Sommargylling
| Sommargylling Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Starkt hotad[2] Status i Finland: Starkt hotad[3] | |
 Adult hane. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Gyllingar Oriolidae |
| Släkte | Oriolus |
| Art | Sommargylling O. oriolus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Oriolus oriolus | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Häckningsområde Vinterkvarter | |
| Synonymer | |
| |
Sommargylling (Oriolus oriolus) är en fågel i familjen gyllingar.[4] Den är en flyttfågel som häckar från Västpalearktis till östra Sibirien och övervintrar i Afrika och norra Indien. Sommargylling är ensam art i sin familj att häcka i Europa.
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]
Sommargyllingen är en flyttfågel som häckar i södra och mellersta Europa, nordvästligaste Afrika i Marocko, och i Asien så långt österut som västra Sibirien. I Ryssland och Finland når den upp till den 60:e breddgraden norrut, i Västeuropa norrut till Östersjön, samt i södra Danmark och Sverige.[2] Den övervintrar i tropiska Afrika och norra Indien.[4] Den delas vanligtvis inte upp i några underarter men tidigare behandlades indisk sommargylling (Oriolus kundoo) som underart. Den senare häckar i västra Sibirien nästan så långt österut som till Bajkalsjön, och på Indiska halvön.[4][5]
Förekomst i Sverige
[redigera | redigera wikitext]I Sverige utgör de häckande sommargyllingarna en randpopulation. Första kända fyndet av arten gjordes i Ellinge i Skåne, hösten 1825[6] och första konstaterade häckningen skedde i Yddingen i Skåne 1932.[2] Dock förekommer det uppgifter om att den ska ha häckat i Vimmerby i Kalmartrakten redan kring 1850-talet.[7] Idag häckar den mycket lokalt i endast åtta till 20 områden i östra och sydöstra Skånes kusttrakter, på Revingefältet vid Krankesjön samt på Öland, främst Ottenby lund.[2] Den har tillfälligt konstaterats häcka även i Blekinge, Halland, Småland, Bohuslän, Dalsland och Uppland.[2] Arten har dock observerats i alla Sveriges landskap.[2] Sommargyllingen anländer till Sverige i slutet av maj och flyttar söderut igen i augusti.[2]
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]Den adulta hanen är i princip omisskännlig med sin kontrastrika svartgula fjäderdräkt och röda näbb. Sommargyllingen blir cirka 24 cm lång och är stor som en koltrast, fast med slankare kropp, kortare stjärt och längre vingar. Den väger 56–79 gram.[5] Hanen har svarta vingar och stjärt med gula spetsar. Vingen har ett gult vingband och stjärtspetsens kanter är gula. I övrigt är den klargul med röd näbb och en mörk tygel. Honan är olivgrön på ryggen och gulare mot övergumpen. Undersidan är smutsvit med bruna längsgående streck, stjärten är mörkgrön till svart och tygeln mindre distinkt. Det går att skilja sommargyllingen från indisk sommargylling då den senares svarta tygel sträcker sig bakom ögat i en liten "kråkspark".[5]
Sången är ett djupt flöjtande få-fly-fii-fio alternativt flå-fli-flio. Den har också ett nötskrikelikt skränande kvä-äääk som utgör varningsläte.
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Sommargyllingen föredrar täta, högstammiga lövskogar av ek och bok, men även tall och fuktig björkskog, helst i anslutning till vatten.[8][2] Den häckar ofta nära gläntor och skogsbryn i områden med frodig undervegetation.[2] Den är mycket skygg och svår att få syn på på nära håll. Sommargyllingen lever av insekter, främst larver och fjärilar som plockas högt uppe i trädkronor men den äter även skalbaggar, bär och mjuka frukter.[8]
Häckning
[redigera | redigera wikitext]Sommargyllingens bo är ett komplicerat bygge av sammanflätade fina grässtrån och rötter tillsammans med mossa, ull och annat mjukare material.[8] Boet har formen av en djup korg eller pung och fästs med bast, ull eller gräs i en grenklyka i ett träd eller en buske. Utvändigt är det beklätt med lavar eller tunn näver. Den lägger vanligtvis tre till fem ägg som ruvas i 14–15 dagar.[8] Ungarna följer sedan sina föräldrar fram till slutet av juli och början av augusti.[8]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Globalt har sommargyllingen ett stort utbredningsområde och stabil utveckling. Beståndet i Europa tros bestå av 4 370 000–8 020 000 par, vilket grovt uppskattat ger en världspopulation på mellan 17 och 32 miljoner vuxna individer. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]
Vissa randpopulationer är dock hotade, däribland det svenska beståndet. Numera anses det vara så pass litet att den listas som starkt hotad (EN) i Artdatabankens rödlista.[9] Utifrån antalet revirhållande hanar uppskattas 240 vuxna individer förekomma i landet.[2] Det finns dock inga tecken på betydande populationsförändring.[2] Även i Finland är den rödlistad och i Danmark har beståndet minskat från 200–400 par i början av 1970-talet till endast fem till elva par 2010.[2] I Estland är däremot sommargyllingen en vanlig fågel med mellan 30 000 och 50 000 häckande par.[10] Hot mot arten utgörs av habitatförstöring genom utdikning eller utglesning av undervegetation genom exempelvis betesdjur. Andra hot utgörs av luftföroreningar eller sjukdomar som minskar bladverkens täthet, och sommargyllingen är mycket känslig för störning i början av häckningen.[2] I Sverige tillhör sommargyllingen statens vilt.[2]
Som symbol
[redigera | redigera wikitext]Sommargyllingen ingår i den tyska adelssläkten von Bülows släktvapen, och detta inspirerade den kände tyske humoristen Vicco von Bülow att välja sitt artistnamn Loriot från fågelns franska namn.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] BirdLife International 2016 Oriolus oriolus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Artfakta om sommargylling, ArtDatabanken.
- ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av sommargylling – Oriolus oriolus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.36871. Läst 22 mars 2022.
- ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
- ^ [a b c] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:300-301, ISBN 978-0-7136-7040-0
- ^ Tommy Tyrberg (2002) Förstafynd av fåglar i Sverige, läst 2016-09-09
- ^ H. D. J. Wallengren (1854) Brützonen der Vögel innerhalb Skandinavien, i: Naumannia: Archiv für die Ornithologie Vorzugsweise Europa's: Organ der Deutsche Ornithologen-Gesellschaft, Deutsche Ornithologen-Gesellschaft, Stuttgart, vol.4, sid:119-120
- ^ [a b c d e] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 423-425. ISBN 91-1-913142-9
- ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 2 februari 2023 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Liiv, Suliko (2008-04). ”Eesti keel ja teised keeled – Eesti jaoks”. Eesti Rakenduslingvistika Ühingu aastaraamat. Estonian Papers in Applied Linguistics 4: sid. 271–277. doi:. ISSN 1736-2563. http://dx.doi.org/10.5128/erya4.17. Läst 7 september 2021.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör sommargylling.
Wikispecies har information om sommargylling.- Läten på xeno-canto.org
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
|