Liaodynastin
| Liaodynastin | ||||
 (Khitanska)辽朝, 大遼國, 哈喇契丹 (Kinesiska) | ||||
| ||||
 | ||||
| Huvudstad | Shangjing, m.fl. | |||
| Språk | Kinesiska, khitanska | |||
| Religion | Buddhism | |||
| Statsskick | Khanat | |||
| Bildades | 907 | |||
| – bildades ur | Tangdynastin | |||
| Upphörde | 1125 | |||
| – uppgick i | Jindynastin (Kara-Khitan) | |||
Liaodynastin (辽朝) var ett khitanskt rike, som åren 907–1125 härskade över områden som idag tillhör Kina, Mongoliet, Nordkorea, Ryssland och Kazakstan.
Rikets grundande
[redigera | redigera wikitext]Khitanerna var ett nomadfolk, som hade sitt ursprung på Stora Hinggan-bergens skogbeklädda sluttningar. På 500-talet hade khitanerna grundat en egen stat i det som idag är Liaoning- och Jilin-provinserna i norra Kina. År 907, samma år som Tangdynastins rike gick under, grundade den khitanske fursten Abaoji ur Yelü-klanen det "Stora Khitanriket" (哈喇契丹). Från och med 916 använde dynastin regeringsperioder (nianhao) efter kinesiskt mönster.
Abaoji hade studerat hur tidigare icke-kinesiska dynastier styrt norra Kina. För att bevara khitan-folkets etniska identitet och maktposition inrättade han en dubbel administration av Liaoriket. De nomadiska delarna av riket styrdes av det "norra kansliet", medan dynastins kinesiska territorier styrdes av det "södra kansliet", som var utformat med Tangdynastins administration som förebild. För att ytterligare befästa khitanernas etniska identitet gav Abaoji år 910 order om att ett khitanskt skriftspråk skulle skapas. Kinesiska fortsatte emellertid att användas i administrationen parallellt med khitanska. Som ett uttryck för rikets dubbla karaktär utropade Abaoji sig själv både till storkhan och till himmelsk kejsare. Han grundade också en ny huvudstad i den norra delen av Khitanriket, Shangjing, som var belägen i det som idag är Chifengs stadsprefektur i Inre Mongoliet.
Expansionsperioden
[redigera | redigera wikitext]När Abaoji 926 plötsligt avled, hade han efter kinesiskt mönster utsett sin äldste son som tronföljare. Detta accepterades emellertid inte av den khitanska aristokratin, som föredrog en form för tanisteri eller valkungadöme. Med hjälp av den inflytelserika änkekejsarinnan Yingtian utsågs istället Abaojis andre son Deguang till ny kejsare. Denne fortsatte sin faders expansionspolitik, och 938 tvingade han Senare Jindynastin att avträdda sexton prefekturer (燕雲十六州) i det som idag är norra Shanxi och Hebei. År 947 trängde Deguangs trupper ännu längre söderut och plundrade Senare Jindynastins huvudstad Kaifeng. För att fira de militära framgångarna bytte han samma år namn på sitt rike till "Det stora Liaoriket" (大遼國).
I takt med att Liao erövrade större områden skapades sammanlagt fem huvudstäder, två belägna på stäppen och tre innanför den gamla kinesiska muren.[1] Dessa var:
- Den högsta eller norra huvudstaden (Shangjing 上京), belägen i det som idag är området kring Bairins vänstra baner och Bairins högra baner, Inre Mongoliet;
- Den östra huvudstaden (Dongjing 東京), i nuvarande Liaoyang, Liaoning-provinsen;
- Den södra huvudstaden (Nanjing 南京), i nuvarande Peking
- Den centrala huvudstaden (Zhongjing 中京), i Dading-prefekturen, Inre Mongoliet;
- Den västra huvudstaden (Xijing 西京), i dagens Datong, Shanxi-provinsen.
Liaorikets fall
[redigera | redigera wikitext]Avsaknaden av en tydlig successionsordning försvagade så småningom Liaoriket, som återtog namnet Khitan 983 och sedan bytte tillbaka till Liao 1066. Ständiga krig med Xixia-riket i väster och Songdynastin i söder försvagade också Liao.
Relationerna till Songdynastin var särskilt spända, eftersom Song gjorde anspråk på de sexton prefekturerna i Nordkina, trots att dessa erövrats av khitanerna mer än tjugo år innan Song grundats. Under senare delen av 900-talet genomförde Songriket förgäves en rad militärkampanjer för att erövra detta strategiskt viktiga område. År 1005 slöts fördraget i Shanyuan mellan de två rikena, vilket bekräftade Liaos innehav av territoriet och ålade Song att erlägga tribut till Liao.
På 1100-talet hade jurchen-folket grundat Jindynastin i Liaorikets närhet i Manchuriet. På grund av den gemensamma fiendskapen mot Liao slöt Jin och Song förbund mot Liao. År 1123 hjälpte Jindynastin Song att återfå sex av de sexton prefekturerna, och två år senare krossades Liaoriket slutgiltigt. Detta tvingade khitan-folket att fly västerut, där man grundade Kara-Khitan-khanatet. Songs seger blev dock kortvarig, då Jindynastin stärkt av sina segrar erövrade norra Kina från Song år 1127 och tvingade Songhovet att flytta från Kaifeng till Hangzhou i södra Kina.
Liaoriket fick en egen dynastisk historia i De 24 historieverken och räknas därför som en del av Kinas historia.
|
|---|
| Kinas historia – tidsaxel |
| Förhistorisk tid |
| Xiadynastin 2070–1600 f.Kr. |
| Shangdynastin 1600–1046 f.Kr. |
| Zhoudynastin 1046–256 f.Kr. |
| Västra Zhoudynastin 1046–771 f.Kr. |
| Östra Zhoudynastin 770–256 f.Kr. |
| Vår- och höstperioden 770–481 f.Kr. |
| De stridande staterna 403–221 f.Kr. |
| Qindynastin 221 f.Kr.–206 f.Kr. |
| Västra Handynastin 206 f.Kr.–24 e.Kr. |
| Wang Mangs interregnum (Xin) 9–23 e.Kr. |
| Östra Handynastin 25–220 |
| De tre kungadömena 220–280 |
| Jindynastin 265–420 |
| De sexton kungadömena 304–439 |
| De sydliga och nordliga dynastierna 420–589 |
| Suidynastin 581–618 |
| Tangdynastin 618–907 |
| Wu Zhaos interregnum (Zhoudynastin) 690–705 |
| De fem dynastierna och De tio rikena 902–979 |
| Songdynastin 960–1279 |
| Liaodynastin 907–1125 |
| Jindynastin 1115–1234 |
| Västra Xia 1038–1227 |
| Yuandynastin 1271–1368 |
| Mingdynastin 1368–1644 |
| Shundynastin 1644–1645 |
| Qingdynastin 1644–1911 |
| Republiken Kina 1912–1949 |
| Folkrepubliken Kina 1949– |
| Republiken Kina (Taiwan) 1949– |
Regentlängd
[redigera | redigera wikitext]Liaodynastin hade nio kejsare:
| Nr | Tempelnamn[2][3] | Personnamn[3] | Regeringstid[2] | Regeringsperiod[3] |
|---|---|---|---|---|
| 1 | Liao Taizu 遼太祖 |
Yelü Abaoji 耶律阿保機 |
907 ↓ 926 |
Shence 神冊 916–921 Tianzan 天贊 922–926 Tianxian 天顯 926–927 |
| 2 | Taizong 太宗 |
Yelü Deguang 耶律德光 |
927 ↓ 947 |
Tianxian 天顯 928–937 Huitong 會同 938–946 Datong 大同 947 |
| 3 | Shizong 世宗 |
Yelü Ruan 耶律阮 |
947 ↓ 951 |
Tianlu 天祿 947–950 |
| 4 | Muzong 穆宗 |
Yelü Jing 耶律璟 |
951 ↓ 969 |
Yingli 應歷 951–968 |
| 5 | Jingzong 景宗 |
Yelü Xian 耶律賢 |
969 ↓ 982 |
Baoning 保寧 969–978 Qianheng 乾亨 979–982 |
| 6 | Shengzong 聖宗 |
Yelü Longxu 耶律隆緒 |
982 ↓ 1031 |
Tonghe 統和 983–1011 Kaitai 開泰 1012–1020 Taiping 太平 1021–1030 |
| 7 | Xingzong 興宗 |
Yelü Zongzhen 耶律宗真 |
1031 ↓ 1055 |
Jingfu 景福 1031 Zhongxi (Chongxi) 重熙 1032–1054 |
| 8 | Daozong 道宗 |
Yelü Hongji 耶律洪基 |
1055 ↓ 1101 |
Qingning 清寧 1055–1064 Xianyong 咸雍 1065–1074 Taikang 太康 (Dakang 大康) 1075–1084 Da'an 大安 1085–1094 Shouchang 壽昌 (Shoulong) 壽隆 1095–1100 |
| 9 | Tianzuo 天祚 |
Yelü Yanxi 耶律延禧 |
1101 ↓ 1125 |
Qiantong 乾統 1101–1110 Tianqing 天慶 1111–1120 Baoda 保大 1121–1125 |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Wilkinson (2012), s. 769.
- ^ [a b] Mote, F.W. (2003). ”Buildning the Liao Empire” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 53. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PP1&dq=mote%20imperial%20china%20900%201800&hl=sv&pg=PA53#v=onepage&q&f=false. Läst 21 februari 2017
- ^ [a b c] ”Chinese History - Liao Dynasty Emperors” (på engelska). ChinaKnowledge.de. http://www.chinaknowledge.de/History/Song/liao-rulers.html. Läst 21 februari 2017.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Mote, Frederick W. (1999) (på engelska). Imperial China, 900-1800. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Libris 5116324. ISBN 0-674-44515-5
- Wilkinson, Endymion Porter. (2012) (på engelska). Chinese history: a new manual. Harvard-Yenching Institue monograph series ; 84 ([Rev. ed.].). Cambridge, MA: Harvard University Asia Center. Libris 13753255. ISBN 978-0-674-06715-8
- Wittfogel, Karl August; Fêng Chia-shêng (1949) (på engelska). History of Chinese society: Liao (907-1125). Transactions of the American Philosophical Society, 0065-9746 ; N.S., 36. Philadelphia: American Philosophical society. Libris 532634