Tysk-romersk kejsare
Tysk-romersk kejsare eller Helig romersk kejsare (tyska: Römischer Kaiser eller Römisch-Deutscher Kaiser, latin: Romanorum Imperator) var den valde kejsare som regerade över Heliga romerska riket av tysk nation, en stat i Centraleuropa som fanns under medeltiden och tidigmodern tid.
Av tradition brukar hertigen av Sachsen, Otto den store, betraktas som den förste tysk-romerske kejsaren.[1] Han kröntes av påve Johannes XII år 962. Varken riket eller titeln "tysk-romersk kejsare" fanns dock under hans samtid, utan etablerades först en tid därefter. De tysk-romerska kejsarna kröntes av påven fram till 1500-talet.
Den siste kejsaren, Frans II abdikerade 1806 under Napoleonkrigen, varigenom det tysk-romerska riket slutligen föll. Frans II fortsatte istället som Österrikes kejsare.[1]
Det "romerska" i kejsarens titel återspeglar idén om translatio imperii (’överföring av regentskap’) vilket innebar att de tyska, romerska kejsarna betraktades som arvtagare till den romerska kejsartiteln efter att det romerska riket i öst fått en kvinnlig regent (Irene, i påvendömets ögon illegitim). Titeln "Kejsare över romarna" hade använts kontinuerligt av hovet i Konstantinopel sedan romarriket först delades år 285.
Grundandet av Heliga romerska riket
redigeraFrån Otto den stores tid och framåt, blev karolingernas rike i det östra Frankerriket det heliga romerska riket. De olika germanska furstarna utsåg en av sina ledare till kung av germanerna, vilken därefter kunde krönas till kejsare av påven. Den siste kejsare som kröntes av påven var Karl V; tekniskt sett är de följande i kejsarlängden enbart "valda till kejsare" (latin: Electus Romanorum Imperator) även om de allmänt betraktas som de facto kejsare.
Konflikt med påvedömet
redigeraMed titeln "kejsare" (Imperator) följde en viktig roll såsom beskyddare av Romersk-katolska kyrkan och Kyrkostaten, och kejsarna vigdes till subdiakoner; därmed var kvinnor uteslutna från att vara valbara. Allt medan påvedömets makt växte under medeltiden, trappades en strid upp mellan påven och kejsaren om kyrkoförvaltningen. Den mest kända och den bittraste var den investiturstrid som utspelades mellan kejsar Henrik IV och påve Gregorius VII.
Konflikt med protestanter
redigeraEn konflikt mellan kejsarmakten och protestantiska furstar i ledde till trettioåriga kriget.[1] Som ett resultat av Westfaliska freden 1648 stärktes småstaternas suveränitet och en betydande del av kejsartronens tidigare makt och inflytande över dessa bröts.[1]
Val och succession
redigeraTronföljden till kejsartronen reglerades av en rad invecklade och sammanflätade faktorer. Att det överhuvudtaget var fråga om ett val innebar att det bara delvis var ärftligt, till skillnad från Frankrikes kung. Men i verkligheten behöll ett furstehus som regel makten i sin ätt tills den utslockande på svärdssidan. Några historiker har därför hävdat att valen egentligen bara fanns för att lösa konflikter när en ätt hade utslocknat eller tronföljden på annat sätt var oklar. Hur det än må vara med den saken innebar processen att huvudkandidaten var tvungen till eftergifter och medgivanden, och på så sätt utkonkurrera andra valbara kandidater; detta kallas Wahlkapitulationen (jämför Konungaförsäkran).
Valet företogs av ett råd av 7 kurfurstar (tre ärkebiskopar och fyra sekulära furstar), enligt den gyllene bullan av år 1356. Det förblev så till år Westfaliska freden 1648 när fredsförhandlingarna vid trettioåriga kriget ledde till att protestanter och katoliker gjorde upp om en ny valordning där deras intressen i riket balanserades. En ny elektor tillkom 1690, och hela rådet omorganiserades 1803, bara tre år innan hela kejsardömet upplöstes.
Efter 1438 tillhörde samtliga kejsare huset Habsburg och huset Habsburg-Lothringen, med ett kort mellanspel av en från huset Wittelsbach, nämligen Karl VII. År 1503, och ständigt efter 1556, reste inte kungen längre till Rom för att krönas till kejsare av påven.
Lista över kejsare
redigeraDenna lista inbegriper alla kejsare, vare sig de kallade sig "Heliga romersk kejsare" eller inte, från och med Otto den store. Det är några luckor i regentlängden. Till exempel var Henrik I av Sachsen kung av germanerna men inte kejsare; Henrik II blev hans efterföljare som tysk kung. Huset Guideschi följer numreringen efter hertigdömet Spoleto.
Ottonianska (sachsiska) ätten
redigera- Otto I, 962–973
- Otto II, 973–983
- Otto III, 996–1002
- Henrik II den helige, 1014–1024
Saliska (frankiska) ätten
redigera- Konrad II, 1027–1039
- Henrik III, 1046–1056
- Henrik IV, 1084–1105
- Henrik V, 1111–1125
Supplinburgerska ätten
redigera- Lothar III, 1133–1137
Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)
redigera- Konrad III var Kung av Tyskland (formellt Romarnas kung) från 1138 till sin död 1152, men var aldrig formellt tysk-romersk kejsare.
| Porträtt | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | |
|---|---|---|---|---|---|
|
Fredrik I Barbarossa (1122–1190) |
8 juni 1155 | 10 juni 1190 | Barnbarnsbarn till Henrik IV (Brorson till Konrad III) |
|
|
Henrik VI (1165–1197) |
14 April 1191 | 28 September 1197 | Son till Fredrik I | |
| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | |
|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Otto IV av Braunschweig (1175–1218) |
9 juni 1198 | 1215 | Barnbarnsbarn till Lothar III | |
Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)
redigera| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | |
|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Fredrik II, Stupor Mundi (1194–1250) |
22 november 1220 | 13 december 1250 | Son till Henrik VI | |
Interregnum 1250-1312
redigeraEfter att Fredrik II avsattes av påven Innocentius IV stod kejsartronen tom fram till 1312.
| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | |
|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Henrik VII (1274–1313) |
29 juni 1312 | 24 augusti 1313 | Ättling i 11:e generationen till Karl den skallige | |
| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | |
|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Ludvig IV Bayraren (1282–1347) |
Oktober 1314 | 11 oktober 1347 | Ättling till både Henrik IV och Lothar III | |
Huset Luxemburg
redigera| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | |
|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Karl IV (1316–1378) |
11 juli 1346 | 29 november 1378 | Sonson till Henrik VII | |
|
|
Sigismund (1368–1437) |
31 maj 1433 | 9 december 1437 | Son till Karl IV | |
| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | Ref | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Karl VII (Electus Romanorum Imperator) (1697–1745) |
12 februari 1742 | 20 januari 1745 | Barnbarns barnbarn till Ferdinand II; Svärson till Josef I |
[14] | |
Huset Lothringen
redigera| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | Ref | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Frans I (Electus Romanorum Imperator) (1708–1765) |
13 september 1745 | 18 augusti 1765 | Barnbarnsbarn till Ferdinand III; svärson till Karl VI; gift med Maria Teresia | [15] | |
| Porträtt | Heraldiskt vapen | Namn | Regeringstid | Släktskap med företrädare | Andra titlar | Ref | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
|
Josef II (Electus Romanorum Imperator) (1741–1790) |
18 augusti 1765 | 20 februari 1790 | Son till Frans I och Maria Teresia, den Habsburgska monarkins verkliga härskare. | [16] | |
|
|
Leopold II (Electus Romanorum Imperator) (1747–1792) |
30 september 1790 | 1 mars 1792 | Bror till Josef II. | [17] | |
|
|
Frans II (Electus Romanorum Imperator) (1768–1835) |
5 juli 1792 | 6 augusti 1806 | Son till Leopold II | [18] | |
Kröning
redigera
Kejsaren kröntes i en särskild ceremoni, traditionellt utförd av påven i Rom, med de kejserliga regalierna. Utan den kröningen kunde ingen kung kalla sig kejsare, oavsett om denne i verkligheten utövade makten såsom kejsare. År 1508 gav påve Julius II Maximilian I tillåtelse att kalla sig kejsare utan att han blivit krönt i Rom, men titeln ändrades då till Electus Romanorum Imperator, ’romarnas valde kejsare’. Maximilians efterträdare använde samma titulatur när de blev ensamma härskare över Tysk-romerska riket. Maximilians direkta arvtagare, Karl V, var den siste som kröntes i Rom till kejsare.
Se även
redigeraReferenser
redigera- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.
- Tyskland (historia) i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1920)
Noter
redigera- ^ [a b c d] ”Tyskland – Äldre historia”. www.ui.se. Utrikespolitiska Institutet. 2021. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/tyskland/aldre-historia/. Läst 4 januari 2023.
- ^ 4) Fredrik IV, tysk konung, romersk kejsare (F. III) i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ Tysk-romerska riket. 1) Maximilian I, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 3) Karl V, tillika konung av Spanien i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ Tysk-romerska riket. 1) Ferdinand I, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 2) Maximilian II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ Tysk-romerska riket. Rudolf II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ Mattias (ty. Matthias), tysk-romersk kejsare, ärkehertig av Österrike, konung av Ungern och Böhmen i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 2) Ferdinand II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 3) Ferdinand III, den föreg:s son, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ Tysk-romerska riket. 1) Leopold I, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ Österrike. 1) Josef (ty. Joseph) I, tysk-romersk kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 4) Karl VI, tysk-romersk kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 5) Karl VII (som bayersk kurfurste Karl Albert), tysk-romersk kejsare (1697—1745 i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ Tyska riket. 1) Frans (ty. Franz) I i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 2) Josef II, tysk-romersk kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 2) Leopold II, kejsare i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
- ^ 2) Frans II Josef, tysk-romersk kejsare, som kejsare av Österrike F. I (1768—1835). i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Tysk-romersk kejsare.