Svärdslilja

	Svärdslilja
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växtriket; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Blomväxter; Angiospermae
Klass	Enhjärtbladiga växter; Monocotyledonae
Ordning	Sparrisordningen; Asparagales
Familj	Irisväxter; Iridaceae
Släkte	Irissläktet; Iris
Art	Svärdslilja; I. pseudacorus
Vetenskapligt namn
	§ Iris pseudacorus
Auktor	Carl von Linné

Ej att förväxla med Gladiolsläktet.

Svärdslilja (Iris pseudacorus) är en art i irissläktet i familjen irisväxter. Epitetet svärd kommer av att bladen kan liknas vid svärd. Trots ordledet lilja tillhör svärdsliljan inte familjen liljeväxter.

Beskrivning

Flerårig perenn till ca 100 cm som bildar stora bestånd. Vågrätta, rosa jordstammar. Stjälkar 70–150 cm, solida. Blad svärdslika, upprätta, böjda i toppen, mörkt gröna, grågröna mot basen med tjock mittnerv, 40–100 cm långa, 2–3 cm breda. Blomställningar med 4—12 blommor. Högblad gröna med bruna kanter. Blommor klargula med bruna markeringar och har små inre hylleflikar. Frukten är en kapsel som är avlång, ca 5 cm lång, rundat trekantig. Svärdslilja blommar i juni—juli.

Växten klassas som giftig, särskilt rotknölen, på grund av sitt innehåll av irriterande ämnen. Förtäring kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär.^[1],^[2].

Förekomst

Svärdsliljan har ett stort utbredningsområde och påträffas i nästan hela Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Kaukasus och Ryssland österut till västra Sibirien. Den växer vanligen i grunt sötvatten eller på mycket blöt mark.

Svärdsliljan är fridlyst i Jämtlands län.

Synonymer

Vetenskapliga

Iris acoriformis Boreau, 1857
Iris acoroides Spach, 1846
Iris bastardii Boreau, 1857
Iris curtopetala D.Delaroche, 1812
Iris lutea Lam., 1779 nom. illeg.
Iris paludosa Mart., 1812
Iris palustris Moench, 1794
Iris pseudacorus subsp. acoriformis (Boreau) K.Richt., 1890
Iris pseudacorus subsp. bastardii (Boreau) K.Richt., 1890
Iris pseudacorus var. acoriformis (Boreau) Baker, 1877
Iris pseudacorus var. parviflora Bastard, 1812
Limnirion pseudacorus (L.) Opiz, 1852
Pseudoiris palustris Medik., 1790 nom. illeg.
Xiphion pseudacorus (L.) Schrank, 1811
Xyridion pseudacorus (L.) Klatt, 1872

Traditionella

Bäckasvärla i Halland.^[3]
Äldre alternativa namnformer (1800-tal) är Bäcklilja, Svärdgräs, Säfjeblomma, Håje och Gula Liljor^[4]

Etymologi

Iris är det grekiska namnet för regnbåge med syftning på den färgrikedom som irisarternas blommor uppvisar.
Pseudacorus är sammansättningen av latin pseudo = falsk, oäkta, samt acorus som är det vetenskapliga namnet på kalmussläktet. Pseudacorus tolkas sålunda som falsk kalmus. Detta p.g.a. att Acorus calamus (svenskt artnamn kalmus) är förväxlingsart till svärdslilja, eftersom bladen hos dessa två växter är till utseendet mycket lika.
I det traditionella namnet bäckasvärla antyder ordledet bäcka otvivelaktigt vattendraget bäck med anledning av växtplatsen. Ordledet svärla kan tolkas på flera sätt:
- Släktskap med norska ordet svirla, som betyder sväva omkring, vilket kan kopplas till svärdsliljans val av växtplats.^[3] (Man jämföre med svenska ordet svira, som ju också antyder ett visst kringflackande, t.ex. på en "krogrond".)
- En annan tolkning av svärla är att det är en dialektal förvrängning av svärd med syftning på de svärdliknande bladen.

Noter

^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818071736/http://www.giftinformationscentralen.se/AlphaList_vaxt.asp?ArticleID=11142&CategoryID=6231&pDisplayType=0. Läst 28 februari 2009. Giftinformationscentralen
^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 44
^ [a b] Bäkka-svärla i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
^ J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, andra bandet, Stockholm 1803. Tillgänglig på Archive.org

Externa länkar

Svärdslilja i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
Wikimedia Commons har media som rör Svärdslilja.
Bilder & media

[1] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818071736/http://www.giftinformationscentralen.se/AlphaList_vaxt.asp?ArticleID=11142&CategoryID=6231&pDisplayType=0. Läst 28 februari 2009. Giftinformationscentralen

[2] Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 44

[JER-3] [a b] Bäkka-svärla i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)

[4] J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, andra bandet, Stockholm 1803. Tillgänglig på Archive.org

[1]

[2]

[3]

[4]