,46 x 0,12 m Storlek 1,08 x 0, 53 x ? m Orient. N - S Orient. N - S Fynd (nr) - Fynd (nr) 14 C- Gravdetaljer 14 C- Övrigt Skärs av A 1003 (grav) Övrigt Skär A 1001 (grav) Datering B? Datering B? Osteologi - Osteologi - 1001 1003 Gravskick Skelettgrav Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Gravdetaljer - Storlek 0,98 x 0,42 x 0,21 m Storlek 0,80 x 0,60 x ? m Orient. N - S Orient. NV - SO Fynd (nr) - Fynd (nr) 14 C- 14 C- Övrigt Skär A 1002 (grav) Övrigt Skärs av A 1000 (grav) Datering B? Datering B? Osteologi - Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Männ/djur: bränt 1 g. 32 1013 1000 1013 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Färgning efter träkista Storlek 2,08 x 0,68 x 0,50 m Orient. N - S Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl (F 1) 1 hartstätningsring (F 2) 1 skära av järn, P 35 (?), l = 18,5, b = 3,0 cm (F 3) 1 s-formad kniv (F 4) 1 synål av järn (F 5) 14 C- Övrigt Skär A 1022 och 1028. Innehöll 2 individer. Tänder i två olika lägen enl. planritning. Dels i norr, dels i mitten. Vuxen och barn? Datering B1-B2 Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben 1 g. Människa: obränt, 2 tandpreparat Männ/djur: bränt 1 g Antal individer: 2 Ålder: ca 18 år samt 7-10 år enligt tandframbrott. Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: ca 18 år: Mandibula, dxt: P1, P2, M1, M2, M3. Sin: C, P1, P2, M1 7-10 åring: -m med slitage, I? 1038 1045 1017 1045 Gravskick Skelettgrav Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stentäckt nedgrävning Gravtyp Nedgrävning täckt av fyra stenblock Gravdetaljer - Gravdetaljer Färgning, träkista? Storlek 1,20 x 0,40 x 0,25 m Storlek 2,17 x 0,75 x 0,28 m Orient. O - V Orient. S - N Fynd (nr) - Datering B? Fynd (nr) 1 lerkärl: vas (F 1) 1 järnkniv (F 2) 1 järnsyl (F 3) 1 järnnål (F 4) Fyllning: 20-tal bitar bränd lera och keramikbitar Osteologi - 14 14 C- Övrigt - 1038 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Stenfylld nedgrävning Gravdetaljer Färgning efter träkista Storlek 1,70 x 0,76 x 0,39 m C- Övrigt Färgning av huvudet observerades i gravens södra del. Gravgåvorna påträffades dels i huvudänden i söder (lerkärl), dels i den norra änden (järnföremålen) Datering B2 (?) Osteologi - Orient. NNV - SSO Fynd (nr) 1 hartstätningsring (F 1) 1 järnkniv (F 2) 1 järnsyl (F 3) 14 C- Övrigt Gravgåvorna låg i en svepask i brösthöjd Datering B1-B2 Osteologi 33 Övriga osteologiskt analyserade anläggningar 1 113 Anl. typ Nedgrävning Osteologi Bränt ben 3 g. Obränt ben 0 g. Djur: Bränt, 1 g (nöt, astragalus, dxt). Djur?: bränt 2 g, rörben. Anl. typ Grop (Se plan bilaga Fig 68 på CD:n) Anl. typ Nedgrävning 2 Osteologi Brända ben 1 g. Obränt ben 0 g. Människa?: 1 g. Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Skalltak. Gradering: 1 Osteologisk tolkning: Sekundärdeponering eller gravrelaterad. 23 Anl. typ Härd Osteologi Brända ben 17 g. Obrända ben 1 g. Människa?: bränt 1 g. Människa/djur: bränt 6 g. Djur?: bränt 5 g Djur: bränt 5 g. Får: språngben obränt, 1 g. Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): ledände, rörben. Gradering: 1. Osteologisk tolkning: Rest av bålplats? 81 Anl. typ Stolphål Osteologi Bränt ben 4 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt 2 g. Art obedömbart, mandibula/maxilla samt svanskota (vertebrae caudale). Djur?: bränt 2 g, rörben. 34 Osteologi Brända ben 1 g. Obränt ben 0 g. Människa?: 1 g. Antal individer:1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Rörben. Gradering: 1 Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerat eller bålgrop 234 Anl. typ Härd Osteologi Brända ben 14 g. Obränt ben 0 g. Människa?: 3 g. Människa/djur: 1 g. Djur: div, tand idisslare 8 g. Svin: kranie 1 g. Hund: falang II 1 g. Antal individer: 1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Rörben. Gradering: 1 Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerat eller bålplats. 235 Anl. typ Nedgrävning Osteologi Bränt ben 9 g. Obränt ben 0 g. Djur: Bränt . Svin, kranie (occipitale), sin 1 g. Hund, phalanx II, 1 g. Djur?: rörben mm 7 g. 352 951 Anl. typ Grop Anl. typ Nedgrävning Osteologi Bränt ben 39 g. Obränt ben 0 g. Djur: Bränt 33 g. Tand idisslare, 4 g. Os carpi ulnare, sin, svin 2 g. Rörben 27 g. Djur?: Bränt 6 g rörben. Osteologi Bränt ben 7 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt 4g (rådjur, astragalus). Djur?: bränt 3g, rörben. 364 Anl. typ Nedgrävning Osteologi Bränt ben 4 g. Obränt ben 0 g. Djur: Bränt 2 g. Tand, idisslare 1 g. Mc2, sin, svin 1 g. Djur?: Bränt, rörben mm 2 g. 961 Anl. typ Grav? Stolphål? Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 10 g. Människa: obränt 10 g, coxae (acetabulum). Männ/djur: bränt 1 g. 997 396 Anl. typ Grop Anl. typ Grop Osteologi Brända ben 2 g. Obränt ben 0 g. Människa: 1 g Människa?: axial/kranie 1 g. Antal individer:1 Ålder: Kön: Patologi: Elementrepresentation (människa): Skalltak, axial/ kranie. Gradering: 2 Osteologi Bränt ben 27 g. Obränt ben 0 g. Djur: Bränt, rörben, tand 9 g. Får/get, falanx, subadult 1 g. Djur?: Bränt rörben 17 g. 400 Anl. typ Grop Osteologi Bränt ben 2 g. Obränt ben 0 g. Djur: bränt ben 2 g, säl, svanskotor. Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerade ben alternativt bålgrop. 698 Anl. typ Nedgrävning Osteologi Bränt ben 1 g . Obränt ben 0 g. 698 B Männ/djur: bränt, 1 g. 942 Anl. typ Nedgrävning Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. Männ/djur: bränt 1 g, axial/kranie. 35 Bilagor Plan brandgravar, fig. 68 Plan härdar Keramik Istabygravfältet Anl.nr. Kärltyp Höjd Största br. Myn. Ø H./br.index Myn.index Godstjockl. Fac.mynn. Övrigt 15 Mellan 11,5 17,3 13,4 0,66 1,28 0,5 1 Glättat. Meanderornerat. 16 Bägare 8,5 13,8 11,0 0,61 1,29 0,4 – 0,5 0 Glättat. 20 Mellan 12,6 18,6 13,6 0,68 1,38 0,4 – 0,5 1 Polerat. Meanderornerat. 56 – 1 Kopp 7,2 9,5 9,5 - - 0,4 – 0,6 0 Slätad yta. Öra 56 – 2 Bägare 9,8 13,2 11,2 0,74 1,18 0,3 – 0,6 1 Glättat. 140A Bägare 9,0 14,7 12,8 0,62 1,13 0,3 – 0,8 (1) Polerat. 140B Vas 13,2 12,7 8,8 1,06 1,40 0,4 – 0,5 0 Glättat. 244 – 1 Kopp 6,8 8,0 6,8 - - 0,6 – 0,8 0 Partiellt polerat. Bandformat öra. 244 – 2 Fotbäg. 11,4 11,1 11,7 1,03 0,95 0,3 – 0,4 1 Polerat 244 – 3 Stort 21,1 18,0 15,3 1,17 1,18 0,5 – 0,9 (1) Slammat. Avstruket i övre delen. 250 Vas 20,1 17,5 11,0 1,14 1,58 0,4 – 0,5 3 Glättat. 550 Hankkärl 20,5 22,0 12,8 0,93 1,72 0,5 – 0,7 (1) Glättat. 560 – 1 Fotbäg. 9,7 11,0 9,3 0,89 1,19 0,3 – 0,9 (1) Glättat. 560 – 2 Vas 13,0 12,4 8,6 1,05 1,44 0,4 – 0,6 (1) Polerat. 561 – 1 Bägare 8,0 11,4 10,6 0,70 1,09 0,3 – 0,5 1 Glättat. 561 – 2 Stort 23,2 24,2 18,8 0,95 1,23 0,5 – 0,8 0 Fint slammad yta. 575 Stort 21,5 22,0 17,2 0,98 1,25 0,6 – 0,8 (1) Slammat. 611 Mellan 10,7 16,7 13,0 0,63 1,29 0,3 – 0,5 1 Glättat. 613 Mellan 11,3 15,5 12,1 0,72 1,27 0,3 – 0,5 1 Glättat. 614 Vas 15,7 16,2 11,8 0,98 1,37 0,5 – 0,8 1 Glättat. 614 Miniatyr 3,0 3,5 3,2 0,98 1,06 0,3 – 0,4 0 Slätad yta. Anl.nr. Kärltyp Höjd Största br. Myn. Ø H./br.index Myn.index Godstjockl. Fac.mynn. Övrigt 632 Mellan 13,0 14,7 11,2 0,89 1,16 0,4 1 Polerat. Meanderornerat. 636 Vas 10,1 10,1 6,8 1,01 1,47 0,4 – 0,6 0 Glättat. Hartslagning i mynningen. 642 Bägare 7,2 9,2 7,8 0,78 1,07 0,3 – 0,5 3 Glättat. 651 Bägare 8,7 12,8 10,9 0,68 1,16 0,3 – 0,5 1 Polerat/glättat. 715 Bägare? 7,8 13,5 12,3 0,55 1,14 0,3 – 0,5 1 Glättat. 759 Vas 15,7 15,3 9,5 1,03 1,62 0,4 – 0,5 (1) Polerat. 760 Bägare 8,0 10,9 8,3 0,73 1,30 0,3 – 0,4 1 Glättat. Orn. m. vinkelband. 799 Mellan 10,9 18,3 13,5 0,59 1,36 0,4 – 0,5 (1) Polerat. Meanderornerat. 800 Vas? 17,8 18,8 11,2 0,95 1,69 0,4 – 0,7 0 Polerat. Meanderornerat. 840 Bägare 8,7 14,7 11,4 0,59 1,30 0,4 – 0,5 (1) Polerat/glättat. 863 Kanna 9,5 10,1 8,7 0,95 1,67 0,4 – 0,7 0 Glättat. Runt handtag. 903 Vas 16,1 16,8 10,9 0,96 1,55 0,5 – 0,6 (2) Polerat. Meanderornerat. 920 Mellan 10,4 14,3 11,5 0,73 1,23 0,3 – 0,6 1 Polerat. Meanderornerat. 945 Bägare 8,3 12,5 11,0 0,67 1,13 0,4 – 0,5 (1) Polerat. 946 Mellan 10,3 14,0 11,4 0,73 1,25 0,3 – 0,5 1 Polerat/glättat. 956 Mellan 10,3 13,4 12,0 0,77 1,12 0,4 0 Polerat. 960 Bägare 9,5 15,0 13,5 0,63 1,12 0,3 – 0,5 (1) Polerat. 1013 Mellan 11,3 17,3 12,2 0,65 1,41 0,5 1 Glättat. 1036 - 1 Hankkärl <9 - c. 12,0 - - 0,7 – 0,9 0 Glättat. Bandformad hank, svartbränd yta 1036 - 2 Hankkärl <9 - c. 9,5 - - 0,5 – 0,6 0 Glättat. Bandformad hank, brunfärgad yta 1045 Vas 17,6 16,0 10,6 1,11 1,50 0,4 – 0,6 1 Glättat. Hösten 1974 skaffade Bertil Bengtsson i Istaby ny traktor. Nu skulle äntligen betesvallen invid gården plöjas upp. Det visade sig lättare sagt än gjort. Gång på gång blev det tvärstopp då plogen stötte på ansamlingar av sten. Dessa stenpackningar kunde rimligen inte vara naturliga och när fynd av krukskärvor påträffades kontaktades så småningom landsantikvarien. Detta blev starten för en omfattande undersökning öster om byn Istaby på Listerlandet i västra Blekinge. Istabyundersökningen kom bland annat att omfatta ett gravfält med ett 80-tal gravar, varav 58 var skelettgravar. Gravarna tillkom huvudsakligen under yngre förromersk järnålder och äldre romersk järnålder. Det är därmed det största undersökta gravmaterialet i Sydsverige från denna tid. Gravmarkeringarna utgjordes av flacka, översandade stensättningar, som bildat ett skyddande täcke över såväl gravar som underliggande kulturlager. Gravarna från Istaby uppvisar flera särdrag. En påfallande stor andel av gravarna innehåller gravgåvor, där framför allt den högklassiga keramiken med ett flertal meanderornerade kärl är anmärkningsvärd. Undersökningen av Istaby är genom sitt omfång, komplexitet och rika fyndmaterial en milstolpe i blekingsk arkeologi. I samband med undersökningen genomfördes ett stor antal visningar och materialet har sedan det tillvaratogs använts i ett antal artiklar, avhandlingar, utställningar m.m. Här presenteras för första gången hela gravmaterialet samlat.